Veckans samtal. Vecka 35.

När jag var hos PsykologPhilip i går så pratade vi mycket om min prestationsångest. Att jag alltid måste högprestera för att duga som människa. Och det tar såklart ut sin rätt. Inga konstigheter. Och det är såklart en av orsakerna till att jag är här och nu. Långt i från min normala levnadsglädje och ork.

I alla år så har jag någonstans inom mig byggt upp mina egna krav så till den ringa grad att det aldrig är bra nog. Kraven har varit långt över vad som kanske efterfrågas och har jag inte nått det absolut bästa möjliga, då har det varit katastrof. Alltså för mig. Jag som är en listmänniska, älskar att skriva to do listor som jag kan stryka utförda uppgifter på, den blev tillslut oändlig, på grund av att jag aldrig ansåg uppgiften tillräckligt väl utförd. Därmed fick jag aldrig eller åtminstone väldigt sällan dra ett streck och känna att shit va skönt. Men jag har aldrig förstått det. Att det varit såhär. Att jag levt för prestationerna. Det har varit fullt normalt för mig och jag har aldrig behöva ägna det någon tanke, det har helt enkelt skett på ren automatik.

Det var först när jag efter några gånger där i fåtöljen hos PsykologPhilip började förstå hur styrande detta är. Alla krav. Alla listor. Alla ej tillfredställda uppgifter. All prestation på maxnivå, dag efter dag.

IMG_20150824_214750

Jag är verkligen tacksam att jag äntligen träffar någon som lyssnar och begriper vad jag menar. Som vill hjälpa mig att må bra igen. En person som brinner för sitt jobb. Och det är tack vare att jag får sätta mig ner i den där mjuka fåtöljen, vecka efter vecka, som jag börjar inse både ett och annat. I bland går det upp för mig bara så där men oftast kommer det en liten hint från PP som får mig att börja förstå, inse. Inse att leva så här. Det är inte hållbart i längden. Och sannerligen inte sunt. Inte någonstans.

Och det är härligt. Glädjande. Att jag äntligen börjar förstå hur mina tankar får mig att handla och hur mycket de påverkar mitt mående. Till det sämre. Men jag har också fått förklarat att det går att lära om tankarna. Det gör faktiskt det(även om jag har svårt att se det så här i början på behandlingen). Och det är precis det vi ska jobba med. Men i små små steg. Det kommer att ta tid. Men jag vill må bra. Och det får ta den tid det tar.

Vi pratade såklart även om min hemläxa som jag tyvärr inte utfört som planerat. Jag hade ju lovat att verkligen göra ett försök. Men obehaget var alldeles för stort och jag sköt det framför mig varenda dag. Tills det var försent. Suck för mig själv alltså. Och jag kände mig både skamsen och besviken på mig själv. Därav har nu upgiften flyttats till denna veckan.

Men det ska jag skriva om i ett annat inlägg;

Mina hemläxor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.