Upp och ner, ner och upp…

Det är många veckor sedan nu. Alltså många veckor sedan jag tog bilen och körde mot Gräv och coach Anna. Jag minns inte när det var sist. Så länge sedan är det. Antar att sista gången var någon vecka efter att jag blev utskriven från Hotell Gökboet. Jag vet att vikten just då gick i fel riktning och jag behövde vägledning. Vad jag inte visste då var att den uppgången, som jag hade där och då, bara var början. På endast 1,5 månad så skenade min vikt uppåt och landade någonstans vid +16 kg. Förstår ni hur mycket det är?! Tänk Er sexton stycken smörpaket som vardera väger ett kg.
Det spelade ingen roll vad jag åt eller inte. Allt fastnade. Motion hade ingen effekt. Det var som att det var meningen att jag skulle bli tjock.

Psyket var i chock. Samtidigt som min mentala trötthet gjorde mig matt och orkeslös. Nu när jag äntligen hade fått hjälp med mitt mående, då började gamla ätstörningstankar åter gro inom mig. Irritationen inom mig växte. Är det verkligen så omöjligt att få känna lite lättnad i livet. Att inte varenda dag ska vara en kamp. Mot det psykiska måendet, ensamhetskänslorna, viktångesten och all inre oro för att något hemskt snart ska hända…när jag minst anar det.

Dagarna gick, det tog alltså 1,5 månad ungefär innan detta upptäcktes. Eller ja, jag levde i min kropp varje dag. Jag var fullt medveten om vad som pågick. Ett dagligt lidande. En daglig ångest. Jag ville inte ens hämta min son på förskolan. Handla på affären. Gå på promenad. Det gick så långt att jag inte ville gå utanför dörren. Japp. Det är sant. Allra helst gömde jag mig innanför våra faluröda väggar. Skyddad från omvärldens hånskratt. I min egen lilla trygga sfär. Befriad från viskningar bakom min rygg. Det räckte gott och väl med att jag numera var ett av de där ”psykfallen” som vi skämtade om under högstadietiden. Jag vill inte att det skulle finnas mer att tissla och tassla om.

Men så kom jag till slut till läkaren i Falun för återbesök. Vi pratade länge. Om hur tiden efter Gökboet fortskridit, om jag nu ville leva eller dö, hur jag tänkte mig framtiden och sedan så kom vi slutligen till medicineringen. Först tänkte jag inget säga men någonstans inom mig skrek de tysta inlåsta rösterna efter hjälp. Så jag bad om hjälp. Råd. Med ett hopp om att någon gång kunna förstå. Finna en förklaring till hur det kunde bli såhär. På så kort tid.

Han lyssnade. Avbröt inte. Men nickade att han var med på vad jag sade. Och förklarade sedan att den nya medicinen jag fick när jag lades in på Gökboet, den är fantastiskt effektiv och bra när den fungerar som den ska. Sedan finns det fall som mig. Där det inte fungerar helt hundra och slår ut ämnesomsättningen totalt vilket bidrar till att ALLT lagras i kroppen. Det spelar ingen roll om du lever på frukt sju dagar i veckan, vikten ökar ändå. Det är som att det inte spelar någon roll vad som stoppas in. Det blir ändå ett plus på vågen. Jag tänkte på inkomster och utgifter när det kommer till kalorier. Men det hjälpte inte.
Efter min berättelse så var läkarens ord; Du måste sluta med denna medicinen, annars kommer du att må sämre igen, av andra anledningar.

Så rätt han hade. Och så glad jag är att mitt inre fick säga vad som behövde sägas den dagen i augusti hos läkaren. Det blev min räddning. Samma dag slutade jag med medicinen och tog tag i min kost och motion.

Nu har jag varit fri från denna medicin i snart två månader. Från att nästan nå upp till 90 kg på vågen så är jag glad att i dag kunna säga att det har försvunnit 5,5 kg. En härlig start men bara en bråkdel av allt som ska bort. Väck. Skalas av. Lager för lager.

I dag åkte jag till coach Anna. Dels för att jag saknat henne så fyttirackarns mycket men såklart också för att få en push i rätt riktning. Lagra lite extra styrka till de dagar som motivationen sviktar och fallgroparna förökar sig desto längre dagen går… Så jag ställde mig på vågen. Inte helt roligt. Men sanningen är vad den är och nu är det bara att sikta mot målet.

2015-10-08 23.12.22

2015-10-08 23.11.58

Så nu vet även ni läget. Ja. Jag väger mer än jag någonsin gjort. Det är så det är. Dessvärre har jag inte kunnat göra så mycket åt det förrän den dagen läkaren drog i handbromsen. Det var trots allt en fråga om liv och död innan Gökboet. Jag menar, om inte medicinen gett önskad effekt på måendet, så hade jag kanske inte funnits.
Men jag tröstar mig med att den hjälpte mig att överleva.
Så.
Med det sagt.
Vad jag nu ville ha sagt…orden har bara hoppat ur mig just nu. Jag vet inte ens vad jag skrivit.

Hursom.
Nu har jag startat om. Gjort en nystart.
Med siktet inställt.
Mot målet.

Men nu ska jag sova. Och drömma om minus på vågen.

Dröm sött!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.