Jag ska ”bita i hop”. Egentligen.

Det här med att vara hemma och vara sjuk, det är liksom inte riktigt min grej. Inte överhuvudtaget. Jag brukar alltid jobba, oavsett om jag har feber eller migrän, egentligen är magsjuka det enda som får mig att stanna hemma och det är av omtanke till min omgivning. Mig själv struntar jag blanka f*n i.
Det är bara att ”bita ihop”.
Det har jag alltid gjort.

Men.
I lördags kände jag att det var något som låg och lurade i kroppen. Jag gick en lång skön promenad på morgonen tillsammans med Fröken Svår före frukost. När jag kom hem, var jag trots raskt tempo, så frusen att jag var tvungen att krypa i säng i hopp om att återfå lite värme i min arma kropp. Det gick sisådär. Jag låg blickstilla under täcket i flera timmar och skakade innan jag sakta återfick så pass med värme i kroppen att jag kunde ta mig in i duschen för lite ytlig värme. Det gjorde helt klart saken bättre. Men jag kände ändå att det var något som inte stämde.

Söndagen kom.
Vi åkte ut på turné. En efterlängtad sådan. Hem till mamma för första gången på evigheter, träffa 9(?) bedårande hundvalpar i Starbäcksbo och sedan det mest krävande och dryga på hela helgen- storhandling på Maxi. Jag överlevde den. Den här gången också. Men det var knappt. På väg hem i bilen så mådde jag så illa att jag trodde att vi skulle få stanna för att…ja, ni hajjar nog var jag menar. Nu blev det inte så. Men väl hemma så blev jag bara mer och mer slut. Det fanns till slut inte en gnutta energi kvar och jag somnade ögonblickligen. Något som jag ser som positivt i min dinding värld där jag lever på hoppet att lite sömn råder bot på allt.
Och då menar jag ALLT!

Riktigt så blev det inte denna natten.
Feber. Frossa. Svettningar. Ont i precis hela kroppen. Igenkorkade bihålor. Hosta. Rivjärnet som fastnade på tvären i halsen. Mardrömmar från piiiiip.
Osv. Osv.

Det var bara att inse sig besegrad den här gången och kasta in handduken. Meddela chefen och kolleger att jag inte klarade av att ”bita ihop” och sedan krypa ihop under täcket igen. Och det är på samma plats jag nu befunnit mig det senaste dygnet. Vilket gör att jag faktiskt snart blir helt kokobäng. För jag funkar som så, att även om hjärnan känns aningen piggare i dag så är kroppen fortfarande ur funktion men det fattar inte min tröga lilla ärthjärna. Nej. Den tror att det bara är att köra på nu och rocka järnet. Fast att orken inte finns där. Och det slutar bara med att jag har myror som kryper i hela kroppen på mig. Men tyvärr ingen ork att springa i från dem där envisa små krypen.
Jag blir helt enkelt min egen fånge.

En hjärna som rusar på högvarv med saker som ska göras, planeras, delegeras, utföras, redovisas. En hjärna som får stressen inom mig att accelerera från viloläge till panikångest på typ 2 sekunder. Hur kan jag få lite ro? Hur kan jag ge kroppen en chans att återfå kraft om jag inte kan släppa allt som snurrar där uppe? Min bipolära sida av mig kan göra mig så fruktansvärt frustrerad. Såklart enbart i situationer där jag inte lärt mig att hantera den sidan av mig själv. Men det kommer. Jag vet. Dock är det en klen tröst när jag står mitt i stormen och känner att jag översköljs av flodvågen för att min kropp inte har energi att flytta sig samtidigt som hjärnan redan befinner sig uppe i bergen på trygg mark.

Nej.

Att vara sjuk är inte min grej.
Jag accepterar absolut mer om jag är fysiskt sjuk. Som nu. Så är det. Men det är ändock svårt. För jag vill bara göra rätt för mig. Känna att jag lever. På det sätt som jag kan. Som när jag  presterar. Levererar. Känner att jag gör skillnad. Att jag sprider glädje och kanske möjligen en gnutta vettighet till min omgivning. Det här med att vara hemma och lämna kollegor i sticket så att de får slita för att jag inte lyckas ”bita i hop” och kämpa. Det är inte min melodi. Och det enda jag önskar just nu är att min kropp ska krya på sig så att jag får göra något vettigt igen. Jag känner också i dessa situationer att jag sviker mig själv när jag inte lyckas ”bita i hop” och ta mig samman tillräckligt för att arbeta. På något sätt har jag kapitulerat. Visat mig svag. Erkänt mig besegrad av några larviga baciller. I stället för att kämpa och låta min envisa sida vinna. Den som jag vet finns där inne.
Men inte den här gången.
Jag är helt enkelt en för svag person.

Så att vara hemma från jobbet och vara sjuk, svika mig själv, lämna kollegor i sticket
och inte orka leverera som förväntat.
Det får mig faktiskt att gråta.

hjärtaSå i dag bjuder jag på ett litet; jag tycker synd om mig själv som har denna skruvade hjärnan som inte bara kan acceptera att är jag sjuk så är jag sjuk utan i stället ska hjärnan bråkas med mig, mina tankar och slutligen även mina känslor –inlägg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.