Kakor till lunch?

Ni har säkert varit besvikna på er själva någon gång. Jag är ganska så övertygad om det faktiskt. Och skulle det vara som så att ni aldrig har upplevt det. Ja, då säger jag grattis!

I dag är jag besviken på mig själv. Så ända in i baljan. Eller hur jag nu ska uttrycka mig. Men jag känner enorm frustration över mig själv. Jag har gjort något som jag vet att jag inte mår bra av. Ändock har jag gjort det.

Jag har ätit fel saker.

Helt fel saker. Fick någon form av hemsk craving efter kakor på eftermiddagen, när min känslodipp var som störst. Det är nämligen fortfarande så att jag äter efter mina tankar, känslor och/eller om jag är stressad. Och just nu är jag både och. Känslorna är helt ur fas vilket gör att jag känner mig vinglig. Instabil. Rädd. Tillsammans med stressen så klarar jag inte av att hantera när suget sedan automatiskt sätter in. Jag antar att mitt naiva jag fortfarande vill och hoppas, att det jag väljer att tröstäta verkligen ska dämpa min ångest. Trots att jag vet att jag har fel. Att det snarare blir raka motsatsen. Som i dag. Och inte nog med att ångesten och illamåendet kom som ett brev på posten efter att jag ätit klart. Munnen svällde upp och jag har nu fått något form av allergisk reaktion med massor av små blåsor som smärtar. Frågan är om det hjälper nästa gång jag hamnar i samma situation? Tveksamt. För är det något jag snabbt glömmer så är det de negativa känslor som uppstått vid dessa tillfällen. Djävulen på höger axel är så snabb att jag inte hinner med att hejda hugget från eldgaffeln som träffar den ljuvliga ängeln på min vänstra axel i rumpan. Och så var det beslutet taget. Bara så där. Djävulen vann.
Ängeln fick återigen, med ömmande rumpa, se sig besegrad.
Och jag fortsätter att skada mig själv.
Om och om igen.

Min VV-vecka gick riktigt bra fram tills det att det blev lördag. Middag ute och lite smågottis framför teven. Ja…sedan har det varit lite si och så. Vilket inte alls är särskilt upplyftande inför morgondagens vägning. Om jag kliver av körbanan, om så bara för en liten stund, då har jag så ruskigt svårt att ta mgi tillbaka. Till det körfält som jag vet att jag mår bra av. Jag sabbar för mig själv. Hela j*dra tiden.

Och jag blir så förbannad.
Hur svårt ska det vara egentligen?
Va?

2015-03-11 20.50.05

Så nu sitter jag här med mina känslor som är ur fas och den skenande stressen inombords. Som extra ”bonus” bär jag också en stor dos ångest som kommer av att jag återigen försökt dämpa mina känslor med onyttigheter. Vilket såklart inte riktigt funkar när jag vill tappa 25 kg. För det är som så. Att det är så mycket som hänger på min viktnedgång. Inte bara utsida och siffror på vågen. Utan att jag ska må bra. Orka mer. Men kanske främst av allt. Att ge mig möjligheten att, om det vill sig väl, låta ett syskon till August växa inom mig. Men sanningen är den. Går jag inte ner i vikt. Då kommer jag inte orka och då blir det inte ens ett försök. Jag har trots allt inte åldern på min sida, därav vet jag att det underlättar en hel del om jag har de fysiska förutsättningarna i en stark kropp. Och jag vill så gärna. Därför begriper jag inte varför jag gör som jag gör. Om och om igen.

Ja.
Nu har jag hävt ur mig lite av min frustration. Resterande får jag försöka hantera tills i morgon när jag har några timmar på egen hand innan det vankas lek med härliga familjen Bergström.
Så jag släcker nu.
Försöker tänka på annat och kryper ner. Med förhoppning om att jag kan få några timmars sömn, utan hemska mardrömmar och ångest. Kanske för mycket begärt. Men hoppas kan jag alltid göra.

Ångest. Stress. Känslor. Kakor. Illamående.
Hamsterhjul är uppenbarligen inte mig grej då jag om och om igen bevisar att jag inte klarar av att springa i dem. Jag faller, reser mig, faller, reser mig…och faller igen. Till slut så erkänner jag mig besegrad. Och rasar samman som ett korthus. Platt fall. Med tankarna surrande i bakhuvudet. Att jag vill inte må så här. Jag vill inte känna så här. Det här är inte jag. Hur ska jag komma vidare. Få motivationen att vinna över tankarna och ångesten?

Jag. Vet. Inte.
För om jag visste.
Då skulle jag inte behöva vara besviken på mig själv.
Och denna text skulle inte behöva finnas.

bild: Google

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.