En kväll att minnas…

En väldigt tung dag i går.
Och det är faktiskt ganska så tungt i dag också. Huvudvärken bultar och jag undrar om vi verkligen måste göra något i dag eller om det är tillåtet att ha nersläckt och tyst en hel dag. Något som jag vet inte kommer att inträffa så snart Buse vaknar till liv. Ja, det är sant. Han sover fortfarande. Helt slut. Herregud. Klockan är 10.52 nu när jag skriver det här och han visar inte en tendens till att vakna.
Lilla vännen min.

2016-07-16 10.45.32Det känns som att det skär knivar genom skallbenet. Smärtan liksom ilar genom min kropp med utgångspunkten vid pannan min. Och jag vet såklart att det beror på gårdagen. Men ändock. Det är så enerverande. Att det inte ska räcka med att vara lite nere och sedan kan en sikta på att nästa dag blir bättre. Nej. Så enkelt får det inte vara. I stället ska det vara sviter som följer och gör att det är minst två dagar som blir sisådär. Dessa dagar genomlids mest och hamnar under kategorin ”sjuktonödigadagarimittliv”. Som om jag inte har nog med sådana dagar redan. Kan jag inte bara få sätta ner foten och säga att det räcker nu. Jag vill inte mer och så mår jag bra igen.
Trolleritrollera. Simsalabim.
Eller kan jag inte bara få gå till affären och köpa lite ”må bra” på burk, äta upp det oavsett om det smakar gott eller inte och sedan känna att livet flödar i min kropp igen.

Nehepp.
Det var ingen som uppfunnit det än.
Suck.

Gårdagskvällen blev i alla fall enormt fin.
Vi köpte pizza med oss och åkte ner till stranden vid Folkhögskolan. Där placerade vi oss så att solen kunde värma oss, alldeles jämte vattnet och där satt vi. Ganska så tysta och beundrade utsikten, kollade på båtar och åt maten med stor aptit. Det var nämligen en väldigt hungrig familj som väntat aningen för länge med att få något i magen. Typ, som vanligt då. Men allt ordnade upp sig. Livet kom åter till oss och Buse piggnade till så pass att han ville bada fötterna. Men inte palsongerna*. Något som var väldigt viktigt. Dock dröjde det inte länge förrän hans Minionpalsonger var blöta och en mycket lycklig kille plaskade runt i vattnet på jakt efter skatter på Siljans botten. Så pass länge att läpparna började anta en nyans av lila och huden var alldeles kall och vi mer eller mindre fick tvångsdra upp honom från vattnet…men han var sååå lycklig.
20160715_195810 - kopiaHawaii Special, familjens favorit!

Buse älskade det.
Och i bland behövs det inte mer än så för att värma mitt hjärta.

IMG_20160715_210450 - kopiahjärta

*palsonger = kalsonger

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.