♡ Babyshower för min Mia ♡

I bland tar det lite tid för mig att få tiden att räcka till. Som att dela med mig av det här inlägget som var planerat att skrivas dagen efter det inträffade. Alltså en måndag för över en månad sedan.

Det är nämligen så att långt innan jul hade jag fullt upp med fixande och trixande inför min fina vän Marias(överrasknings) babyshower. För det är nämligen som så, att nu när vi klivit över till 2016 så väntas det komma tillökning i grannkommunen, något som jag såklart med spänd förväntan ser framemot. Och med god framförhållning så fick jag en förfrågan, någon gång på sensommaren, av en god vän till Maria, om jag ville hänga med och fixa detta och jag kunde inte svara annat än SJÄLVKLART!! Veckorna gick. Planen fanns hela tiden med i bakhuvudet, vilka materialval som var bäst lämpade och hur jag ville att slutresultatet skulle bli. Jag hade alla bilderna klara i mitt huvud. Som alltid. Och det långt, långt innan det var dags att överhuvudtaget påbörja projektet.

På min agenda så föll sig projekt: Arrangera blöjtårta. En otroligt rolig utmaning som jag fick äran att pyssla med. Något som är en utmaning när en ska förvalta de insamlade pengarna så att det blir en helhet som ser bra ut och godkänns av övriga deltagare.

Utöver detta lilla projekt hade jag även: Vimpeltillverkning. Något som kan göras i ordning i god tid innan. Om en vill. Eller så kan en utmana sig själv och sitta med det kvällen innan. Valet är ditt. Men om jag får lämna en rekommendation så är det att börja så tidigt du kan. För det är mycket klippande och det tar faktiskt sin lilla tid. Här hemma till exempel, så slutade det hela med att sambon slutförde uppgiften. Något som jag är oändligt tacksam för annars hade jag gått miste om hela nattens sömn… Nu, med hans hjälp, lyckades jag åtminstone skramla i hop ett fåtal. Vilket var välbehövligt för att Fröken Hagström inte skulle upplösas i atomer.

Så alltså.
Två dagar innan påbörjade jag mitt blöjprojekt här hemma på golvet

008

Och slutresultatet?!
Tadaaaaa;

033

032041-2Utöver detta projekt hade jag även bestämt mig för att tillverka en luftballong efter att jag fann inspiration på Pinterest(älskar, älskar, älskar!!).
Så det var precis vad det fick bli.
En luftballong till Bebis;

022

I den lilla korgen så återfanns en kanin från underbara Jellycat samt babyprodukter från ekologiska och svenskproducerade Maria Åkerberg samt en mjuk och go babyfilt, självklart ekologiskt framställd.

019

En mycket överraskad Maria skrek rätt ut när vi hoppade fram i hennes kök när de kom hem igen(hennes härliga sambo lurade i väg henne på förmiddagen, allt för att vi skulle få förbereda och fixa i lugn och ro). Mycket skratt, gofika för ett helt kompani, paketöppnande och ett härligt gäng brudar var ett riktigt bra recept på en söndag av bästa sort!!!!

Nu saknas bara BEBIS…men snart…snart är h*n här!!!!
♡♡♡

Perfektionisten i mig har lite panik nu när jag delar med mig av detta till Er, detta på grund av att jag inte är helt nöjd med mina alster. Men så känner jag PsykologPhilip knacka på min axel och påminna mig om att sänka kraven, utsätta mig för det obehagliga och jobba på att vara stolt över det jag faktiskt lyckades åstadkomma. Allt kan alltid bli bättre. Så är det.
Men det är bra som det är./som det blev.
Och det duger.

 

När något blir så fel…

Jag har haft så mycket känslor inom mig som har stormat runt sedan förra helgen då vi hade pyjamasparty hemma hos våra fina vänner. Och det är och har varit mycket vacklande fram och tillbaka.

hjärta

Det var så mysigt att vara där tillsammans. Alla barnen med sin härliga energi och vi vuxna som samtalade så gott det gick samtidigt som vi lagade mat och bara var. Inget konstlat. Bara värme.
Någonstans efter maten och mitt i Idol så började dock Buses energi ta slut och han kunde inte sitta still av rädsla för att somna och missa något roligt. Inga konstigheter. Men på något konstigt sätt så växte även öronen igen allteftersom tröttheten intog hans lilla kropp, det var verkligen som att prata med en döv. Vad jag än sade så fick jag ingen respons. Och jag kände hur mitt tålamod tröt mer och mer, förmodligen för att jag också var ganska så trött efter en lång dag med mycket fix, toppat med en skvätt stress. Så till slut så brast det helt enkelt för mig. Jag röt i från.

Och det kändes så hemskt. För där och då försvann allt det mysiga för mig. I samma sekund som jag sade i från till min lilla spralliga Buse så blev det obekvämt och jag kände mig enbart som en börda för sällskapet. Jag ville sjunka genom jorden. Dunsta. För det kan omöjligt vara trevligt när jag som gäst beter mig som en tjatig och gnatig kärring. Det dödar stämningen. Och det är väldigt svårt att förklara vad som hände inombords men enklast är väl att säga att tankarna som tänktes där och då fick ångesten att klubba mig totalt. Hårt. Och brutalt.

Efter denna incident så skedde allt som i en ångest dimma. Totalt ofokuserad, ledsen, rädd och ensam. Vilket jag inte var. Nej. Jag hade massor av kärlek och värme runt omkring mig men mina automatiska tankar hade redan tagit över mitt sinne och mina känslor, så till den grad att jag inte var mottaglig för omgivningens omtanke.

Barnen kröp i säng. Men det enda som härjade inom mig var sorg. Hela natten virvlade tankarna runt inom mig och jag sov inte mer än två timmar. Jag lyssnade till busarnas snusande andetag, försökte dämpa ångesten och känna glädje. Att jag ens somnade är ett under men förmodligen ren utmattning.

Jag fastnade. Så totalt.
Det enda jag kunde känna var att jag var en bördan på deras axlar. Blytyngden Ulrika. En känsla som är så fruktansvärt smärtsam. Det har och kommer alltid att vara min värsta fasa, att tynga någon.
Med mina problem. Mina känslor. Min blotta närvaro.

Och nu har det gått över en vecka sedan pyjamaspartyt och jag känner mig fortfarande…vilsen.

hjärta

Under tisdagens samtal hos PsykologPhilip, där pratade vi om just detta. Det var oundvikligt med tanke på att det härjat inom mig dygnet runt sedan det inträffade. Och vi vände och vred på mina tankar. Ut och in. In och ut. Fanns de någon sanning i dem? Eller var de bara tankar som gick att motbevisa?

Incident: Bråkade med Buse.
Tankar: ”Varför åkte vi hit”? ”Vi är bara en börda”.
Känslan som kommer av tankarna: Nedstämdhet. Besvikelse.
Alternativ tanke: ”Kan ju bli bra ändå” ”Om vi var en börda så skulle våra vänner säga det till oss”

Ungefär så där ser vårt tankebollande ut.
Och PsykologPhilip ställde denna fråga som ett exempel:

Hur tror du att Buse upplevde kvällen? 
Skrattade han, lekte, surade, gnällde eller busade?

För det är så, att även om jag blev arg på min lilla Buse så vet jag att han hade så roligt. Jag hörde att han skrattade högt tillsammans med sina idoler/kamrater, lekte med alla dessa leksaker som tänkas kunde och hittade på bus. Att jag var arg, det glömde han snabbt bort och såg till att njuta av kvällen i stället. Något som jag inte klarade av. Där och då, tillät jag min automatiska tankar att vinna, och därmed även förstöra min kväll. Och så även min kommande vecka.

Så här i efterhand blir jag mest ledsen. Känner sorg. Över att det är så svårt att tänka rationellt och logiskt. Att hindra allt från att gå överstyr och göra att det slutar så här. Där jag, som nu, går och ältar saker i veckor. Där jag, som nu, inte riktigt kan komma överens med mig själv om vad som är sant och inte.

För trots att jag nu har kommit överens med mig själv om att Buse hade en av de roligaste kvällarna i sitt liv där och då, trots sina elaka mamma. Trots det så hänger min värsta fasa kvar, att vara en börda. Hur jag än ruskar på mig och vad än PP försökte med så kan jag inte riktigt bli kvitt den tanken. Mestadels för att när jag väl får en vän, så vill jag inte skrämmas så att jag förlorar en av de få i mitt liv som jag litar på.
Antagligen inte så lätt att skrämma denne men ändock.

Men nu i kväll, känner jag en liten lättnad av att jag åtminstone lyckats komma över 50% ångest från denna kvällen. Det betyder att jag halverat den och kan känna en aning glädje över att vi var där. Att jag inte gav upp och åkte hem när allt inom mig sattes i gång. Jag gick inte runt ångesten den enklaste vägen, i stället gick jag rakt igenom den, härdade ut och överlevde.

IMG_20151214_215024-1Fri är jag inte. Långt ifrån. Trots allt 50% kvar.Och jag undviker. Så mycket jag bara kan. Törs inte riktigt få veta  sanningen än. Om det är så att mina tankar kan vara sanna som jag befarar.
Eller om de kanske bara är ren och skär idioti. Men jag vet. Jag vet att det enda sättet att för mig att bli kvitt dessa procent är att möta min rädsla. För att se om jag har rätt eller fel.

Mina känslor efter fredagens pyjamasparty blev inte direkt bättre av att både jag och Buse var totalt slut på lördagen av för lite sömn. Efter en totalt kass lördag så bröt vi båda i hop i gråt. Tillsammans satt vi där i bilen och tårarna rann ned för våra kinder. Av trötthet, utmattning och frustration. Buse löste, efter en liten stund, situationen genom att sluta sin vackra blå ögon och sova en stund. Klok liten kille. Under tiden han sov försökte jag hulkande samla i hop spillrorna av mig själv och lappa i hop, bäst det gick.

Resterande del av lördagskvällen var som ett vakuum. Och min känslor från fredagens pyjamasparty blev som mer sanna där och då. Allt förstärktes såklart av den totala bristen på energi och det fanns inte en tanke där och då att försöka tänka på dessa alternativa tankar.

Ja.
Och sedan har detta hängt med mig.
Jag har försökt att vara osynlig och inte göra alltför stora avtryck den senaste veckan. Det som för mig är stora problem och bekymmer kan tyckas av min omgivning som obetydliga och onödiga att slösa energi på. Jag vet det. Men jag har lärt mig de senaste veckorna att jag är en riktig känslomänniska och att jag verkligen måste lära mig att hantera känslorna och tankarna. Var för sig. Och verkligen vara konstant uppmärksam för att inte blanda dessa två. Det blir inte bra.
Det blir inte bra någonstans.

I morgon är det tisdag igen vilket gör att det är dags för en tur till Falun. Denna veckan ska vi prata om ”lagom” beteenden.
Men nu så är hjärtat lättat och även om mina ord kan tyckas svamliga och röriga så är detta något jag var tvungen att få ur mig. Utan tanke, bara skrivande från hjärtat, för att få lite ro i själen. Och inom mig så lever hoppet än om att dessa blottningarna ska dämpa ångesten. Att jag inte ska uppleva det som lika ”sant” när jag fått ner det på pränt.

Hur det går med den saken. Det återstår att se.
Nu sova för att orka med morgondagens alla uppdrag.

Go Natter!

Att ha varit på pyjamasparty!!!!

I går var det fredag. Och Buse var pepp från det att han vaknade då han visste att det vankades pyjamasparty hos favoriterna efter förskolan. Så när klockan slog halv fyra var det en överlycklig liten kille som kom studsande, redo att tacka för sig och åka hem för lite helgledigt.

Och sedan var det full rulle.
Handlade på Hemköp med EddieEbba som Buse säger. Tacos, julmust och pipi på menyn. Fredagsmys extra allt. Efter det, när vi till slut tagit oss ut ur affären utan att jag fick ett nervsammanbrott, så intog vi köket hos Bergströms. Hungern var ständigt närvarande hos hela gänget men barnen körde bil och roade sig på egen hand så det gick ganska så snabbt och smidigt att få fram maten på bordet.
Buse åt som att han inte sett mat förut. Förmodligen för att det var mängder av favoriter framdukade såsom spetspaprika, gurka, majs, salsa, banan, melon och köttfärs. Två stora portioner och jag var riktigt imponerad.
Heja Buse!!

Idol var såklart givet denna kväll. Min stora favorit Amanda levererade som vanligt och jag är verkligen så imponerad av henne. Så galet duktig brud!!!

När det var dags att sova så hade våra små Busar bestämt sig för att sova tillsammans. Självklart! Är det pyjamasparty(utan pyjamas) så är det klart att det ska delas säng. Det är ju som en del av hela grejen. Men jag kan villigt erkänna att jag hade svårt att se att min Buse skulle klara av att komma till ro med sin idol sovandes jämte.

0512-2015-1235158954755438246

Men så skönt att mammor kan ha fel i bland. Jag läste saga och sedan släcktes lampan. Och då började snurrandet, fnissandet hos dem båda och en liten Buse som retades med sin idol. Allt för att inte somna. Till slut sjönk jag så lågt att jag ”hotade” med hemfärd på en gång och då gav han upp och lät idolen vara i fred. Senare än vanligt så somnade en liten kille sött bredvid sin kompis och därefter låg de och snusade sött tillsammans med sina kaniner samlade i en hög emellan dem.
#såsötanärdesover

I morse var det vildarna som sov längst. Såklart. Vad annars. Två femtedelar av familjen åkte i väg på hockey tidigt, innan vildarna vaknade ens. Sedan var det full rulle för att få en trött Buse att samarbeta för att komma i väg till ishallen i tid för grabbarna träning. Något som fick sisådär men vi kom i tid. Det är allt som räknas. Men visst ville jag slita mitt hår i ren frustration innan vi kommit på plats. Vi är nämligen i en ”tjat och -gnat” period just nu.
Jag känner mig som en satkärring.
Ska det verkligen vara så?

Tror nämligen att Buse har tappat hörseln.
På riktigt. Det är säkert. Den är som bortblåst. Typ jämt.

Så ett pyjamasparty senare och en morgon i ishallen så är vi nu hemma igen. Trötta men nöjda. Och jag försöker att se några år framåt när det är min tur att vara(vad jag förmodar) hockeymamma som ska hänga i kalla ishallar tidiga helgmorgnar och sena vardagskvällar. Tjohooo!!!

Hmm, hoppet om att Buse är en hästkille lever fortfarande inom mig!!
*hoppashoppashoppas*

När ångesten föder tvivel…

Det blev tyst här några dagar. Känslorna har som fastnat i mitt bröst. Jag är glad, dämpad och ledsen i en enda salig röra. Får inte riktigt någon rätsida på det hela. Vad som är fram och bak. Bra och dåligt. Och kanske är det helt normalt. Men jag är inte nå vidare duktig på att vara i ingenmansland. Jag känner mig stressad och jag antar att det är det som framkallar min ångest. Den som hängt med mig nu under några dagar. Stört min nattsömn och fått mina dagar att kännas smolkiga. När ångesten är så här efterhängsen, då blir jag tung i huvudet. Känner olust. Men jag vet inte inför vad. Jag vet bara att ångest medför att jag blir osäker. På mig själv. Mina kunskaper och mitt beteende. Känner inom mig att allt jag gör, tänker, känner och säger är fel.
Betvivlar att mina vänner tycker om mig. Förstår inte att de kan göra det. Funderar om deras ord är lögner. Om de säger saker till mig bara för att vara snälla. Osäkerheten övermannar mitt sinne så totalt och får mig att vackla runt på osäkra ben. Att känna den osäkerheten och de tvivlen, det är en fasansfull känsla. Att inte veta vad som är sant och inte. Om det är mina tankar som spelar ett grymt spel med mig eller om det faktiskt kan ligga någon sanning i det hela.

20151018_172654-EFFECTSFyttirackarns vad jag är förvirrad just nu. Pratat med två fina vänner i dag. Två som kontaktade mig först och som jag sedan ringde upp. Vi pratade. Precis som vanligt. Men hela tiden, under båda samtalen virvlade tankarna runt att det inte kan vara sant. Det som de säger till mig. Och att den omtanken de verkligen visar skulle vara äkta. Det är sjukt. Jag känner mig hemsk som tänker de tankarna. Att de ens passerar i mitt tankeflöde. Men jag är verkligen så rädd för att bli sviken. Även om jag innerst inne vet att de inte skulle göra mig illa så är jag så känslig nu efter att jag berättade om det HÄR och att vi just nu är i ett sådant skeende i behandlingen att alla minnen ligger så ytligt. Det är så känsligt. Minnena är så starka och smärtan så påtaglig nu när allt rivits upp igen.

Jag tröstar mig med att det är övergående. Det kommer att kännas bättre snart. Jag vet. Det som smärtar mest just nu är att jag tvivlar på människors omtanke och välvilja. För det är rent av elakt. Jag är inte bekväm med att vara elak. Det är inte sån jag är eller vill vara. Men ändock så virvlar dessa tankar runt. De osäkra. De som förstör.

Det smärtar också att jag tvivlar så på mig själv. Att jag faktiskt kan vara omtyckt för den jag är. Men det är inte det mest smärtsamma. Absolut inte. Nej. Jag skäms och våndas mest över att tankarna tänker som de gör angående mina vänner. De som jag släppt in i mitt liv så mycket jag klarar av just nu och som jag vill har kvar. För alltid. Deras närvaro i mitt liv är så enormt betydelsefull. Därav måste jag ta ett snack med PsykologPhilip på onsdag. Jag kan inte fortsätta så här. Ingen vill tänka så här om sina vänner. Absolut inte om dessa. För det är två fantastiska kvinnor som jag beundrar. Ganska så olika men båda med stora varma hjärtan.

Jag måste bara våga tro.

Och bara så att ni vet. Det är inte jag som känner eller tänker detta.
Det är min sårade själ. som tänker åt mig, mot min vilja, i mitt huvud.
Förlåt.

Lördagshäng med töserna.

Förra lördagen hade jag och Buse tur att få hänga med två superhärliga tjejer.
Nelly & Ronja.

2015-10-03 09.40.53

En dag som började på skolgården. Kanske lite ”fel” att vara där en lördag men det är ju så nära och bra att bara kila över och leka. För att bo granne med Ullvi skola har sannerligen sina fördelar. Dock har jag en känsla av att Buse inte kommer att tycka att det är lika festligt om några år. Men det tar vi då. Nu njuter vi av närheten. Möjligheten till lek. Massor av lek.

Så där hängde vi ett tag. Tills fötterna var kalla och alldeles blöta av daggen i gräset. Då gick vi hem, bytte till torra kläder och åkte sedan in till Leksand. Vi kände oss nämligen inte riktigt färdig med leken men önskade oss ett miljöombyte. Och då passade det ypperligt att åka till  Riddarlekparken.

20151003_093358-1

Dock tar allt det roliga slut. Av olika anledningar. För vår del var det helt enkelt att klockan slog lunch. Något en inte ska rucka på alltför mycket. Så vi packade ihop men hade redan en plan för nästa aktivitet, den som följde efter lunch. Och det var inte vilken lunch som helst. Nej. Dagens lyx var att Nelly stod för matlagningen och lagade till köttbullar och makaroner. Något som vi alla åt med glupande aptit. Det tar sannerligen på krafterna att leka. Och mat, det smakar aldrig så gott som när en varit ute i friska luften.

Buse, var på strålande humör. Trivdes helt enkelt som fisken i vattnet, omgiven av tjejer. Så det var inte helt muntra toner när jag ”tvingade” honom till en liten tupplur. Självklart var det enbart för att han skulle orka med resten av dagen. Men att vara 2 år, då struntar en såklart i all välvilja i världen. En Buse vill ju inte missa en sekund av allt det roliga. Självklart inte. Men efter många vändor med vagnen ute på gården så gav han upp. Slumrade in och snusade så där gott att jag bara ville knöla ner min breda röv i vagnen för att få ligga nära och känna hans mjuka andetag mot min kind. Dock en omöjlighet.

Därför så anslöt jag mig till tjejerna för att sätta i gång nästa aktivitet. Chokladbollsbak.
Och oj så roligt vi hade det. För att ingen skulle behöva stå på tå vid bänken så flyttade vi ner på golvet. Så att alla kunde delta på lika villkor. Att det sedan var en dammsugare som fick arbeta lite extra för att fånga upp socker, havregryn, kokos och strössel, vad gör det. Skitsaksamma. Vi hade roligt och det är huvudsaken. Lite skit i hörnen, det säger vi ”äsch” åt och åtgärdar enkelt. Om det var gott!! Jajemen. Så gott att inte en endaste av de små läckra chokladbollarna fastnade på bild. Det hans inte riktigt med.

Buse vaknade. Och sedan var festen i gång igen. Han var åter i himlen med lite nyfunnen energi. Redo att rocka loss. Så det fick han göra. Hela eftermiddagen och kvällen. Tills det att det var dags att åka hem och sova för natten. Vi hade en heldag tillsammans med världens finaste töser, hade lyxen att få maten serverad både till lunch och middag samt massor av tjo och tjim som gjorde att vi somnade sött när vi väl var hemma i vår lilla röda stuga på Jönsesgården.

Med denna fina dag i minnet, så längtar vi såklart redan till nästa gång som vi får hänga tillsammans.

Att vilja ta över sorgen.

Vissa dagar går det inte att fokusera på sig själv. På sina egna känslor och tankar. Det går bara inte. Och i dag är en sådan dag. En av de få människor som jag öppnat mig som mest för på sistone, har en sådan dag i dag, när allt är tungt och sorgset. Dagen är som en jämntjock dimma. Tårarna rinner. Bröstet värker. Tankarna går inte att sortera. Frustration som bubblar inombords över orättvisan, att den är just så…orättvis.

Och hur jag än vill skona min vän och hela dennes familj. Så kan jag inte ta deras sorg från deras axlar till mina. Men jag önskar att jag kunde bära den. Om så bara för en liten stund. För att lindra lite. Så att de alla kan få andas och vila utan att ha gråten som närmsta vän dygnets alla timmar. Att i stället, så får de tillsammans, hela familjen minnas det vackra, det härliga och inte bara det sorgliga slutet. Det som vi alltid möter, förr eller senare. Tyvärr, möter en del människor, det ödet alldeles för tidigt.
#fuckcancer

I dag är mina tankar och mitt hjärta tillsammans med Er.
hjärta

Utanför trygghetszonen.

Efter en dag med höga berg och djupa dalar så ska jag nu försöka få lite sömn inför morgondagens tripp. Dagen i dag, började långt ner i dyn innan jag lyckades kravla mig upp för att cykla och hämta Buse från förskolan lite tidigare än ”vanligt”. Vi hade nämligen en lekdejt inbokad och som jag sagt förut, mitt mående ska inte gå ut över min lilla bajskorv. Det går bara inte för sig. Så vi åkte hem till Maj och Malin för att bada. Något som var mycket uppskattat av den lille mannen. Vet dock inte hur imponerad Majsan var över att hennes polare valde att köra bomben i poolen, om och om igen, så att vattnet stänkte upp i hennes ansiktet. Jag tror nog att Busen måste träna på att vara lite mer gentleman…

IMG_20150813_224455

Mysigt var det i alla fall. Att lämna hemmet för en liten stund, även om det här var långt utanför min trygghetszon. Jag vill helst vara hemma hela tiden. Så att jag slipper visa mig bland folk. Det är så hemskt. Jag skäms så för mig själv. Mitt utseende. Min trasiga insida. Det känns som att det lyser ”psykfall” om min aura. Usch. Men det gick i alla fall bra den här gången. Jag överlevde. Och jag är glad att jag inte kom på någon kass ursäkt för att ställa in dagens dejt. För jag vet, att om jag ställt in den, då hade mitt dåliga samvete gnagt inom mig. I evigheter.

Jag är enormt glad som har så fina vänner som jag har, det värmer, att de orkar finnas kvar när jag är ur balans. Tack Maj och Malin för att ni bjöd in oss(mycket skratt blev det när sötkorvarna var i farten)- ni är underbara och vi kör mer än gärna en repris!!

Och nu är jag som sagt hemma igen och försöker att ladda för att klara av att hänga i Falun i morgon. Träff med PsykologPhilip, farbror ögonläkare, mamma, syster, optiker och lite strosande i butiker(läs; en desperat jakt efter några kläder som jag kan ha under tiden jag går ner i vikt, just nu har jag inga byxor som jag kan knäppa…). Detta kommer att ta på mina krafter men tack och lov är min mamma med och så småningom ansluter syster yster också. De två kommer vara min livlina och trygghet i morgon.

Men nu är det bäst att jag släcker ner…Birdy har sjungit klart för i kväll och mannen snarkar jämte mig. Det om något signalerar att det är dags att släcka ner. I morgon hoppas jag slippa kravla i dyn och i stället få befinna mig i strandkanten…det är så myckt behagligare där…känna sanden mellan tårna och solen värma mina bleka ben. Åhhh, det låter ljuvligt.

Hoppas hoppas hoppas!!

#olssonbergströmgoestoSälen15

Trötta själar som nu kommit hem. Busen sover sött i sin säng och somnade inte alltför sent trots att han sov hela vägen från Sälen till Leksand. Jag tror att det var en liten kille som har haft så roligt de senaste dagarna att han inte känt av tröttheten men när vi satte oss i en fullpackad bil i dag, ja då var det som om att han förstod att han lugnt kunde somna. Han visste att vi var samlade. Hela familjen.

Men innan vi packade in oss för hemfärd passade vi på att äta lite kolbullar. Under en cykeltur spanade vi in en slogbod som låg vackert beläget vid en liten pöl, så där fick det bli. Dock var jag som vanligt lite kinkig när det kom till maten och valde bort baconet i min kolbulle, vilket gjorde att jag helt enkelt åt pannkaka. Åh, så gott det var. Buse kom på att han var sugen på blåbär så då fick det minsann plockas lite blåbär. Och det var vad hans lunch bestod av. En korv utan bröd och blåbär.

Smaskens!

20150806_131445-1

2015-08-06 22.17.07-1

Och nu är vi här. Hemma. I vår lilla röda stuga med vita knutar. Den som ger oss tak över huvudet. Känslan över att komma hem är blandad. Precis som när vi kom hem från Trollhättesemestern. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Så klart att alla ”måsten” spelar in men någonstans inom mig så känner jag att det är inte det som grämer mig mest. Det är något annat. Jag vet bara inte riktigt vad. Eller, kanske är det så att jag inte orkar känna efter. Vill inte möta det.

2015-08-06 22.15.31-1

Semester 2.0 får i alla fall toppbetyg av mig. Vi åkte på en aktiv semester, något som verkligen faller mig i smaken och vi hittade på saker som alla kunde delta i- liten som stor. Att vi dessutom åkte med en familj som jag verkligen tycker om, det gjorde bara det hela så mycket bättre. En varm familj med mycket energi som har nära till skratt. Att sedan de tre musketörerna är fantastiska med lille Busen, ja det är sååå underbart och värmer mitt hjärta. Och Busen, han avgudar dem. Så de första idolerna för Busen blev visst de tre musketörerna.

Inte fy skam det inte.

Tack familjen Bergström för att ni är dem ni är och tack för de här dagarna!!! Vi kör väl nästa år igen?

Där nere….

I dag är det en sådan där dag. Jag är nere och krälar i det allra djupaste. Trött efter ytterligare en natt med väldigt få timmars sömn. Så otroligt svårt att somna in. Huvudet snurrar och tankarna yr runt som en tornado. Får liksom ingen ordning. Och då är det helt omöjligt att somna. Det vill sig inte. Minst tre timmar ligger jag och snurrar runt. Tre alldeles för långa timmar.

Jag har haft lite för få timmars sömn hela denna veckan och därav kommer en sån här dag. Pyspunka. Avskyr det. Varenda sekund. Men jag måste acceptera det. Kroppen min klarar inte hur mycket som helst. Reserverna är inte oändliga. Det enda jag hade hoppats på var att denna dagen skulle komma när vi landat hemma. Där är det, i mitt sinne mer accepterat att ha en skitdag utan krav eller måsten, jag har alltid möjligheten att ta igen det i morgon. Men här är dagarna så dyrbara. Tiden tillsammans så betydelsefull. Avståndet mellan Leksand och Trollhättan är tyvärr så pass långt att för vår del krävs det en hel del planering och pengar för att kunna åka hit därmed blir det inte av så ofta som vi skulle vilja. För den här familjen kan jag lova er, det är en sådan som en vill träffa ofta. Och mycket.

De har allt som behövs. Och lite till. Skratt, gemenskap, tokigheter, värme, glädje, upplevelser, kvalitet, kärlek och allt annat som krävs för att det ska vara några att tycka om. Och jag tycker om dessa människor. Fasligt mycket.

20150720_135927 (1)

Så nu ska jag ta mig samman och ta vara på de här sista timmarna tillsammans med den här underbara familjen Månsson innan det bär av hem mot Dalarna i morgon. Alla pojkarna har redan åkt i väg för att rasta av sig på  leklandet i Uddevalla och jag är hemma med Camilla.

Just nu njuter vi av tystnaden. Lugnet. Stillsamheten.

Kram på Er

När jag missat bollen…

Ajajajaj i min axel. Jag är tydligen inte 15 längre med bra kondition, muskler och bra rörlighet. Efter dagens aktivitet så känns det snarare som att jag är 75 och av modell kassaskåp. Herreminje. Vart tog åren vägen? Och vart tog kondisen vägen? Jag fattar inte ett dugg.

Men oj så roligt vi har haft.

Ett gott gäng samlades i Ekeparken under eftermiddagen för att spela klassikern brännboll. Hundra år sedan sist. Men betydligt roligare nu än då. I skolan var det nämligen pest och pina när det kom till denna aktivitet på idrotten. Jag är och var nämligen kass på att slå. Tyvärr. Jag var inte klassens stjärna på långa vägar och tyckte enbart att det var jobbigt att delta. Mestadels på grund av burop och nedlåtande ord. Ja, barn och ungdomar har ju tyvärr en tendens att vara så snälla mot varandra. Ord som känns och ger sår inombords. Som med tiden blir till ärr.

Så min första tanke när ordet brännboll nämndes var allt annat än positivt. Bilder från barndomen seglade upp och paniken fanns som bubblande kolsyra inombords. Tankar om att försöka hitta en ursäkt för att slippa delta pockade mer och mer på min uppmärksamhet ju närmre klockan slog fyra. Dock kändes de ursäkter jag kom enbart löjliga…liksom genomskinliga. Och det går inte för sig. Ska det vara en ursäkt så ska det vara en bra en. Vilket kändes som en omöjlighet att komma på.

Men när vi träffat alla, för mig nya Trollhättebor, som skulle delta så kändes det bättre. Och som en extra bra och trygg bonus dök Michaela upp med sin prins Christoffer. Bara så där. Fantastiskt bra initiativ från deras sida att offra några timmar av sin semester för att umgås med familjerna kaos. Det gillas! Mycket!

Buse var tokpepp på brännboll och att hänga i lekparken. Det ser ni ju.

Jag var domare omgång ett men hoppade sedan in(med hjärtklappning) och fick inga burop trots miss med slagträet. Lättnad, inte för att jag väntat mig det av vuxna människor men ändock…ärren finns alltid kvar. Glädje. För kul var det. Trots miss av boll, näsblod(inte jag), sneda kast, tacklingar(återigen inte mig det gällde) och ”glåpord” så var det roligt. Familjeumgänge på toppnivå. För det var kärlek. Och skratt.

Mycket mer än så behövs det inte.

2015-07-18 21.54

Barnen sover. De stora barnen tittar på film. Och jag bloggar. Men inte så länge till. Jag måste ge John Blund en ärlig chans så att jag orkar med morgondagens schema.

 Solsken, vänner och brännboll. Det är grejer det.