När jag missat bollen…

Ajajajaj i min axel. Jag är tydligen inte 15 längre med bra kondition, muskler och bra rörlighet. Efter dagens aktivitet så känns det snarare som att jag är 75 och av modell kassaskåp. Herreminje. Vart tog åren vägen? Och vart tog kondisen vägen? Jag fattar inte ett dugg.

Men oj så roligt vi har haft.

Ett gott gäng samlades i Ekeparken under eftermiddagen för att spela klassikern brännboll. Hundra år sedan sist. Men betydligt roligare nu än då. I skolan var det nämligen pest och pina när det kom till denna aktivitet på idrotten. Jag är och var nämligen kass på att slå. Tyvärr. Jag var inte klassens stjärna på långa vägar och tyckte enbart att det var jobbigt att delta. Mestadels på grund av burop och nedlåtande ord. Ja, barn och ungdomar har ju tyvärr en tendens att vara så snälla mot varandra. Ord som känns och ger sår inombords. Som med tiden blir till ärr.

Så min första tanke när ordet brännboll nämndes var allt annat än positivt. Bilder från barndomen seglade upp och paniken fanns som bubblande kolsyra inombords. Tankar om att försöka hitta en ursäkt för att slippa delta pockade mer och mer på min uppmärksamhet ju närmre klockan slog fyra. Dock kändes de ursäkter jag kom enbart löjliga…liksom genomskinliga. Och det går inte för sig. Ska det vara en ursäkt så ska det vara en bra en. Vilket kändes som en omöjlighet att komma på.

Men när vi träffat alla, för mig nya Trollhättebor, som skulle delta så kändes det bättre. Och som en extra bra och trygg bonus dök Michaela upp med sin prins Christoffer. Bara så där. Fantastiskt bra initiativ från deras sida att offra några timmar av sin semester för att umgås med familjerna kaos. Det gillas! Mycket!

Buse var tokpepp på brännboll och att hänga i lekparken. Det ser ni ju.

Jag var domare omgång ett men hoppade sedan in(med hjärtklappning) och fick inga burop trots miss med slagträet. Lättnad, inte för att jag väntat mig det av vuxna människor men ändock…ärren finns alltid kvar. Glädje. För kul var det. Trots miss av boll, näsblod(inte jag), sneda kast, tacklingar(återigen inte mig det gällde) och ”glåpord” så var det roligt. Familjeumgänge på toppnivå. För det var kärlek. Och skratt.

Mycket mer än så behövs det inte.

2015-07-18 21.54

Barnen sover. De stora barnen tittar på film. Och jag bloggar. Men inte så länge till. Jag måste ge John Blund en ärlig chans så att jag orkar med morgondagens schema.

 Solsken, vänner och brännboll. Det är grejer det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.