Insjön runt.

Efter gårdagens ångestattack ville och hoppades jag att denna onsdagen skulle bli bra. Och den har faktiskt inte varit så pjåkig.

Jag har hållit mig till planerat matschema, motionerat, diskat och fått undan några maskiner tvätt. Det kan tyckas som skitsaker men i min lilla värld är de väldigt stora. I alla fall just nu. När måendet är så pendlande, då känns ofta minsta lilla syssla som Mount Everest. Stort och lite för mäktigt. Men ni förstår säkert den ack så sköna känslan de dagar jag mäktar med. Som i dag.

img1439405384602-1-1-1

Motionsformen dagen till ära föll på min kära cykel. Den som tagitmig fram i skog och på väg, okänt antal mil. Men många är det. Väldigt många. I dag tog jag sikte på att ta mig runt Insjön för första gången i år. Enbart asfalt(vilket helt ärligt är gabska så tråkigt) men den behöver nötas den också.

IMG_20150812_195534

En runda på 2,8 mil känns bra i själen. Endorfinerna jublade och musklerna ömsom skrek, ömsom firade. Skrek av trötthet och svaghet. Firade för att de fick arbeta, kämpa lite. Nu så här efteråt så känns det ruskigt bra men jag har en känsla av att mina sittben kommer att ömma gott i morgon. Precis som det ska vara.

Undrar…vad ska jag månne hitta på för aktivitet i morgon? Jublande endorfiner, det vill jag ha mer av. Mycket mer!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.