No more grusväg.

I dag har jag och Fröken Svår varit ute på promenad. Vi tog bilen till Nittsjö för att vandra leden som utgår därifrån.

2015-09-07 20.55.31

Fantastisk miljö på sina ställen och början av leden hade nog varit fantastisk om det inte vore för att några skyltar saknades och vi kom fel. Efter många om och men så lyckades jag att få in oss på rätt spår igen. Men med några onödig kilometer i benen. Jaja. Så tokigt det blev. Men jag hängde inte läpp utan knatade vidare. Medveten om att det var låååång väg kvar.

Efter ett tag då var det helt ärligt så tråkigt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Grusväg. Grusväg. Och ännu mer grusväg. Jisses. Jag har aldrig sett så mycket grusväg i hela mitt liv tror jag. Passerade Karl Töfvåsens fäbod. Vilken miljö. Så vackert och kommer garanterat att besöka det till sommaren när det sjuder av liv där. Nu var det stilla och tomt. Kändes öde. Men ändå så fantastiskt vackert.

Sedan fortsatte vi på grusvägen. Stor tristess. Orken fanns fortfarande med lusten var som bortblåst. Jag insåg där och då, att jag är mer av en skogsmänniska. Eller ja, att jag uppskattar varierad terräng om en säger så. Det var det inte på denna led. Här ska man gå om man gillar enformig och enormt lättframkomlig vandringsled.

Dock var det inte riktigt läge att vända om. Jag ville definitivt inte gå samma bedrövliga väg tillbaka och någonstans inom mig fanns hoppet om att det skulle bli bättre. Det skulle skifta underlag. Att vi närmade oss slutmålet. Så vi gick. Grynet och jag. Inte en bil. Inte en tillstymmelse till bebyggelse. Vi var helt enkelt till skogs. Det tog till och med så lång tid att min kära mor ringde och efterlyste mig. Orolig att jag gått vilse.

Och vi kom tillbaka till bilen. Till slut. Och jag har aldrig varit så glad att se en byggnad som i dag. Byggnaden som för mig signalerade start och mål för dagens vandring. Nittsjö keramik.

20150907_170119-EFFECTSKänslan att vi gjorde det. Vi klarade av detta, jag och Fröken Svår. Tillsammans lyckades vi ta oss igenom 2 sega grusvägsmil. Och vi knatade ihop lite över 26 000 steg. Inte illa. Inte illa alls.

Nu; nyduschad och mätt i magen. Tittar på ”Heja Sverige” och myser. Redo att sova. Alldeles strax. Bäst att ladda batterierna ordentligt inför morgondagens träff med PsykologPhilip.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.