Gör om. Gör rätt.

Känslorna är så otroligt spretiga.
Ena stunden känns det verkligen som om att allt är så lätt. Så enkelt. på väg i rätt riktning. För att i nästa sekund slå till mig hårt i ansiktet.
Ett riktigt uppvaknande.
Jobbet älskar jag.
Det gör jag.

Men beteendet är detsamma som förut. Jag har som inte lärt mig någon läxa känns det som. Samma tankesätt. Samma rädslor som hänger kvar. Samma dåliga samvete om jag inte hinner med allt som tänkts göra under dagens arbetspass. Samma rädslor att inte duga till. Samma samma visa. Om igen. Hur är det möjligt att jag bara fortsätter som förr. Vad svamlar jag om tänker ni säkert nu. Kan jag inte bara var nöjd med att jag trivs på jobbet?

Nej.
Dessvärre inte.
För så här är det. När jag tycker om mitt jobb(och även de gånger jag inte gjort det tidigare) så ger jag hela min själ för att allt ska bli så bra. För att känna att jag duger. Att min tid på jorden är till någon nytta/mening. För jag vill inte att någon ska ogilla mig. Jag behöver uppskattningen. Den håller mig flytande. Den får mig att känna glädje. Men under min ständigt pågående jakt efter allt detta så är det såklart något som får stå åt sidan. Jag orkar inte med så mycket. Utmattningen har satt tydliga spår inom mig och energin tar, som ni vet, slut väldigt fort. Den här gången är det något av det viktigaste som får stå åt sidan som om det vore oviktigt nonsens. Inget att bry sig om.

Hälsa, mat & motion.

Och min hälsa är något som ligger mig enormt varmt om hjärtat. Jag vill må bra och känna att jag orkar. Och som det är i dagsläget så släpar jag på omkring 27 kg övervikt. Något som jag verkligen lider av. Det är tungt, jobbigt, obekvämt och psykiskt får det mig att gråta. Självklart inget jag visar utåt. Men det finns i mina tankar från det att jag vaknar tills det att jag sluter mina ögon på kvällen. Och jag känner att jag åter måste ta makten.
Makten över mitt mående, min hälsa och min framtid.

Hur jag ska gå tillväga?
Det har jag inte helt hundra listat ut. Men det ska jag försöka ägna min morgondag åt då det vankas VAB här hemma. I dag har nämligen Tobbe varit hemma och i morgon är det min tur att ta hand om lille krasslige Busen. Hög feber, tät näsa och en klagan om ”ont i munnen” är det som är diagnosen. Min förhoppning är dock att det lättar under natten och att febern håller sig på de lägre temperaturerna under morgondagen. Aldrig kul att vara sjuk men för vår del blir det film, glass, vattenmelon, vatten, sova, mysa och jag ska göra allt i min makt för att Buse ska må så bra det bara går…

Men alltså.
I morgon är det hemmadag med Buse. Och kanske får jag till en bra plan som kan få mig att må bra. Eller åtminstone bättre.

Dröm sött!

Hälsostatus.

Ja, jag kan inte direkt skryta med att inläggen duggar tätt här inne. Men så här på en fredagskväll så tänkte jag bjussa till lite och delge hur det går med min kost, hälsa, träning och vikt.

Kosten: Äntligen har jag kommit på rätt köl igen. Jag äter sund kost och försöker så mycket som möjligt att välja rätt under våra pedagogluncher på jobbet. Det är svårt. Vissa dagar mer än andra. Men för det mesta så går det bra. I kväll är ett bra exempel på när sötsuget sätter in…och jag faktiskt valde ett päron i stället för en chokladbit. Nästan så att jag tror att det är något fel på mig men det är tro det eller, så jag vill leva och tänka. Göra rätt val och göra sunda val. Få bort sockret, synligt som dolt, då det får mig att fastna i dåliga tankemönster, känna mer nedstämdhet, bli svullen, trött och seg. Kolhydrater äter jag, annars fungerar jag inte som människa, enda skillnaden där är att jag inte äter så galet mycket utan kompletterar med massor av grönt som tillbehör, sunt val och kloka kolhydrater.
För det är så. Att även om jag älskar kolhydrater i alla dess möjliga former så blir min mage alltid som en luftballong, redo att spricka, då jag väljer att äta exempelvis vitt bröd. Så gott. Så ajajaj. Så inte värt det.

Hälsa: Där har jag lite svårt att sätta ord. Det är nämligen så att jag inte riktigt landat i allt detta med jobb, familj, hälsa och återhållsamhet. Då jag tycker att något är roligt. Ja men då vill jag såklart göra mitt bästa vilket gör att jag varje dag glömmer bort att bromsa mig själv. Finns bara en lösning på det, träna träna träna! Slutligen hoppas jag att min hjärna ska förstå att återhämtning är det jag måste prioritera i mitt liv.

Träning: Hmm. Lite si och så. Jag har dessvärre inte kommit ut i friska luften mer än på arbetstid och jag är glad för det lilla. Men nog längtar jag ut. Ut för att få röra på kroppen, känna blodet få nytt syre, hjärnan att slappna av och möjligheten att bara vara jag för en liten stund.

Vikt: Tacka gudarna för att jag kommit på banan med kosten för i onsdags var jag riktigt glad. Visst pockade ångesten på min uppmärksamhet men när jag klev upp på vågen så kände jag bara en segerkänsla.
Resultatet på en vecka, fantastiska -1,8 kg.
Tjohoooo!!

2016-01-27 16.16.26

När jag startade med Viktväktarna så vägde jag alltså  vikten som står längst till vänster här ovan. Sedan har jag gått ner. Mycket. Tills det att jag började må mer dåligt, blev inlagd och fick medicin som var otroligt negativ för min vikt…till slut hamnade jag någonstans på 89 kg(tyngst någonsin) och har lyckats minska ner några kilon. Men mycket kvar. Och veckan som gick fick jag alltså en toppenresultat. Så med spänning och skräck ser jag framemot vad onsdagens resultat kommer visa.

Målet har jag klart för mig. Och nu har resan dit startat. Nu ska jag bara staka ut lite delmål och fokusera på att nå dem och sakta men säkert, få min rörliga kropp åter och en betydligt bättre hälsa på köpet.

Så detta är min nuvarande hälsostatus.
Nu kan det bara bli bättre!

Rädd för likgiltigheten…

Jag börjar återhämta mig.
Sakta men säkert börjar jag känna lite energi inom mig. Åtminstone så pass att jag fungerar hyfsat men jag känner mig ganska så seg i huvudet. Och i dag har jag känt att det har varit en berg och dalbana känslomässigt. Från att vara apatisk till att bli arg och irriterad för att sedan växla om till tårar. Något som hände under enbart ett fåtal timmar. Med det känsloregistret under förmiddagen så blev eftermiddagen mer blahaa. Jag kände varken sorg eller glädje. Så när det där pluset på vågen(+1kg i dag) kom. Ja, då kändes ingenting. Vilket är skrämmande. För jag vill känna något och allra helst en kämpaglöd när dessa tillfällen uppstår, så att jag orkar ta nya tag till nästa vecka. Det är alltid som farligast att trilla tillbaka i gamla osunda vanor när jag känner mig så här likgiltig. Och jag vill inte tillbaka i det destruktiva mönster som jag hade förut. Det är slut med det nu.

Så morgondagens mission för Fröken Hagström är att ta en promenad. Få frisk luft och rensa tankarna. Hålla koll på mitt matintag och se till att jag återhämtar mig ordentligt inför fredagens happening.
Det ska bli otroligt mysigt att samlas tillsammans; alla härliga barn som kommer att vara högt och lågt, barnens föräldrar(och mina fina vänner), lite mat, giogio, Idol finalen och slutligen övernattning.
Fredagsmys med extra allt helt enkelt.

Så därav är  torsdagen en dag som går i återhämtningens tecken.
Allt för att vara redo och så ”laddad” som jag bara kan vara inför en sådan här rolig fredagssysselsättning, som pyjamasparty på hemlig adress.
Längtar redan.

Sammanställning ”so far”!

Ni som följt mig ett tag vet att jag kämpar med min vikt. Detta främst efter att en medicin som jag fick ordinerad på Gökboet fick min vikt att skena uppåt. På mycket kort tid eskalerade det hela. Alla kläder växte jag ur och känslan för mig själv…ja, det är väl helt enkelt enklast att säga som det är/var: Jag äcklas av mig själv. Undviker allt vad speglar och skyltfönster heter, då bilden som möter mig är allt annat än vacker och smickrande.

För en tid sedan fick jag avbryta medicineringen av Mirtazapin, det som fick mig att sova bättre men samtidigt vikten att öka. En avvägning som känns helt rätt i efterhand. Visst, jag sover så mycket sämre. Det gör jag. Snittar 3-5 timmar per natt numera men det kan jag ta.
Faktiskt.

Må låta ytligt av mig. Men jag är bara ärlig. Att må dåligt i sin kropp och känna att orken inte finns där, det är hemskt. När jag inte klarar av att stoja och stimma med min son. Då tacklar jag hellre lite sömnbrist. Sådetså.

I alla fall så har jag fått in en ny rutin sedan jag blev ”kassör” hos min coach Anna på Viktväktarna Gagnef och det är att jag väger mig varje onsdag. Undviker det inte längre och skriver upp allt, precis ALLT i checklistan och det har gett de resultat jag önskar. Vilket är så himmelens skönt. Sakta men säkert går vikten neråt och då svälter jag mig inte, äter precis vad jag vill men får antingen röra mer på fläsket eller inte äta fullt så mycket av det mindre bra valen som exempelvis glass eller godis.
Och det funkar.

Samma dag som jag slutade med medicinen vägde jag så mycket som 89,1 kg. Vilket är en fruktansvärt hög siffra till mina 1,69 m.
Känslan i kroppen, den går inte att förklara på något vettigt sätt…huvva!

Men i onsdags på vägningen då jag fasade ett plus efter lite kalasande i söndags…så fick jag återigen ett trevligt kvitto på att jag är på rätt väg. En knuff till att orka fortsätta kämpa de dagar när det går lite mer trögt. Som i morgon. Det är julbord med brandkåren på bowlingen i Rättvik…gaaaahhhh!!! Och för min del är inte själva maten problemet, jag äter bara köttbullar och potatis på buffén. Nej där sitter inte problemet. Hallåååå, det säger sig väl självt att det är dessertbordet som är min fiende och akilleshäl. Just nu känner jag rädsla inför det men ska försöka nonchalera och göra kloka val. Hur det går? Ja, det får jag försöka summera på söndag…

Men här kommer onsdagens resultat;

Screenshot_2015-11-26-01-59-54-1

Så tack och lov har det hänt lite grann sedan medicineringen avslutades.
Och jag är så tacksam för det.
Jag behöver det nämligen så j*vla mycket.

Screenshot_2015-11-26-02-02-10-1

Men i morgon kommer min första utmaning på länge. Och jag hoppas inte att det ska medföra alltför mycket plus på onsdag. Vill inte behöva skärma av helt heller när en är ute på sådana här trevligheter som inte händer så ofta i småbarnslivet…men vi får se. Blir det riktigt illa så kanske jag helt enkelt får springa ett maraton eller två innan vägning för att bränna bort lite alkohol och annat gotta.

Jaja.
Det blir som det blir.
Huvudsaken att det går åt rätt håll i huvudsak.
I sommar ska jag nämligen klara av att gå i bikini utan att skämmas för min kropp. Jag ska vara nöjd med mina skavanker, bristningar som min bleka hydda pryds med men jag ska inte skämmas för att jag bär på en ohälsosam övervikt. Punkt slut.

Kakor till lunch?

Ni har säkert varit besvikna på er själva någon gång. Jag är ganska så övertygad om det faktiskt. Och skulle det vara som så att ni aldrig har upplevt det. Ja, då säger jag grattis!

I dag är jag besviken på mig själv. Så ända in i baljan. Eller hur jag nu ska uttrycka mig. Men jag känner enorm frustration över mig själv. Jag har gjort något som jag vet att jag inte mår bra av. Ändock har jag gjort det.

Jag har ätit fel saker.

Helt fel saker. Fick någon form av hemsk craving efter kakor på eftermiddagen, när min känslodipp var som störst. Det är nämligen fortfarande så att jag äter efter mina tankar, känslor och/eller om jag är stressad. Och just nu är jag både och. Känslorna är helt ur fas vilket gör att jag känner mig vinglig. Instabil. Rädd. Tillsammans med stressen så klarar jag inte av att hantera när suget sedan automatiskt sätter in. Jag antar att mitt naiva jag fortfarande vill och hoppas, att det jag väljer att tröstäta verkligen ska dämpa min ångest. Trots att jag vet att jag har fel. Att det snarare blir raka motsatsen. Som i dag. Och inte nog med att ångesten och illamåendet kom som ett brev på posten efter att jag ätit klart. Munnen svällde upp och jag har nu fått något form av allergisk reaktion med massor av små blåsor som smärtar. Frågan är om det hjälper nästa gång jag hamnar i samma situation? Tveksamt. För är det något jag snabbt glömmer så är det de negativa känslor som uppstått vid dessa tillfällen. Djävulen på höger axel är så snabb att jag inte hinner med att hejda hugget från eldgaffeln som träffar den ljuvliga ängeln på min vänstra axel i rumpan. Och så var det beslutet taget. Bara så där. Djävulen vann.
Ängeln fick återigen, med ömmande rumpa, se sig besegrad.
Och jag fortsätter att skada mig själv.
Om och om igen.

Min VV-vecka gick riktigt bra fram tills det att det blev lördag. Middag ute och lite smågottis framför teven. Ja…sedan har det varit lite si och så. Vilket inte alls är särskilt upplyftande inför morgondagens vägning. Om jag kliver av körbanan, om så bara för en liten stund, då har jag så ruskigt svårt att ta mgi tillbaka. Till det körfält som jag vet att jag mår bra av. Jag sabbar för mig själv. Hela j*dra tiden.

Och jag blir så förbannad.
Hur svårt ska det vara egentligen?
Va?

2015-03-11 20.50.05

Så nu sitter jag här med mina känslor som är ur fas och den skenande stressen inombords. Som extra ”bonus” bär jag också en stor dos ångest som kommer av att jag återigen försökt dämpa mina känslor med onyttigheter. Vilket såklart inte riktigt funkar när jag vill tappa 25 kg. För det är som så. Att det är så mycket som hänger på min viktnedgång. Inte bara utsida och siffror på vågen. Utan att jag ska må bra. Orka mer. Men kanske främst av allt. Att ge mig möjligheten att, om det vill sig väl, låta ett syskon till August växa inom mig. Men sanningen är den. Går jag inte ner i vikt. Då kommer jag inte orka och då blir det inte ens ett försök. Jag har trots allt inte åldern på min sida, därav vet jag att det underlättar en hel del om jag har de fysiska förutsättningarna i en stark kropp. Och jag vill så gärna. Därför begriper jag inte varför jag gör som jag gör. Om och om igen.

Ja.
Nu har jag hävt ur mig lite av min frustration. Resterande får jag försöka hantera tills i morgon när jag har några timmar på egen hand innan det vankas lek med härliga familjen Bergström.
Så jag släcker nu.
Försöker tänka på annat och kryper ner. Med förhoppning om att jag kan få några timmars sömn, utan hemska mardrömmar och ångest. Kanske för mycket begärt. Men hoppas kan jag alltid göra.

Ångest. Stress. Känslor. Kakor. Illamående.
Hamsterhjul är uppenbarligen inte mig grej då jag om och om igen bevisar att jag inte klarar av att springa i dem. Jag faller, reser mig, faller, reser mig…och faller igen. Till slut så erkänner jag mig besegrad. Och rasar samman som ett korthus. Platt fall. Med tankarna surrande i bakhuvudet. Att jag vill inte må så här. Jag vill inte känna så här. Det här är inte jag. Hur ska jag komma vidare. Få motivationen att vinna över tankarna och ångesten?

Jag. Vet. Inte.
För om jag visste.
Då skulle jag inte behöva vara besviken på mig själv.
Och denna text skulle inte behöva finnas.

bild: Google

Someday…?

I går var det vägning. Och även min nya onsdagssyssla. Som är att hjälpa Coach Anna med medlemsregistrering och tillhörande kassaarbete. Därav min stress som jag skrev om i föregående inlägg. Att jag skulle hinna fram i tid. Jag kan direkt säga att jag inte klarade det. Vid halv fem klev jag ut från PP i Falun och klockan fem skulle jag, enligt plan vara på plats, i Gräv. Det går inte. Så är det bara. Och det gick inte.

Men med andan i halsen och Fröken Svår på släptåg så tog jag slutligen plats vid kassan. Medarbetaren på fyra ben satt självklart tätt intill. Nyfiket spanande på medlemmarna. För det kunde kanske tänkas att de hade något gott att bjuda på. En vet ju aldrig. Och hundar innehar en otrolig förmåga att leva på hoppet. Konstant.

Klockan sex, när alla medlemmar fått sin dom på vågen, började lektionen och då smet även jag in och vägde mig. Något som jag annars gör innan lektionsstart. Dock hade jag gärna sluppit se siffran som visades i går. Även om jag var medveten om att det skulle vara ett plus. Så var det ändock tufft att se det. Då blir mina aningar besannade. Hela dagen hade jag känt mig konstig. Med riktig ballongmage och ett konstant illamående(nej, jag är inte gravid) samt näsblod i omgångar så var det onekligen något i kroppen som var ur balans.

2015-10-22 11.01.29

Plus på vågen. Inte supermycket. Jag vet att det kan vara vätska. Men det är inget att göra åt nu. Det enda jag kan göra egentligen, det är att kämpa på till nästa vecka och sikta på ett minus. Förhoppningsvis ser diagrammet lite roligare ut då.

2015-10-22 11.02.46

Jag har under flera veckor haft det lite kämpigt med maten. Motivationen har varit bra under veckorna men så snart helgen kommit så har det fallerat. Allt för att planeringen inte funkat som den ska och det har gått för lång tid mellan intag av föda. Och det vet jag. Att då blir det allt som oftast inte bra.

Min frustration över vikten är stor. Lusten finns där stundtals. För att sekunden senare vara puts väck. Det svänger så otroligt fort och anledningen till att jag inte riktigt orkar stå emot suget finns inom mig. Ja, det är såklart det mentala måendet, alla tankar och grubblerier, som tar all energi i från mig. Och då blir det att jag alldeles för lätt halkar av banan. Fokuset tappas snabbare än en hinner blinka och jag ger mer eller mindre upp, direkt.
Letar ursäkter.

2015-10-22 14.36.33Och det är så dumt. Korkat. Idiotiskt.
Jag vet ju. Innerst inne vet jag. Att jag mår så mycket bättre när jag tar de kloka besluten. De som ger mig energi och kraft. Jag vet ju. Jag gör ju det.
Så i dag har jag varit strikt. Hållit mig inom min ProPoints budget, ätit mellanmål och druckit vatten.
Så enkelt.

I morgon är en ny dag. Jag ska göra de kloka valen som jag vet att min kropp mår bra av. För att jag vet att när jag gör de sämre valen, då åker humöret sådan berg och dalbana att jag blir trött på mig själv. Därav sockerfritt och ersättningen vid behov är frukt. Det är sött. Det innehåller socker. Men betydligt hälsosammare. Nu är fokuset att klara en dag i taget. Men självklart har jag inför nästa veckas kassatjänst och vägning lovat både mig själv och Coach Anna ett minus på vågen.
Och så ska det bli.

Jajemen.

Upp och ner, ner och upp…

Det är många veckor sedan nu. Alltså många veckor sedan jag tog bilen och körde mot Gräv och coach Anna. Jag minns inte när det var sist. Så länge sedan är det. Antar att sista gången var någon vecka efter att jag blev utskriven från Hotell Gökboet. Jag vet att vikten just då gick i fel riktning och jag behövde vägledning. Vad jag inte visste då var att den uppgången, som jag hade där och då, bara var början. På endast 1,5 månad så skenade min vikt uppåt och landade någonstans vid +16 kg. Förstår ni hur mycket det är?! Tänk Er sexton stycken smörpaket som vardera väger ett kg.
Det spelade ingen roll vad jag åt eller inte. Allt fastnade. Motion hade ingen effekt. Det var som att det var meningen att jag skulle bli tjock.

Psyket var i chock. Samtidigt som min mentala trötthet gjorde mig matt och orkeslös. Nu när jag äntligen hade fått hjälp med mitt mående, då började gamla ätstörningstankar åter gro inom mig. Irritationen inom mig växte. Är det verkligen så omöjligt att få känna lite lättnad i livet. Att inte varenda dag ska vara en kamp. Mot det psykiska måendet, ensamhetskänslorna, viktångesten och all inre oro för att något hemskt snart ska hända…när jag minst anar det.

Dagarna gick, det tog alltså 1,5 månad ungefär innan detta upptäcktes. Eller ja, jag levde i min kropp varje dag. Jag var fullt medveten om vad som pågick. Ett dagligt lidande. En daglig ångest. Jag ville inte ens hämta min son på förskolan. Handla på affären. Gå på promenad. Det gick så långt att jag inte ville gå utanför dörren. Japp. Det är sant. Allra helst gömde jag mig innanför våra faluröda väggar. Skyddad från omvärldens hånskratt. I min egen lilla trygga sfär. Befriad från viskningar bakom min rygg. Det räckte gott och väl med att jag numera var ett av de där ”psykfallen” som vi skämtade om under högstadietiden. Jag vill inte att det skulle finnas mer att tissla och tassla om.

Men så kom jag till slut till läkaren i Falun för återbesök. Vi pratade länge. Om hur tiden efter Gökboet fortskridit, om jag nu ville leva eller dö, hur jag tänkte mig framtiden och sedan så kom vi slutligen till medicineringen. Först tänkte jag inget säga men någonstans inom mig skrek de tysta inlåsta rösterna efter hjälp. Så jag bad om hjälp. Råd. Med ett hopp om att någon gång kunna förstå. Finna en förklaring till hur det kunde bli såhär. På så kort tid.

Han lyssnade. Avbröt inte. Men nickade att han var med på vad jag sade. Och förklarade sedan att den nya medicinen jag fick när jag lades in på Gökboet, den är fantastiskt effektiv och bra när den fungerar som den ska. Sedan finns det fall som mig. Där det inte fungerar helt hundra och slår ut ämnesomsättningen totalt vilket bidrar till att ALLT lagras i kroppen. Det spelar ingen roll om du lever på frukt sju dagar i veckan, vikten ökar ändå. Det är som att det inte spelar någon roll vad som stoppas in. Det blir ändå ett plus på vågen. Jag tänkte på inkomster och utgifter när det kommer till kalorier. Men det hjälpte inte.
Efter min berättelse så var läkarens ord; Du måste sluta med denna medicinen, annars kommer du att må sämre igen, av andra anledningar.

Så rätt han hade. Och så glad jag är att mitt inre fick säga vad som behövde sägas den dagen i augusti hos läkaren. Det blev min räddning. Samma dag slutade jag med medicinen och tog tag i min kost och motion.

Nu har jag varit fri från denna medicin i snart två månader. Från att nästan nå upp till 90 kg på vågen så är jag glad att i dag kunna säga att det har försvunnit 5,5 kg. En härlig start men bara en bråkdel av allt som ska bort. Väck. Skalas av. Lager för lager.

I dag åkte jag till coach Anna. Dels för att jag saknat henne så fyttirackarns mycket men såklart också för att få en push i rätt riktning. Lagra lite extra styrka till de dagar som motivationen sviktar och fallgroparna förökar sig desto längre dagen går… Så jag ställde mig på vågen. Inte helt roligt. Men sanningen är vad den är och nu är det bara att sikta mot målet.

2015-10-08 23.12.22

2015-10-08 23.11.58

Så nu vet även ni läget. Ja. Jag väger mer än jag någonsin gjort. Det är så det är. Dessvärre har jag inte kunnat göra så mycket åt det förrän den dagen läkaren drog i handbromsen. Det var trots allt en fråga om liv och död innan Gökboet. Jag menar, om inte medicinen gett önskad effekt på måendet, så hade jag kanske inte funnits.
Men jag tröstar mig med att den hjälpte mig att överleva.
Så.
Med det sagt.
Vad jag nu ville ha sagt…orden har bara hoppat ur mig just nu. Jag vet inte ens vad jag skrivit.

Hursom.
Nu har jag startat om. Gjort en nystart.
Med siktet inställt.
Mot målet.

Men nu ska jag sova. Och drömma om minus på vågen.

Dröm sött!

Att utmana sig själv.

Jag öppnar min famn och välkomnar oktober månad. Det är en förändringens vind som omger mig. Jag känner det. Och jag är självklart livrädd. Förändringar är just nu, när jag är lite instabil, det mest läskiga som finns. För då tappar jag tryggheten som jag lyckats bygga upp. Den ruckas och jag måste lägga energi på att få tillbaka tilltron och på nytt få känna att jag är trygg. Inga konstigheter. Och jag vet att många med mig känner detsamma för dessa vindar. För det främmande. Samtidigt så är jag väldigt spänd av förväntan. Nyfiken. Känner aptit på framtiden.

Men jag är också trött.
Och jag är trött på att vara konstant trött.
Så från och med i morgon kommer jag att köra i gång med;
textgram_1443646271-1

Japp. Det handlar precis, just om det. En utmaning som kommer att pågå under oktober månad. Typ som en kick i röven att ta sig i kragen och skärpa till sig. Jag tänker lite så här. Att oftast är allt som relaterar till hälsa så styrt till årsskiftet, nyårslöften som inte håller mer än en månad. Men det är alltför långt dit. I alla fall för mig. Jag vill börja nu, nu, nu. Helst i förrgår.

För när vi är där. Tagit klivet över till det nya året. Då är min största förhoppning att jag inte ska leva med den här tröttheten längre. Nej. Vi kommer att göra slut. Då vill jag i stället vara i form. Alltså må bra inombords och känna mig stark i min kropp. Så därför kommer denna utmaning nu, där jag valt att under 31 dagar sköta mig exemplariskt med min kost och verkligen se till att röra på mig varje dag. Vissa dagar lite längre. Vissa dagar lite kortare. Men ut ska jag! Utöver det kommer jag att göra lite övningar här hemma för att stärka upp min core och förbättra hållningen. Något som jag vet att jag kommer att ha enormt mycket glädje av i januari.

Så detta är mina mål;
-Planera mina måltider noga, hålla mig inom mina PP
-Se till att alltid ha en frukt/mellanmål till hands.
-Pimpla vatten. 1,5-2 liter vatten/dag
-Dra ner på sockret. Rejält.
-Undvika vitt mjöl. Min IBS mage klarar inte av det. Men det är ju bara såååå gott i bland. Trots att jag vet att konsekvenserna av min smörgås blir ontajaj.
-Äta kolhydrater i form av potatis/ris/pasta enbart en gång om dagen. Övriga måltider fylla upp med gröna nyttigheter.
-Promenera minst 70 000 steg/vecka. Varken för mycket. Eller för lite.
-Jobba efter ett program för att stärka upp min core och förbättra hållningen.

Och detta är min #oktoberutmaning, som om mindre än 40 minuter startar!!!
Tjohooo!!
Det här kommer bli så jägarns bra.
Ja. Så är det.

Gott och blandat minst sagt.

I bland känner jag att jag måste drömma lite. Om att jag mår bra, trivs med mig själv och framförallt att jag kan se mig själv i spegeln utan att vilja kräkas. Att jag blir sams med min spegelbild. Slutar att vara så hård och motarbeta det kritiska ögat som hela tiden finner nya fel och brister.

Kroppen är ju egentligen fantastisk. Något som min hjärna tyvärr glömmer bort alldeles för ofta. Jag har levt 32 år, jag står fortfarande upp, jag har burit min son och utan större krämpor fött honom till denna värld. Min kropp repade sig exemplariskt efteråt och det är något som jag borde ha i åtanke när jag står där och drar och nyper mig själv i skinnet med allt annat än positiva tankar om det jag betraktar. Jag kan inte se något vackert. Det går bara inte. Blicken är grumlig och spegelbilden blir suddig. Jag vill inte se mer. Orkar inte.

Därför blir jag så glad när jag ser detta. Hon är klok denna kvinna. Och en dag vill jag se på mig själv med snälla ögon. Lära mig att älska mig själv och min kropp, oavsett om jag passar in i normen eller inte.

Tanken med detta inlägget var egentligen inte att prata om min kroppsångest. Jag tänkte faktisk enbart vara ytlig. Men nu blir det i stället lite gott och blandat. För i mina drömmar, om att vara snäll mot mig själv och känna mig bekväm i min kropp, där finns även bilder på vad jag vill klä mig i för typ av kläder. Jag är en klänningstjej, så är det bara. Men en dag ska jag ha på mig jeans och känna mig ’smashing’. Det är mitt mål. Så i mina drömmar har jag dessa bilder framför mig, saker jag önskar mig. Och självklart kunde jag inte låta bli att även visa den fina klänningen…

Fall Fashion

Lindex/Outnorth/Lindex
H&M/Lindex/H&M
JC/Åhlens

Nu ska den här gott och blandat påsen packa ner barnet i vagnen, koppla hunden och knata in till Leksand. Febern har sagt tack och hej så då passar vi på att insupa lite frisk luft, rörelse och ett besök på biblioteket. Något som alltid är uppskattat och en alldeles lagom aktivitet för en ”dagen efter” sjukling. Och som tur är, en extra bonus, så finns det inte så många speglar där inne. Speglar som just nu visar den onda sanningen. Som får fart på tankarna och väcker den kritiska rösten inom mig. Så inga speglar är verkligen något som är mycket uppskattat av Fröken Hagström. Allt för att få känna lite lugn inombords då helgen är så nära…så nära att jag nästan kan nudda vid den.

En dag efter…

Jag har visst varit en aning dagvill. Missade helt att det var onsdag i går och därmed min vägdag. Aldrig hänt förut men nu blev det så och jag fick helt enkelt ta ett kliv upp på vågen i morse i stället.

Veckan som har varit, matmässigt, har varit ren katastrof. På riktigt. Matlusten har inte funnits där och sen har jag stoppat i mig helt fel saker. Och så blir det i bland. Jag är inte mer än människa även om jag kan bli ofantligt trött på mig själv. Men det går hand i hand. Måendet och ätandet. När känslorna är ut och in då tappar jag lätt fokus och vill döva ångesten. I bland funkar det. I bland inte. Så denna veckan som ligger bakom mig nu har inte varit exemplarisk. Jag var såklart inställd på ett plus i dag. Vore konstigt annars. Men jag kan inte vara på topp jämt försöker jag att intala mig.

Resultatet, det kommer här:

2015-09-17 10.32.22

2015-09-17 10.31.57

Så än en gång hade jag fel. Och det gör absolut ingenting, inte när resultatet är till det positiva. Som i det här fallet. Minus på vågen trots slarv och jag får helt enkelt tacka mig själv för alla dessa mil som jag har knatat under veckan. De blev min räddning.

Nu kör jag dock vidare i bättre anda och har redan två bra dagar bakom mig. Dock kan jag inte sitta här och hänga mer då jag har en uppgift att slutföra till morgondagen. Mycket som står på agendan och det är mycket nerver och prestationsångest inom mig nu i skrivande stund. Om jag får någon sömn i natt återstår att se. Berättar mer när jag kan och känner mig redo.

Men håll gärna tummarna för mig i morgon, jag behöver det!!!!