Tisdagssamtal med PP.

Träff med PsykologPhilip. Ja, det har blivit lite av vår grej. Tisdagar, då ska det pratas. Vridas och vändas på känslor och tankar. Analyseras och diskuteras. Helt enkelt jobb med det inre kaoset. De där tankarna som ställer till det så in i bövelen mycket för mig. Som får allt att vara lite tyngre än vad det egentligen behöver vara. Det är alltså numera min huvudsyssla på tisdagar. Att vädra mitt inre för en främling. En främling som lyssnar, bryr sig och vill mig väl. Så han är bra. Han är godkänd. Och jag vågar berätta. Vad jag känner och hur jag mår. Utan att känna mig löjlig, otillräcklig och fjantig.

2015-09-08 22.43.57

I dag handlade det mesta om min totala dipp som kom i lördags. När energin tog helt slut. Jag blev apatisk och gjorde det mesta på ren rutin. Att jag överhuvudtaget höll mig flytande under restaurangbesöket på kvällen är ett rent under. Jag är mäkta förvånad själv. Hur jag, som var totalt urlakad, orkade hålla mig upprätt, föra en hyfsad konversation och hänga med så gott det gick i samtalsämnena som avhandlades.

Så det pratade vi om. Och så påbörjade vi ämnet; Gränsdragning. Att jag måste börja dra gränser.Tydliga så att både jag och min omgivning vet vad som gäller. Så att det inte uppstår frågetecken eller andra oklarheter. Det kan vara en så enkel sak som att jag numera har begränsad promenadtid. Jag får maximalt gå i 90 minuter. Så att det inte blir som i går. Även om det var en liten miss i protokollet. Men faran är, om det blir fler missar, så kommer jag tillslut sträva efter längre och längre sträckor och inte känna mig nöjd med ”bara” 1 mil. Så från och med i morgon så är det min nya planering, framtagen med PP’s hjälp, som gäller.

Tanken är att få in det fantastiska ordet; lagom i mitt liv. Inte vara överambitiös utan göra allt lagom, så att jag orkar hela dagarna. I stället för att som nu, ta ut sig totalt på en aktivitet/syssla som sedan gör att all energi är tömd och sedan orkar jag inte lyfta ett finger till, under resterande del av dagen. Där är det mitt duktighetskomplex som kommer in. Som att jag kan inte bara dammsuga. Om jag ska göra det, så måste jag även våttorka. Och då måste jag såklart damma och torka av alla hyllor innan jag dammsuger….annars är det ju ingen mening. Listan fylls på hela tiden och jag blir aldrig klar. Eller så börjar jag inte ens(det mest vanliga i dagsläget), då det känns alldeles för övermäktigt och energin saknas.

Utöver detta så ska det numera planeras in två kvällar/ vecka som är Ulrika kvällar. Inte mamma. Inte sambo. Utan kvällar där jag ska vara mig själv. För den skull måste jag inte vara själv men jag ska göra det jag väljer att göra, för min egen skull. För att få en liten paus från vardagens alla sysslor och se att livet kan innehålla små glädjeämnen. Som att ta en varm kopp te tillsammans med en vän. Eller rida en tur i den kyliga höstluften. Enkla ting som sprider lycka inombords. Och som ger ork att kämpa de dagar som är lite extra tunga och motiga.

2015-09-08 22.39.49

Ja. Detta var ett urdrag ut dagens samtal. Det känns bra. Det gör det. Men som alltid är det enkelt att säga att jag ska göra sakerna. Och såklart en aning svårare att genomföra dem utan att trilla tillbaka i gamla tankemönster och handlingar. Jag kämpar. Det ska gå. Och i morgon börjar leva efter mitt nya schema. Mina nya rutiner.

Det blir bra det här. Jomenvisst blir det!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.