Att känna sig lite…

Torsdagens uppgifter är avklarade. Huvudet är helt mossigt och det snurrar runt. Vimlar av olika tankar. Vrider och vänder på allt som avhandlades under dagens timme. Efter varje samtal hos Psykolog Philip så känner jag mig totalt urlakad. Matt och energilös. Som om att jag farit runt i en centrifug på högsta värme under några timmars tid. Och när jag väl får komma ut, då sippar jag efter frisk luft, stabilitet och plan mark.

Tidigare när jag gått i terapi, alltså för några år sedan så upplevde jag det aldrig som krävande och ansträngande. Inte på det sättet som nu, i dag. Kanske beror det på att vi då bara ältade det som hänt, dåtiden. Något som säkert kan vara nyttigt för vissa människor. Men inte för mig. Det som har varit, det är accepterat, bearbetat. Absolut inte bortglömt. Men inget som jag vill älta, om och om igen. Det räcker nu.

IMG_3077

Det räcker att gamla, invanda tankar förstör så mycket i dag, jag behöver inte grotta ner mig mer än så. Med alla olika psykologer som jag träffat så är historien berättad. Enligt mig både en och två gånger för mycket. Jag vill inte mer. Och när jag gick in till psykologen för bedömning i Falun, om de överhuvudtaget skulle kunna hjälpa mig, då kände jag att detta, detta är absolut sista gången jag berättar om mitt förflutna. Jag är trött på det. Just nu lever jag med fragment från dåtiden, det räcker så. Jag behöver inte ha hela filmen. Därav hoppas jag verkligen att detta kommer att bli min räddning.

KBT.

Att se framåt. Analysera gamla tankesätt och livsregler. Riktigt lägga dem under lupp. Ifrågasätta. Är verkliga mina sanningar sanna? Eller kan vi finna motbevis som fäller mina så kallade sanningar?

Det är min tur nu. Att leva. Och att få rätsida på livsreglerna så att jag kan känna glädje i stället för ångest. Jag har mycket känslor inom mig som just nu är totalt upp och ner. Jag vet inte riktigt vad jag vill längre, vad jag orkar och vad jag känner lust till. Det enda jag egentligen vet är att jag vill ha förändring. Men jag ska ta mig igenom varenda steg av behandlingen och förhoppningsvis komma ut i slutet av tunneln.

Ut i ljuset.

Starkare än någonsin, med kraften att vara Ulrika. Stå på mig. Och vara den levnadsglada, spralliga och omtänksamma personen som jag vet finns där inom mig. Någonstans.

Jag ser sannerligen fram emot det.

Inga som helst tvivel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.