Stockholm med sällskap.

Jag har en uppsjö av ord inom mig.
Ord som behöver få komma ut och ner i text. I stunden känns det som att orden aldrig kommer att ta slut. Alla dessa terapitimmar och numera sessioner i Stockholm med en ny behandlingsform verkar sätta fart på mitt undermedvetna med allt vad det innebär. I torsdags åkte jag ner till Stockholm över dagen. Planen har hela tiden sett annorlunda ut men livet gick inte att lösa på något bra sätt vilket gjorde att jag med extremt kort varsel kontaktade syster och mor under onsdagen och kollade om de ville strosa i Stockholm när var på behandling. Att sedan båda två skulle ha möjlighet att följa med samma dag såg jag nästintill som en omöjlighet.
Vad är oddsen liksom?

Men i bland vill saker sig väl och i min sorg över att inte få hänga hos min fina vän så planterade sig en känsla av acceptans för att jag nu faktiskt skulle få lite fin tid med min familj som jag träffar alldeles för sällan.
På riktigt.
Det är så lätträknat antalet gånger vi setts det senaste året att jag blir deprimerad bara av tanken. Jag som egentligen är en riktig familjetjej. Jag gillar när vi träffas. Allt är så lätt. Vi pratar om allt, högt och lågt och det finns inga som det flyter så lätt med. Språket alltså. För vi är alla tre likadana. Vi kan hoppa fram och tillbaka mellan olika ämnen/händelser/situationer/diskussioner utan att för den skull tappa tråden. Och det är så skönt, de hänger med i svängarna, något som annars inte hör till vanligheterna.

Torsdag morgon, med grus i ögonen styrde jag helt enkelt söderöver. En sträcka som jag är van att åka själva alternativt att grabbarna grus är med och då passerar vi bara Hedemora. Det är inget stopp mer än om Grynet ska få lite kvalitetstid med mamma/mormor. I dag skulle ingen hund lämnas. I dag skulle jag inte bara passera genom rondellerna utan i stället svänga in på mammas gata och plocka upp mamma och syster.
Resan ner gick lättare än vanligt.

Och i god tid parkerade vi och jag tog sikte på stadsdelen där jag genomgår dessa behandlingar. Mitt sällskap följde med. Och jag förstår dem. Söders höjder är vackert och där kan en strosa i godan ro, ta det för vad det är, njuta av vackra hus, vkortsvyn mot vattnet, mysiga och unika butiker…


Vi valde ett fik och tog en lättare smörgåslunch tillsammans innan det bara var några minuter kvar till att infinna mig på plats i det vackra, gamla stenhuset. Vad som händer och sker där. Det återkommer jag till. Jag måste själv landa i vad som händer inom mig. Vårda det, väga mina ord och känna att det känns rätt innan jag delar med mig av det.
Men jag tror i alla fall att det hjälper.

Och sedan blev det lugnt strosande tillsammans.
En glass.
Tunnelbana. Pendeltåg. Mall of Scandinavia. Vapiano.
Jag hade turen att åka hem med en påse till moi.
Innehållandes en vacker klänning som var som gjord för mig.
En försenad födelsedagspresent av min kära syster yster, i form av finaste sortens materiell lycka.
Lucky me!!

Hemfärden gick lätt.
Åtminstone till Hedemora där vi skildes åt.
Resan till Leksand var tråkig. Så tråkig. Det kan jag erkänna. Och inte blev det bättre av att jag var trött och i stort sett helt ensam bil på vägen. Men hem kom jag och det var riktigt efterlängtat att lägga sig i sängen. Som vanligt mest trött i kroppen, baksmällan från behandlingen den kommer alltid i efterhand.
Så även denna gången.

Tack Stockholm för den här gången!
Och vi ses snart igen ser det ut som och jag längtar redan!!
Tjohooo!

2 thoughts on “Stockholm med sällskap.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.