Sammanställning ”so far”!

Ni som följt mig ett tag vet att jag kämpar med min vikt. Detta främst efter att en medicin som jag fick ordinerad på Gökboet fick min vikt att skena uppåt. På mycket kort tid eskalerade det hela. Alla kläder växte jag ur och känslan för mig själv…ja, det är väl helt enkelt enklast att säga som det är/var: Jag äcklas av mig själv. Undviker allt vad speglar och skyltfönster heter, då bilden som möter mig är allt annat än vacker och smickrande.

För en tid sedan fick jag avbryta medicineringen av Mirtazapin, det som fick mig att sova bättre men samtidigt vikten att öka. En avvägning som känns helt rätt i efterhand. Visst, jag sover så mycket sämre. Det gör jag. Snittar 3-5 timmar per natt numera men det kan jag ta.
Faktiskt.

Må låta ytligt av mig. Men jag är bara ärlig. Att må dåligt i sin kropp och känna att orken inte finns där, det är hemskt. När jag inte klarar av att stoja och stimma med min son. Då tacklar jag hellre lite sömnbrist. Sådetså.

I alla fall så har jag fått in en ny rutin sedan jag blev ”kassör” hos min coach Anna på Viktväktarna Gagnef och det är att jag väger mig varje onsdag. Undviker det inte längre och skriver upp allt, precis ALLT i checklistan och det har gett de resultat jag önskar. Vilket är så himmelens skönt. Sakta men säkert går vikten neråt och då svälter jag mig inte, äter precis vad jag vill men får antingen röra mer på fläsket eller inte äta fullt så mycket av det mindre bra valen som exempelvis glass eller godis.
Och det funkar.

Samma dag som jag slutade med medicinen vägde jag så mycket som 89,1 kg. Vilket är en fruktansvärt hög siffra till mina 1,69 m.
Känslan i kroppen, den går inte att förklara på något vettigt sätt…huvva!

Men i onsdags på vägningen då jag fasade ett plus efter lite kalasande i söndags…så fick jag återigen ett trevligt kvitto på att jag är på rätt väg. En knuff till att orka fortsätta kämpa de dagar när det går lite mer trögt. Som i morgon. Det är julbord med brandkåren på bowlingen i Rättvik…gaaaahhhh!!! Och för min del är inte själva maten problemet, jag äter bara köttbullar och potatis på buffén. Nej där sitter inte problemet. Hallåååå, det säger sig väl självt att det är dessertbordet som är min fiende och akilleshäl. Just nu känner jag rädsla inför det men ska försöka nonchalera och göra kloka val. Hur det går? Ja, det får jag försöka summera på söndag…

Men här kommer onsdagens resultat;

Screenshot_2015-11-26-01-59-54-1

Så tack och lov har det hänt lite grann sedan medicineringen avslutades.
Och jag är så tacksam för det.
Jag behöver det nämligen så j*vla mycket.

Screenshot_2015-11-26-02-02-10-1

Men i morgon kommer min första utmaning på länge. Och jag hoppas inte att det ska medföra alltför mycket plus på onsdag. Vill inte behöva skärma av helt heller när en är ute på sådana här trevligheter som inte händer så ofta i småbarnslivet…men vi får se. Blir det riktigt illa så kanske jag helt enkelt får springa ett maraton eller två innan vägning för att bränna bort lite alkohol och annat gotta.

Jaja.
Det blir som det blir.
Huvudsaken att det går åt rätt håll i huvudsak.
I sommar ska jag nämligen klara av att gå i bikini utan att skämmas för min kropp. Jag ska vara nöjd med mina skavanker, bristningar som min bleka hydda pryds med men jag ska inte skämmas för att jag bär på en ohälsosam övervikt. Punkt slut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.