Snasksugen.

Jag är så sugen. På allt. Hela tiden. Lever just nu på att stilla sötsuget(glass är det jag vill ha!) med Kanelknäcke och njuter samtidigt av ett glas egengjord rabarbersaft. Med hopp om att det ska släppa. Suget alltså. Avskyr det verkligen. För när det kommer…så är det ett sådant starkt begär. Det övermannar mig. Och det skulle vara så enkelt att ge vika. Frossa. Svulla. Äta som om det inte fanns någon morgondag.

Men någonstans måste jag påminna mig om att jag bara är i början av min resa. Att det är många kilon kvar innan jag är i mål. Och det är trots allt inte värt att ge upp redan. För min kropp mår så mycket bättre redan. Efter bara ett fåtal kilon så känner jag att det händer något. Magen är inte lika svälld. Tröttheten inte lika översvallande. Jag kan bara sammanfatta det så här:

Jag måste fortsätta kämpa!

2014-09-26 17.22.06

Ett år sedan. Femton kg lättare.

Så nu ska jag fortsätta smutta på min saft och hoppas att suget ger med sig till i morgon. Annars blir det att ta en extra lång promenad så att jag kan unna mig något när kvällen kommer. Det blir som det blir. Men jag ska i alla fall göra mitt bästa för att kämpa emot.

För det är inte värt det!

Dags att fira!

Tjohoo!

I dag är det onsdag. Och då ska jag ställa mig på vågen och våndas under en kort stund. Allt för att få ett bevis på om jag gör rätt och riktigt med kost och motion. Så jag gjorde det även i dag. Ställde mig där. Även om jag drog ut på det bra länge…

Men jag får vara nöjd.

-1,3 kg.

Screenshot_2015-09-09-10-10-09-1

Och det är bara att fortsätta i samma anda . För ner ska jag. Det som blev en liten extra bonus i dag var att jag även klarade mitt första delmål.

Jag har nu gått ner 5% av min vikt och det är väldigt bra. Det betyder att jag kommit lite närmre mitt slutmål. Och nu ska jag alltså belöna mig med något. Dock vet jag inte riktigt vad. Men det ska inte vara något i klädväg. Det känns inte lönt. Men skönhet eller aktivitet, det fungerar oavsett kroppsstorlek. Hmm…ja det tål att fnurlas på, för belönas det ska jag.

Helt klart!

No more grusväg.

I dag har jag och Fröken Svår varit ute på promenad. Vi tog bilen till Nittsjö för att vandra leden som utgår därifrån.

2015-09-07 20.55.31

Fantastisk miljö på sina ställen och början av leden hade nog varit fantastisk om det inte vore för att några skyltar saknades och vi kom fel. Efter många om och men så lyckades jag att få in oss på rätt spår igen. Men med några onödig kilometer i benen. Jaja. Så tokigt det blev. Men jag hängde inte läpp utan knatade vidare. Medveten om att det var låååång väg kvar.

Efter ett tag då var det helt ärligt så tråkigt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Grusväg. Grusväg. Och ännu mer grusväg. Jisses. Jag har aldrig sett så mycket grusväg i hela mitt liv tror jag. Passerade Karl Töfvåsens fäbod. Vilken miljö. Så vackert och kommer garanterat att besöka det till sommaren när det sjuder av liv där. Nu var det stilla och tomt. Kändes öde. Men ändå så fantastiskt vackert.

Sedan fortsatte vi på grusvägen. Stor tristess. Orken fanns fortfarande med lusten var som bortblåst. Jag insåg där och då, att jag är mer av en skogsmänniska. Eller ja, att jag uppskattar varierad terräng om en säger så. Det var det inte på denna led. Här ska man gå om man gillar enformig och enormt lättframkomlig vandringsled.

Dock var det inte riktigt läge att vända om. Jag ville definitivt inte gå samma bedrövliga väg tillbaka och någonstans inom mig fanns hoppet om att det skulle bli bättre. Det skulle skifta underlag. Att vi närmade oss slutmålet. Så vi gick. Grynet och jag. Inte en bil. Inte en tillstymmelse till bebyggelse. Vi var helt enkelt till skogs. Det tog till och med så lång tid att min kära mor ringde och efterlyste mig. Orolig att jag gått vilse.

Och vi kom tillbaka till bilen. Till slut. Och jag har aldrig varit så glad att se en byggnad som i dag. Byggnaden som för mig signalerade start och mål för dagens vandring. Nittsjö keramik.

20150907_170119-EFFECTSKänslan att vi gjorde det. Vi klarade av detta, jag och Fröken Svår. Tillsammans lyckades vi ta oss igenom 2 sega grusvägsmil. Och vi knatade ihop lite över 26 000 steg. Inte illa. Inte illa alls.

Nu; nyduschad och mätt i magen. Tittar på ”Heja Sverige” och myser. Redo att sova. Alldeles strax. Bäst att ladda batterierna ordentligt inför morgondagens träff med PsykologPhilip.

Delmålen, lika viktiga som slutmålet.

Jag har ett slutgiltigt mål med min viktnedgång. Kanske är jag nöjd på en helt annan vikt. Det är faktiskt mycket möjligt att jag kommer gilla mig själv mycket tidigare än vad jag tror att jag kommer att göra i dagsläget. Det är så svårt att veta. Min kropp har trots allt burit på min lilla skatt och min målvikt, som jag utgår i från här och nu,  är den jag hade innan jag blev gravid. Men kroppen förändras. Både av graviditet och ålder. Så jag tänker enbart gå ner tills jag känner att här mår jag bra. Det är huvudsaken för mig. Sedan vad vågen visar. Ja det tar vi då.

Men så här ser min plan ut nu:

Startvikten: 88,1 kg.

Delmål 1: 83,6 kg (5% viktnedgång)

Delmål 2: 79,3 kg (10% viktnedgång)

Delmål 3: 78,1 kg (-10 kg)

Delmål 4: 74,8 kg (15% viktnedgång)

Delmål 5: 70,5 kg (20% viktnedgång)

Delmål 6: 68,1 kg (-20 kg)

Delmål 7: 66,0 kg (25% viktnedgång)

Delmål 8: 61,6 kg (30% viktnedgång)

MÅL: 60 kg!!!!!!!!!

Kan tyckas vara många delmål men jag gillar när det är greppbart. Inte för långt bort, då är det så lätt att jag tappar suget. Så nu kämpar jag på mot delmål 1 som faktiskt inte är så himmelens långt borta.

En morot om något.

.hmtemp

Galet snygg kofta från H&M!!

Och för att göra det lite extra värt att kämpa mot delmålen så kommer jag ha små belöningar vid varje delmål. Men det är inte riktigt klart vilka dessa belöningar är. Så ni får mer en gärna komma med tips och ideer. Några målplagg har jag redan som kommer att vara delmålsbelöningar. Sådana plagg som jag verkligen längtar efter att få sätta på mig och som jag vet att jag kommer att känna mig så fabulous i när jag bär dem. Men det dröjer innan vi är där. Så nu behöver jag alla tips och idéer jag kan få…vad skulle ni belöna er med om ni klarade av ett delmål. Oavsett om det gällde viktnedgång, godisförbud, motionsmorot, examensinlämningar…

Det kan vara vad som helst. Men INTE något ätbart. Okej?

2015-09-04 23.40.58

Kärlek vid första ögonblicket. Ten Points, Bergqvist skor, Falun.

Hoppas ni kommer med många bra förslag…för här är det just nu totalt hjärnsläpp. Jag kan inte komma på en enda ”grej”. Nada. Blankt uppe i hjärnkontoret. Nej, nu litar jag på er.

Kom igen och peppra mig med massor av braiga förslag.

Veckans resultat. Bu eller bäää?

Jag klev upp på vågen. Jag klev ner. Jag klev upp. Jag klev ner. Och upp en gång till. Ville se att siffrorna verkligen stämde. Efter tredje gången så började det gå upp för mig. Yes, yes, yes!!! En kanonvecka som jag verkligen ska vara nöjd med.

-2,6 kg.

Woop woop!! Wackawacka wauuuu wauuu!!

2015-09-02 08.40.01

Tack, detta var precis vad jag behövde. Få känna att det går åt rätt håll. För även om det är väldigt lång väg kvar till målet så närmar jag mig åtminstone att börja kunna använda jeans igen. Och det längtar jag efter.

2015-09-02 08.39.42

Så nu är det bara att kämpa vidare. Med mina promenader, maten och sömnen. Nu ska jag sätta mig ner och kolla över mina delmål. Jag närmar mig nämligen mitt första delmål och har inte bestämt belöningarna ännu. Så det tänker jag syssla med. Samtidigt som jag njuter av dagens finfina resultat.

Jag är så jägarns nöjd

Fredagspromenad.

Jag hade en plan i dag. Att vandra i Rättvik tillsammans med Grynet. Avfärd tidigt då jag ville komma hem lagom till lunch.

Ja, det var planen.

Men det gick inte riktigt som planerat. Busen vaknade i går kväll, otröstlig. Sov sedan i vår säng, det lilla han sov vill säga. Och det var oroligt, snorigt och feberyra.

2015-08-28 13.48.39Japp. I dag har Buse varit hemma med mig. Feber, ont i halsen, SNORIG och allmänt ur form. Loj. Inte den Aggelito vi är vana vid. Han har endast haft två önskemål i dag och det var att åka bil och åka vagn. Så därför packade jag in oss i bilen och åkte till Rättvik. Korkat kan tyckas att dra i väg när han är sjuk men han älskar verkligen att åka bil när han är trött och vill vila. Väl framme så lade jag över lilleman i vagnen och han sov nöjt vidare. Frisk luft är aldrig fel. Väl inbäddad med Niin och ”BoMartin” började vi sedan att traska. Jag och Grynet. Tanken var att vandra leden längs med Siljan bort till Öje. Den idén fick jag kasta åt fanders när jag hade kommit en bit på väg, ungefär i höjd med Rättviks gammelgård. Där var det nämligen trasiga spångar och omöjligt att ta sig fram med vagn. Jag körde fast och fick slita som ett djur för att komma loss. Men tillslut så.

Jahapp. Då var det bara att hitta på någon ny väg. Och jag tog sikte på Nittsjö. Vi gick och vi gick. Från storm nere vid Siljan till gassande sol och vindstilla. Tillslut var jag faktiskt tvungen att lägga även Nittsjöidén åt sidan och börja leta upp alternativa vägar tillbaka till Rättvik. Tog sikte på Sätra, vidare till Backa och sedan åter mot Rättvik.

Summa summarum: 15 km.

Det fick räcka som motion i dag.

Veckans resultat. Vecka 35.

Tidigt i morse så ställde jag mig på den fruktade vågen, det var ångest. Förra veckan glömde jag bort det för besvikelsen var så stor. Hade gått upp i vikt trots att jag skött min kost. Därför var jag livrädd att medicinen fortfarande skulle sätta käppar i hjulet för mig, sänka mina möjligheter att komma tillbaka. Men det var tur att jag gjorde det. Alltså, att jag ställde mig på vågen.

2015-08-26 07.47.32

Piuuuhhh!!

2015-08-26 07.46.42

 För första gången på, vad som känns som en evighet, så rör sig diagrammet ner. Och mer ska det bli. Det känns som att det är på gång nu. Jag vill så gärna kunna ha mina kläder och våga visa mig ute bland folk utan att skämmas. Så nu har jag gjort det officiellt. Mitt första minus av många. Och för att fira det så blir det storstädning av hemmet. Tjohoooo!!

Alviken runt i dag.

Dagens promenad; Alviken runt.

Underbar miljö, fin led och med charmen att en liten del av leden ska en ro med eka för att komma över till Storön. Något som uppskattades mycket av både mig och Fröken Svår.

20150821_122817-1

IMG_20150821_132251

Och som en bonus efter promenaden så blev jag bjuden på spontanglass av finaste Mia(tacka gudarna för att jag har veckobonus att ta av så att jag kan äta en glass med gott samvete). Gott var det!! Jajjemen!

Ja och sedan kom min lilla solstråle och anslöt sig till oss. Nöjd med livet och överlycklig av att få leka lite i Riddarparken.

IMG_20150821_195124

Men nu ska det attacksovas, blev nämligen en spontandejt till stallet tidigt i morgon bitti för att mocka lite skit. Stort gilla på den!!

Tre timmar.

Att sluta med medicinen var ingen höjdare. Åtminstone inte för sömnen. Det blev så påtagligt att den faktiskt har haft en positiv inverkan på sömnen genom att göra mig lite dåsig. Så där så att jag inte orkar hålla ögonen öppna… Men inte i går kväll.

Då låg jag klarvaken. Vred och vände mig. Fram och tillbaka. Inget kändes bra. Tankarna cirkulerade. Om allt och inget. Gjorde misstaget att kolla på klockan 03:00 och kände mig så uppgiven. Jag vet vad sömbristen gör med mig. Mitt minne försämras omgående, talet blir osammanhängande, jag blir fladdrig och otålig. När mina sömnproblem är som värst, då lyser min bipolära diagnos igenom som mest.

Så nu är det tidiga kvällar som gäller med förhoppning om att jag ska kunna somna någon gång omkring midnatt.

Men i dag har alltså varit en dag där jag befunnit mig som i en dvala. Jag har famlat i en grå dimma, oförmögen att se längre än näsan räcker. Med en vilja inombords som ville mer än orken klarade. Därför tog jag mig tid till att andas. Rörelseglädje. Tre timmar med mig själv och min lilla fyrbenta följeslagare; Fröken Svår. Vandrande. På nya okända vägar, släppa omvärlden. Endast fokusera på att följa stigen, lyfta på fötterna och placera dem väl, hålla kolla på ledens röda markeringar, lyssna till sommarprat i lurarna och andningen.

Den som är så viktig. Och alltför lätt att glömma bort. Jag måste ständigt påminna mig själv om att inte låta andningen stanna i bröstkorgen. Men det kräver sin träning för jag andas ytligt, har alltid gjort, på ren automatik. Så jag lovar er att jag längtar till det datum som yoga klassen börjar. Det blir nyttigt för mig. En träning för mig och min själ.

IMG_20150820_150357-1

Vår lilla utflykt slutade här. Vid Siljans strand. En liten strandplätt någonstans i Tällberg, långt i från alla turister. Ett alldeles eget litet smultronställe som jag kommer återvända till. Många gånger.

Ett smultronställe. Där jag kan bara vara. Jag.

Insjön runt.

Efter gårdagens ångestattack ville och hoppades jag att denna onsdagen skulle bli bra. Och den har faktiskt inte varit så pjåkig.

Jag har hållit mig till planerat matschema, motionerat, diskat och fått undan några maskiner tvätt. Det kan tyckas som skitsaker men i min lilla värld är de väldigt stora. I alla fall just nu. När måendet är så pendlande, då känns ofta minsta lilla syssla som Mount Everest. Stort och lite för mäktigt. Men ni förstår säkert den ack så sköna känslan de dagar jag mäktar med. Som i dag.

img1439405384602-1-1-1

Motionsformen dagen till ära föll på min kära cykel. Den som tagitmig fram i skog och på väg, okänt antal mil. Men många är det. Väldigt många. I dag tog jag sikte på att ta mig runt Insjön för första gången i år. Enbart asfalt(vilket helt ärligt är gabska så tråkigt) men den behöver nötas den också.

IMG_20150812_195534

En runda på 2,8 mil känns bra i själen. Endorfinerna jublade och musklerna ömsom skrek, ömsom firade. Skrek av trötthet och svaghet. Firade för att de fick arbeta, kämpa lite. Nu så här efteråt så känns det ruskigt bra men jag har en känsla av att mina sittben kommer att ömma gott i morgon. Precis som det ska vara.

Undrar…vad ska jag månne hitta på för aktivitet i morgon? Jublande endorfiner, det vill jag ha mer av. Mycket mer!!