Åter in i dimman…

Lördag eftermiddag, Buse sover, T är ute på vift och jag unnar mig en stunds återhämtning framför datorn genom att lätta lite på känslorna som gror i mitt bröst. Det har inte funnits tid till att skriva och känna på sistone. Även om jag behöver det så får jag inte till det, när tiden väl finns, då kommer inte orden. Och att tvinga fram dem, det vet vi ju att det inte är att tänka på.

Det är en sådan där dag i dag. Segt som kola inombords och en psykisk baksmälla som innebär att det är dimmig sikt. I går var det fredag och jag träffade Philip för samtal, något som gick sisådär. För första gången på länge så kändes tiden på plats i det där lilla rummet, med de två lite dämpade röda fåtöljerna, det där skrivbordet som är belamrat med papper och ett dussin kaffekoppar i en härligt organiserad ”röra”, alla pärmar och några ynka ungkarlsblommor, helt bortkastad. De senaste gångerna har vi pratat om lite tyngre ämnen, något som sannerligen tar på krafterna. Och i går så berättade Philip att han gått igenom alla anteckningar han skrivit samt tidigare journaler och kommit fram till att jag har något som kallas PTSD- Posttraumatiskt stressyndrom. Detta till följd av våldtäkterna som skedde för, nu, ganska så lång tid sedan. Men alla känslor runtikring har jag hållit inom mig. Försökt glömma. Eller åtminstone kapsla in i någon form av skal för att skydda mig själv. Det har varit mitt sätt att finna styrka. Och det här med den nya diagnosen är något vi nämnt någon gång tidigare men nu hade han alltså grottat ner sig än mer i det här och vi beslutade att han fick ta med sig detta till nästa möte med sina kolleger och överläkaren. Detta för att sätta upp mig på väntelistan för behandling av PTSD, en behandling där jag alltså får en ny psykolog till. Jag vill må bra igen.  Det vill jag. Men när Philip yttrade de orden så fick jag en klump i magen. Och en känsla började pocka på min uppmärksamhet. Jag vill inte byta. Inte nu. Inte när jag väl känner mig hyfsat trygg. Inte när jag väl har vågat öppna mig, om än långsamt och i min takt men ändock tagit stora kliv sedan jag först besökte Philip i maj månad. Och sedan jag lämnade mottagningen i går så har jag gått och tänkt på det där. Att jag, när det väl börjar lossna lite, måste jag alltid byta. Av olika anledningar men ändock byta. Det känns faktiskt inte bra. Inte ok. Inte någonstans.

Samtidigt så vet jag att jag måste för att kunna få denna behandlingsmetoden då det inte är Philips specialområde.
Jag vet.

Men det är detta ”hattande” och den ständiga oron över att jag bara inte kan få en längre period med en och samma, där jag får möjligheten till ett lugn och fortsätta jobba på att jag ska våga öppna mig. Få mig att sänka garden om så bara för en liten stund. Om vi ser det så här så har det tagit nästan ett år för att jag ska våga den här gången. Ett helt år. Hur blir det då om jag kommer till en ny psykolog framöver? Helt ärligt så är det en stor oro jag känner att det åter ska ta mig ett helt, oändligt långt, år att bygga upp samma grad av tillit som gör att vi är på samma plats som jag och Philip är på i dag. Det betyder att vi är omkring 1,5 år bort. Och det är här min otålighet kommer in. Jag vill bara må bra.

Att det ska vara så in i bövelens svårt.
Suck!

Min hemläxa denna veckan är att skriva ner frågor, tankar och känslor som jag sedan ska ta med mig till det där rummet med de två dämpade röda fåtöljerna om tio dagar och då använda de som stödord och försöka återberätta. Kanske känna något. Släppa på garden. Skrapa på ytan och våga visa en annan sida av mig själv. Inte bara den där ”perfekta” personen som alltid ler och säger att allt ALLTID är bra.
Hur det går, ja det återstår att se.

Vill du läsa mer om PTSD så kan du klicka HÄR!!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.