Katastrofalt.

Jag ställde mig mycket riktigt på vågen i morse. Och precis som jag anade så grät jag. Tårarna strömmade ned för mina kinder. Det gjorde så ont. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

Tanken på att plocka fram en kniv och skära av mig fettet passerade min näthinna om och om igen. Skära bort det överflödiga och äckliga. Karva in till benet. Jag ville bara få det att försvinna. Ångesten var mig övermäktig och jag låg en lång stund på sängen och försökte att dämpa den med andning men lönlöst. Det slutade med att jag fick ta medicin för att komma något sånär till ro och sov sedan i två timmar innan jag sakta vaknade till liv igen.

Men hur ont det än gör inom mig så är det verkligen på tiden att jag tar mig i kragen nu. Jag såg sanningen i vitögat i morse och nu har resan startat. Jag vaknade som en Viktväktare och somnar som en Viktväktare. Det är i alla fall en väldigt bra början. Nu ska jag bara stå emot sockerdjävulen som kommer att locka på mig den kommande veckan. Men jag kan stå emot. Jag har gjort det förut. Och jag ska göra det igen.

article3

Ja. Och nu kanske ni undrar vad vågen visade för förskräcklig siffra. Faktiskt den högsta jag någonsin hamnat på. Fi fan. Jag skäms.

86.6 kg.

Att ta tag i den. Vikten.

Det är länge sedan nu. Länge sedan jag somnade som en Viktväktare. Väldigt länge sedan. Jag kan faktiskt inte minnas när det var. Men något hände där när jag ”körde i diket” för några månader sedan, jag kom aldrig riktigt tillbaka. Hela sommaren har varit totalt upp och ner. På många plan.

Vistelse på Gökboet, tunga dagar, semester…ja, ursäkterna är många. Jag hittar nya hela tiden. Allt för att slippa tänka. Bry mig. Kämpa.

Och nu står jag här. Undviker min spegelbild. Gråter när jag av misstag tittar upp och ser mig själv i spegeln. Misären. Tårarna rinner. Det gör ont i bröstet. Jag skäms för mig själv. Vill inte visa mig bland folk. Inte plåga dem med min uppenbarelse. Hur kunde jag låta detta ske, låta vågens siffror ticka uppåt. Och hur kunde det gå så snabbt? På väldigt kort tid har min vikt skenat. Jag väger nu mer än innan jag började Vikväkta i januari 2014. Och det är absolut inte VV:s fel att det blivit så här. Det är mitt eget.

Om jag inte blivit inlagd. Då hade jag aldrig sökt trösten i mat som jag gör i dag. Om jag inte blivit inlagd. Då skulle jag inte äta den medicin jag äter i dag som är vida känd att ge viktökning. Om jag inte…

Ja. Vaddå om. Sanningen är den som vågen och spegelbilden visar. Det går inte att vrida tillbaka tiden till det som var. Jag uppskattade inte mig själv när jag vägde 15-20 kg mindre. Då hittade jag fortfarande fel på min kropp trots att jag var snubblande nära målvikten. Så vad spelar det egentligen för roll vad jag väger när jag alltid ser fet ut i min spegelbild?

Screenshot_2014-01-20-23-01-45-1

Men nu var det Viktväktarna jag skulle skriva om. Att i morgon bitti kommer jag att vakna som en Viktväktare och nu ställer jag in siktet på målvikt. En resa som kommer att ta tid. Det vet jag och det är ok. Hjärnan måste få hänga med och den tuffaste biten för mig är det mentala. Att se förändringen. Våga lyfta blicken och känna mig stolt för varje hekto som jag minskar. För så är det, varenda ynka steg, är ett steg i rätt riktning. Och jag måste verkligen tro på mig själv och våga ta åt mig när jag får pepp och beröm. Vilket är så svårt. Svårare än en kan tro faktiskt. Jag måste även ha med mig att medicinen kan sätta lite käppar i hjulet. Hoppas dock innerligt att jag har fel…att det ska gå så bra som det gjorde sist jag skar ner på intagen vs. utgifterna.

För några år sedan var jag hos en ätstörningsspecialist som gav mig ett snöre. Med det snöret ville hon att jag skulle göra en cirkel på golvet som jag trodde motsvarade mitt midjemått. Inte så svårt kanske ni tror. Men oj så galet mitt mått var. Mina ögon tror att jag är två ”Ulrikor” större än verkligheten. Ja det är sant. Två stycken. Så skev är min bild av mig själv. Och jag kan lova, att jag inte är snällare mot mig själv i dag, snarare så mycket hårdare nu mot då. Men förhoppningsvis kan jag, efter den här resan, sluta vara så hård mot mig själv. Ett mål med denna resa är att jag ska våga vara stolt över mig själv, den jag är och vad jag åstadkommer, allt för att vara en bra förebild för min son.

Jag kommer att, om jag vågar, redovisa min vikt här varje onsdag. Det är min ordinarie vägdag hos Coach Anna och då passar det sig bra att jag även delger er hur det går. Jag vet inte om jag vågar ställa mig på vågen i morgon bitti. Jag vet att det  bara är tisdag, men jag vill ha enn startvikt och då spelar inte dagen så stor roll. Siffran i morgon kommer inte vara rolig och jag vet, vet att det kommer att göra ont i själen. Kommer säkerligen att hålla andan att det inte är tre siffror som uppenbarar sig.

På ett sätt är det synd att en bara har snygga vänner som inte behöver gå ner i vikt, skulle sannerligen behöva lite sällskap. Allra helst de dagar det är som mest tufft. Någon att peppa och peppas av.  Bli inspirerad och inspireras. Att tillsammans med någon kämpa mot målet. För det vet vi ju alla, att ju fler desto roligare. Men jag ska, oavsett om jag är ensam eller i sällskap med någon/några, nå mitt mål nu. Tiden är inne.

2015-03-11 20.50.05

Så nu vet ni att i morgon kommer jag att vakna som en viktväktare. Och somna som en viktväktare.

Att höja ribban.

Idag vankas det samtal med PsykologPhilip. Det känns både bra och dåligt. Jag fick nämligen en hemläxa förra veckan som jag känner lite prestationsångest inför. Den kommer som ett brev på posten, prestationsångesten, så fort jag ska göra något som ska visas upp för någon annan. Jag vill inte göra dem besvikna.

Och jag vet att anledningen till denna läxa är för att vi ska se hur mina dagar ser ut. Vad jag gör och hur jag mår när jag gör det. Om jag känner lust inför det som utföres/sker. Om jag vill eller måste göra det jag gör. Allt för att kartlägga och försöka klura ut när ångesten är som värst och när den är mer hanterbar. Få en översyn. För att sedan kunna börja jobba mer med mina tankar. Analysera dem och bena ut om de verkligen är sanna. Eller om mina tankar bara är just det. Tankar.

2015-08-07 10.40.24

Men prestationsångesten härjar inom mig nu. Jag avskyr den. Den som följt mig sedan skoltiden. Att alltid vilja prestera på topp, i allt. Och om jag kände att jag inte klarade av att ligga i topp, ja då sket jag i det i stället. Och så fungerar jag fortfarande. Allt eller inget. Som ni förstår, så har vi hängt i hop i många år nu, jag och min prestationsångest. Inget jag direkt diggar men på något sätt har lärt mig att leva med. Dock sätter det ofta käppar i hjulet för mig. Att alltid, alltid sträva efter att vara bäst. I mitt huvud. Jag tävlar nämligen inte mot andra människor och deras prestationer. Jag tävlar mot min hjärna, den som rymmer mina tankar och som sätter ribban för vad som är bäst och vad jag måste uppnå för att duga.

Och så kan det väl få vara, om det inte vore för att det fungerar som så, att allt eftersom jag når mina mål, ja då höjer jag kravet för vad som klassas för godkänt och bra utfört. Det vill säga att ribban hela tiden höjs. Och jag når därmed aldrig mina mål. Aldrig.

Ni som läser det ser säkert att det är ohållbart att hålla på så här. Men jag har varit i det så länge att det är min vardag. Jag vet inte längre annat. Kan inte se det ur en annan synvinkel när det rör mig själv. Allra helst blir det ohållbart när jag också fungerar som så att det är allt eller inget. När det inte finns en nivå som säger att ”det duger bra så här”, jag har gjort så gott jag kan. Den nivån finns inte. Tyvärr.

Men nu ska jag ta min prestationångest och gå ut på traktorsafari med min lille Buse. Traktorer och frisk luft. Det blir bra det. Kanske kan jag tänka på annat en liten stund. Annat än om min veckoredovisning som inte är ok.

Att utföra sabotage.

När jag var gravid och även när jag fick barn hade jag bilder i mitt huvud hur jag skulle kämpa mig tillbaka till vikten jag hade innan jag hade äran att få bära på den finaste skatten, min lille skruttunge. Hur jag skulle motionera med barnvagnen, ta vara på dagarna. Känna mig stolt. Vacker.

Jag hade en bra graviditet, om jag bortser från de första veckorna som jag mådde apa. Mådde faktiskt så illa att jag höll på att bryta Cykelvasan halvvägs det året(dock ovetande om att jag var gravid) men mitt tjurskalliga jag tog överhand och jag tog mig i mål tillsammans med grabbarna som höll mig sällskap. Nöjd. Stolt. Jag gjorde det.

Jaja. Åter till vikten. Jag gick inte upp mycket alls i vikt, 10 kg tror jag det var. Aldrig känt mig så vacker i hela mitt liv som under de där 9 månaderna med min lilla kula på magen. Och jag som mer eller mindre alltid har avskytt min kropp och mitt utseende var lycklig. Men om jag inte vill ha en hel dagisklass med ungar så kan jag inte gå runt och vara gravid hela tiden, det funkar inte riktigt. August kom till världen och jag var fortfarande lycklig och kände mig fin där i vår rosa fluff fluff värld. I vår egen lilla bubbla. Ren eufori.

Och jag gick upp i vikt. När andra ammar, så rasar vikten oftast nedåt men inte på mig. Icke. I stället fick jag ett sådant sötsug som inte var av denna värld och jag åt av trötthet, ensamhet, ledsamhet och alla andra anledningar som en kan tänka på.

Jag gick med i Viktväktarna i januari 2014(om jag hade vetat om deras amningsprogram så hade jag solklart börjat väldigt mycket tidigare) och körde efter programmet. Det gick hur bra som helst. Jag rasade i vikt men i lagom takt och var nästan nere på målvikten när en väldigt kär vän uppmärksammade min viktnedgång och tyckte att jag var fin. Något som ”vanliga” människor hade hanterat betydligt bättre än vad jag gjorde och blivit peppade att fortsätta resan för att nå målet. Men inte jag. Jag fick panik. Herregud. Skulle människor titta på mig nu, skulle jag hamna i centrum nu när jag gått ner i vikt? Jag som hatar att få uppmärksamhet och synas. Hatar.

Fan fan fan.

Min lösning. Jag började slarva med maten under semestern och gick utanför mina ramar. Saboterade för mig själv för att slippa bli uppmärksammad. Helt sjukt beetende. Och vad som är än mer sjukt är att fast jag vet om att jag gör detta…som får mig att må sämre. Så fortsätter jag. Jag struntade i att gå på möten med min gulliga coach Anna(som för övrigt är den bästa) då jag inte ville göra henne besviken. Det räckte liksom med att jag svikit mig själv. Och min familj. Jag orkade inte med att svika henne också, hon som hejat och stöttat mig hela vägen. I med och motgång. Så jag undvek. Och nonchalerade Viktväktarappen som pockade på min uppmärksamhet att jag skulle fylla i vad jag ätit…och så har det fortsatt. Motionen har varit bedrövlig, knappt något överhuvudtaget och det har dessvärre fått konsekvenser att jag inte kan delta i Cykelvasan i år då jag känner att konditionen inte räcker till. Jag är för mycket tävlingsmänniska inombords för att bara vara med för skojs skull. Men det är ett sådant nederlag för mig. Att inte ställa upp när jag anmält mig och fått en plats i detta eftertraktade lopp

För att återgå till vikten. Jag har i alla fall i dag gått upp så pass mycket i vikt att jag är tillbaka på startvikten där i januari 2014. Och jag sörjer. Mina kläder passar inte längre(har till och med köpt ”håll in” trullor men till med i denna kropsstrumpa känner jag mig fet), jag vill inte träffa vänner eller visa mig ute bland människor. Men jag vet inte hur jag ska göra för att finna styrkan att stå emot sötsuget när jag har mina tunga dagar. Jag har smygätit. För att jag skäms. Vet att jag gör fel. Men kan ändå inte låta bli. Det hela eskalerade när jag blev inlagd på Gökboet. Mitt sätt att hantera det hela har varit att äta. Äta. Och äta lite till. Så mitt sabotage har verkligen lyckats. Eller njae, på sätt och vis inte. För nu får jag uppmärksamhet i form av blickar som ser ner på mig. Som ser Ulrika, fiaskot, som har ätit sig tjock.

Och jag förstår om ni ser ner på mig. Det gör jag själv redan så det vore konstigt om inte ni också gör det.

Men det här är sanningen. Den bittra sanningen.

I morgon ska vi åka på en liten minisemester. Och det som alla känner wiehooo för, sitter jag och bävar för i mitt inre. Jag är nog den enda som är glad över hur kass denna sommaren har varit.

Kass sommar=inget badande=ingen bikini, det är wiehooo för mig!!

Men vi ska alltså åka till Sälen och bo på Ski Lodge måndag till torsdag med en superhärlig familj som jag verkligen tycker om. Och jag vill att de ska tycka om mig. Men om inte jag tycker om mig själv, hur i hela friden ska de kunna göra det. En omöjlig ekvation. Tanken med denna minisemester är att det ska vara en form av ”träningsläger” då vi tar med oss cyklarna för att cykla uppe på fjället, så jägarns skoj. Och med i boendepaketet fick vi även inträde till Experium. Äventyrsbadet och Saunavärlden som finns i direkt anslutning till vårt boende. Ja där sprack det skojsiga.

Äventyrsbad+Saunavärld=Bikini=Ångest=not so wiehooo.

Så vad ville jag säga med detta inlägget. Ingenting tror jag. Mer än att jag äter. Mer än jag behöver. Och att mina kläder numera är för små. Vill jag inte träffas och umgås när ni frågar…då är detta en av anledningarna.  Förhoppningsvis kan jag ta tag i mig själv. Styra upp det hela och komma på banan igen. Bli social och visa mig ute igen. Vi får se. Jag kan bara hoppas.

Men det här är sanningen. Den bittra sanningen.

Nu vet ni.

Inte som jag tänkt…

Vissa dagar blir inte allt som jag tänkt mig. Eller ganska många dagar blir inte som jag tänkt. Och i dag är en sådan dag. Min plan var att starta dagen med en skön promenad, få upp lite puls och förhoppningsvis bränna lite fett. Och det var en mycket bra tanke om du frågar mig. Eller jag tyckte det fram tills det att klockan ringde klockan 05:00 och lilleman knölat runt i sängen under natten. Då var det inte lika lockande längre och jag kastade ganska snabbt bort  planerna på att motionera, vände mig om och sov vidare.

Trots min sjukliga trötthet så har dagen på något magiskt sätt ändå hastat fram i högt tempo och jag har inte riktigt känt mig i fas. Huvudet har varit sömnigt och kroppen svullen. Den där känslan som jag får när jag är ur form har kommit tillbaka och det är verkligen inte konstigt med tanke på den senaste  veckornas viktuppgång. Men jag vet varför. Nu ska jag bara finna styrkan att ta tag i mig själv. Något av det svåraste som finns när man är deprimerad. Det är så mycket annat som tar energi(exempelvis när man är nere och för att få mer energi så behöver man lite frisk luft och rörelse men tröskeln är enormt hög att kliva över innan man är utanför dörren.

Men nu ska jag ta mina dumma känslor och krypa ner i sängen. I morgon alldeles för tidigt ringer klockan för att vara lördag men då jag och Aggelito ska ut på roligheter så kommer det att vara så värt det lite grusiga ögonen. Så hopp i säng och hoppas att lilleman bestämmer sig för att sova i sin säng hela natten så att jag kan få vakna hyfsat utvilad till klockans ljuva trudelutt(läs; ruskigt irriterande melodi som ALLTID har en tendens att ringa för tidigt!) och något mindre kratrar under ögonen än de jag har haft äran att vara utsmyckad med i dag. Haha.

Ja. I morgon är det lördag. En dag som startar fylld av ljuv musik och sedan fortsätter med trevligt umgänge, mängder av bus, god mat och säkerligen en hel del skratt.

Dröm sött!

Som det ska vara.

Jag har överlevt dagen. Inte överskridit budget. Och inte snaskat något godis.

Back to basic med sund kost och färsk frukt. Kroppen känns bra. Inte sockerstinn eller så där äckligt svullen som den blir av kolhydrater i stora mängder. Behagligt mätt. Nöjd. Så med den känslan kryper jag nu i säng. I morgon är en ny dag. En dag närmare min födelsedag och det där önskade målet på 63 kg. Nedräkningen har börjat.

Bara 34 dagar kvar.

2015-04-10 09.01.18

 

Att starta dagen med en käftsmäll.

Okej.

I dag tar jag återigen upp kampen mot/med mig själv. Slirat och halkat de senaste två veckorna vilket har resulterat i plus på vågen. Som jag redan befarade sist jag skrev om min resa, som ni kan läsa HÄR. Då hade jag gått ner över ett kg men det har jag alltså lyckats äta upp igen. Med råge.

Så i morse vägde jag mig hemma. För att få en vikt att utgå i från här och nu. Har egentligen vägdag på onsdagar, dvs. i morgon, men då jag är på utflykt i morgon så kan jag dessvärre inte ta tjuren vid hornen på mötet. Så det blir hädanefter egen vägning på tisdagar. På morgonen. Och med nystart nästa vecka alltså även vägning på onsdagar hos coach Anna. Två gånger i veckan är i mitt tycke en gång för mycket men för att komma i gång i dag så måste jag ha den här siffran att utgå i från.

Så. Facit denna morgonen: 68,5 kg.

2015-04-19 12.45.05

En redig käftsmäll.

Och planen nu är att jag ska sjuttsingen fixa detta. Jag mår inte bra av mitt hattande fram och tillbaka. Om fem veckor fyller jag 32 år. Min enda önskan är faktiskt att jag ska ta mig ner till 63 kg. Inga presenter eller nåt annat den dagen, jag vill bara kunna sätta på mig jeansen i storlek 28 som ligger där hemma i lådan och känna mig ”fabulous”. Det ska inte klämma, trycka eller vara obekvämt. Bara sitta snyggt och fungera med en tight topp till utan några vällande muffinskanter.

Tror ni att det är möjligt? Det är ganska många kilon som måste släppa(-5,5kg) på dessa 5 veckor. Inte omöjligt. Eller jo kanske. Och kanske till och med är det så att jag har satt ett orimligt mål. Men om jag inte klarar av det då får jag väl skjuta på det en vecka eller två…kanske sikta mot midsommar i stället?

Ja. Så får det bli. Nu ska jag verkligen göra ett riktigt tappert försök och till nästa tisdag så vill jag ha klarat av vecka ett med ett minusresultat på lite mer än kilot.

Jag kan!

Jag vill!

Jag ska!

Fortsätta eller inte?

Ja så var det då onsdag i går. Vägningsdagen. Lite av en ångestdag. Även om jag börjar känna mig mer likgiltig än ångestfylld numer. Jag vet inte om det är så att jag mentalt har släppt det. Äter som jag ska men orkar inte tänka hela tiden. Huvudet är utmattat och jag känner att denna hets om att hålla mig inom mina points dagligen bara ökar på tröttheten. Har kommit till det stadiet att jag nästa ser på hela VV som ett straff. Ett straff för att jag är en tjockis och inte kan äta som vanligt folk kan.

Varför är jag som jag är? Varför ser jag ut som jag gör? Ni hör ju av mina frågeställningar och funderingar att jag är ute och slirar i dikeskanten. Men denna gången är det inte ätandet som spårar, utan det mentala.

Kanske är det en tillfällig svacka. Kanske inte. Jag tar några dagar nu och tänker lite mer på det hela. Vet inte om fortsätta är aktuellt. Nog för att jag väldigt gärna vill gå ner de sista 6,3 kg som jag har för mycket men det är förmodligen den senaste tidens berg och dalbana viktmässigt som fått mig att vackla så här. Kan jag klara det på egen hand om jag ger mig sjutton på det eller ska jag pina mig i väg på onsdagarna och hoppas på att inte göra mig själv besviken? För det är så det har varit på sistone. Mängder av besvikelse.

Screenshot_2015-04-22-19-15-33 Screenshot_2015-04-22-19-15-47

Och denna veckas resultat blev ju kanon. Verkligen. Men inte en endaste gång sedan jag fick resultatet i går så kände jag att det var en bra siffra, ingen stolthet. Det enda jag har i mitt huvud är hur jag ska överleva Augusts kalas. Kommer jag att klara av att smaka på tårtan som jag påbörjade att baka i går? Eller måste jag köra nolltolerans under hela söndagen för att det inte ska barka ur helt och skogen? I mitt huvud ser jag redan att jag gått upp de kilot som jag i går hade gått ner. Och det sista jag vill är att hamna i ett jojo träsk. Det känns dock som att jag redan är där. Och det funkar inte för mig. Upp. Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Det är inte bra för psyket och sannerligen inte bra för kroppen heller. Suck.

Förtvivlad, ledsen, matt, förvirrad, uppgiven och trött det är statusen just nu.

Och den stora frågan kvarstår.

Ska jag fortsätta?

Veckans siffra?

Jag har inte redovisat min vikt från denna veckan och det beror helt enkelt på att jag inte har en siffra. Tyvärr hade det blivit något knas med mitt autogiro denna månaden och medlemskapet hade inte dragits från kortet i rättan tid vilket resulterade i att jag inte fick tillgång till april månads medlemskort i tid till mötet. Det är dock ordnat nu så jag siktar helt enkelt på nästa vecka med förhoppning att jag kommit på banan igen efter påskens alla godsaker. Förhoppningsvis inte ett plus men jag har det ändå med mig att det går otroligt snabbt att lägga på sig något kilo men det är desto tuffare när man vill bli av med det. Sjukt tråkigt men dessvärre sanningen. Om det tar 1 vecka för mig att plussa 2 kg, så tar det minst 3 veckor att bli av med samma 2 kg. Deprimerande. Ohh ja.

2015-04-01 17.46.25

Men, jag kämpar på så gott jag kan och håller mig inom pointsen, har inte förbrukat någon veckobonus ännu och det känns väldigt bra i kroppen nu när vi är inne på dag tre. Jag är inte lika svullen och sötsuget börjar minska en aning. Jag är faktiskt glad och en anings stolt över mig själv att jag lyckades dra i handbromsen i onsdags(tisdags kväll) och inte lät det gå ytterligare några veckor som varit mitt tidigare mönster när jag halkat i diket. Nu blev det 6 dagar med mindre bra kost och mindre sunda val innan jag tog mig i kragen och vände näsan i rätt färdriktning igen. Skönt att bevisa för mig själv att jag klarar av att ta mig tillbaka på egen hand.

Så nu vet ni varför jag inte redovisat något denna veckan. Det finns inget att redovisa. I stället så räknar vi ner och siktar på onsdagens vägning.

Påskens (in)aktivitet.

Mitt fläsk har inte rört på sig överdrivet mycket denna påsken därför fick det bli en lite längre promenad i dag. Något som Fröken Svår kände lite sisådär inför. Men hon följde med utan protester, enbart en aning motsträvig. Vi gick tillsammans med en sovande August in till Leksand, över bron och bort till Heden för att spana in cykelvägen som numera finns. Och så skönt det var att kunna gå utan att känna att det är med livet som insats efter den där vägen. Vände när vi kom ut till ”majstången” och gick tillbaka in till brofästet där vi bytte riktning och gick upp mot Moskogen för att sedan knata vidare till brandstationen för att möta upp Tobbe. Ungefär vid brofästet började Fröken Svår ge upp. Hon gjorde en halvhjärtad protest om att hon inte ville gå mer men efter lite klappar så fortsatte hon snällt. Och det är helt okej att vara trött där, vi hade trots allt hunnit med en mil. Då får det kännas i den lilla kroppen,  små benen och nätta tassarna.

2015-04-02 07.23.16Fröken Svår.

Men vi tog oss hela vägen fram utan problem och promenaden landade på 1,5 mil dagen till ära och omkring 15 000 steg.

Bra start för fläsket denna veckan.