Min livsregel. Min sanning.

Läkarbesök på schemat i dag. Det var på tiden att prata igenom medicinering samt sjukskrivning. Självklart fick jag den där frågan som jag avskyr så mycket. Hur mår du?

Ja. Det frågar jag mig själv varje dag.

Jag vet fortfarande inte. Jag har under så många år levt efter min livsregel; Om jag inte presterar så duger jag inte. En regel som PsykologPhilip anser är till för att brytas. Så småningom.

Alla människor har livsregler. Så är det. Tänker du efter lite så kan du säkert komma på några. De finns där. I skymundan. För en del så ter de sig lite lättsammare och inte så allvarliga och för en del lite mer styrande och betungande. Jag har fått veta att jag är en av dem som har haft otur i livet. Otur att jag ”fick” en sådan livsregel som jag har. –Om jag inte presterar så duger jag inte. Den som är min sanning. Det är ett fåtal som får de sistnämnda. De som tynger och försvårar. Och jag var en av dem.

Det här är inget som skapas över en natt. Nej absolut inte. Det är något som byggs upp från det att en är liten. Så är det för alla. Jag minns såväl när det började för mig. I skolan. Första klass. När jag gjorde något lite extra bra fick jag en guldstjärna i kanten. Lite extra beröm. Kan ses som harmlöst. Men för mig blev det starten för min livsregel. Den började grundas där och då. Om jag gjorde det bra. Ja då fick jag en extra guldstjärna i kanten.

Och vem vill inte ha en guldstjärna i kanten?

Min jakt startade där. Att prestera blev min livsregel. Så det är vad mitt liv går ut på. Och har så gjort i alla dessa år. Dag efter dag. Om jag ska skriva en text. Diska disken. Springa runt Limsjön. Leka med mitt barn. Vad jag än gör och tänker så är min automatiska(det är på tiden att byta tillbaka till manuell växellåda. Så småningom.) livsregel där och berättar för mig att jag inte duger. Att jag inte gör det tillräckligt bra. Jag kunde faktiskt ha gjort det lite bättre. Nått upp till det nya målet. Inte ge upp så lätt och återigen bevisa för mig själv att jag är kass. Känna mig oduglig som inte eftersträvade det där lilla extra. Hela tiden finns de där. Tankarna. Mina bittra fiender. Men också mina enda ”vänner”. Jag känner inga andra. I alla fall inte i dagsläget.

Jag har förstått att det här är en ganska stor anledning till att jag trillar över kanten, ner i det mörka djupet. In i deprissionens långa klor. Fastnar i dess hårda grepp. Allt för att jag inte lever upp till mina egna krav på vad som är en bra prestation. För när jag väl närmar mig mitt uppsatta mål, ja då, då höjer jag ribban ytterligare ett snäpp. Precis i rättan tid för att inte nå målet denna gången heller. Aldrig känna att det är tillräckligt bra. Aldrig tillräckligt för att kunna ge mig själv en klapp på axeln och säga några uppmuntrande ord som ”shit, vad du är bra Ulrika”.

IMG_20150818_195725-1

Men laglydig som jag är, så har jag så svårt, svårt att se mig själv göra regelbrottet som PsykologPhilip uppmuntrar till.

En dag kanske, en vacker dag. Kanske är det när solen skiner och knopparna börjar sträcka på sig efter vinterns vila och suger åt sig ny energi från solens värmande strålar, då. Då kanske jag kan vara mogen. Redo att bryta mot min egen livsregel.

Om jag inte presterar så duger jag inte.

Men just nu känns det ofantligt långt bort. Det gör det. Regelbrott. Försöker suga på karamellen. Den smakar surt. Som omogna vinbär. Tvi. Vill inte. Men jag har i alla fall fått en hemläxa inom ämnet; Prestation, som jag ska FÖRSÖKA utföra innan nästa träff. Jag bävar för den, då det innebär ett väldigt stort obehag för mig. Redan när PsykologPhilip berättade vad uppgiften skulle vara så började pulsen skena och hjärtat slå betydligt snabbare. Och så även nu. Bara jag skriver runt om det samtidigt som tankarna cirkulerar. Kanske gör jag det i morgon. Kanske skjuter jag på det någon dag till.

Förmodligen det sistnämnda.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.