Att utmana sig själv.

Jag öppnar min famn och välkomnar oktober månad. Det är en förändringens vind som omger mig. Jag känner det. Och jag är självklart livrädd. Förändringar är just nu, när jag är lite instabil, det mest läskiga som finns. För då tappar jag tryggheten som jag lyckats bygga upp. Den ruckas och jag måste lägga energi på att få tillbaka tilltron och på nytt få känna att jag är trygg. Inga konstigheter. Och jag vet att många med mig känner detsamma för dessa vindar. För det främmande. Samtidigt så är jag väldigt spänd av förväntan. Nyfiken. Känner aptit på framtiden.

Men jag är också trött.
Och jag är trött på att vara konstant trött.
Så från och med i morgon kommer jag att köra i gång med;
textgram_1443646271-1

Japp. Det handlar precis, just om det. En utmaning som kommer att pågå under oktober månad. Typ som en kick i röven att ta sig i kragen och skärpa till sig. Jag tänker lite så här. Att oftast är allt som relaterar till hälsa så styrt till årsskiftet, nyårslöften som inte håller mer än en månad. Men det är alltför långt dit. I alla fall för mig. Jag vill börja nu, nu, nu. Helst i förrgår.

För när vi är där. Tagit klivet över till det nya året. Då är min största förhoppning att jag inte ska leva med den här tröttheten längre. Nej. Vi kommer att göra slut. Då vill jag i stället vara i form. Alltså må bra inombords och känna mig stark i min kropp. Så därför kommer denna utmaning nu, där jag valt att under 31 dagar sköta mig exemplariskt med min kost och verkligen se till att röra på mig varje dag. Vissa dagar lite längre. Vissa dagar lite kortare. Men ut ska jag! Utöver det kommer jag att göra lite övningar här hemma för att stärka upp min core och förbättra hållningen. Något som jag vet att jag kommer att ha enormt mycket glädje av i januari.

Så detta är mina mål;
-Planera mina måltider noga, hålla mig inom mina PP
-Se till att alltid ha en frukt/mellanmål till hands.
-Pimpla vatten. 1,5-2 liter vatten/dag
-Dra ner på sockret. Rejält.
-Undvika vitt mjöl. Min IBS mage klarar inte av det. Men det är ju bara såååå gott i bland. Trots att jag vet att konsekvenserna av min smörgås blir ontajaj.
-Äta kolhydrater i form av potatis/ris/pasta enbart en gång om dagen. Övriga måltider fylla upp med gröna nyttigheter.
-Promenera minst 70 000 steg/vecka. Varken för mycket. Eller för lite.
-Jobba efter ett program för att stärka upp min core och förbättra hållningen.

Och detta är min #oktoberutmaning, som om mindre än 40 minuter startar!!!
Tjohooo!!
Det här kommer bli så jägarns bra.
Ja. Så är det.

Motion, ack så underskattat.

Varit låg i dag. Vet inte riktigt varför. Men det hängde över mig. Eller det var snarare som att jag famlade runt i dimma. Orkade inget. Ville bara få vara i fred. Men då det var en omöjlighet så gjorde jag det mest nödvändiga på förmiddagen. Som att leka med min lille Buse.

Jag, som promenerat 1 mil om dagen de senaste veckorna, ville inte ens ta en promenad. Trots att jag innerst inne visste att det skulle göra mig gott. Men det gick inte. Jag kunde inte förmå mig.

Dock kom tidpunkten då lilleman skulle sova efter lunchen och jag fick ge mig. Efter en överläggning inombords så tog jag beslutet att svida om till träningskläder och koppla Grynet. Sedan gick vi. Lika bäst att skynda innan jag hann ångra mig.

Screenshot_2015-08-12-11-02-36-1

Såhär i efterhand är jag såklart glad att jag gick. För sanningen är den, har jag någonsing ångrat en promenad eller ett träningspass. Nope. Inte en endaste gång. Även om promenaden runt Sturdammen i dag gick segt mestadels, så är jag väldigt nöjd över mitt beslut. Sinnet lättade och jag andades betydligt lugnare när jag kom hem till Jönsesgården igen.

Så motion. Det är oslagbart välgörande för måendet.

No more grusväg.

I dag har jag och Fröken Svår varit ute på promenad. Vi tog bilen till Nittsjö för att vandra leden som utgår därifrån.

2015-09-07 20.55.31

Fantastisk miljö på sina ställen och början av leden hade nog varit fantastisk om det inte vore för att några skyltar saknades och vi kom fel. Efter många om och men så lyckades jag att få in oss på rätt spår igen. Men med några onödig kilometer i benen. Jaja. Så tokigt det blev. Men jag hängde inte läpp utan knatade vidare. Medveten om att det var låååång väg kvar.

Efter ett tag då var det helt ärligt så tråkigt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Grusväg. Grusväg. Och ännu mer grusväg. Jisses. Jag har aldrig sett så mycket grusväg i hela mitt liv tror jag. Passerade Karl Töfvåsens fäbod. Vilken miljö. Så vackert och kommer garanterat att besöka det till sommaren när det sjuder av liv där. Nu var det stilla och tomt. Kändes öde. Men ändå så fantastiskt vackert.

Sedan fortsatte vi på grusvägen. Stor tristess. Orken fanns fortfarande med lusten var som bortblåst. Jag insåg där och då, att jag är mer av en skogsmänniska. Eller ja, att jag uppskattar varierad terräng om en säger så. Det var det inte på denna led. Här ska man gå om man gillar enformig och enormt lättframkomlig vandringsled.

Dock var det inte riktigt läge att vända om. Jag ville definitivt inte gå samma bedrövliga väg tillbaka och någonstans inom mig fanns hoppet om att det skulle bli bättre. Det skulle skifta underlag. Att vi närmade oss slutmålet. Så vi gick. Grynet och jag. Inte en bil. Inte en tillstymmelse till bebyggelse. Vi var helt enkelt till skogs. Det tog till och med så lång tid att min kära mor ringde och efterlyste mig. Orolig att jag gått vilse.

Och vi kom tillbaka till bilen. Till slut. Och jag har aldrig varit så glad att se en byggnad som i dag. Byggnaden som för mig signalerade start och mål för dagens vandring. Nittsjö keramik.

20150907_170119-EFFECTSKänslan att vi gjorde det. Vi klarade av detta, jag och Fröken Svår. Tillsammans lyckades vi ta oss igenom 2 sega grusvägsmil. Och vi knatade ihop lite över 26 000 steg. Inte illa. Inte illa alls.

Nu; nyduschad och mätt i magen. Tittar på ”Heja Sverige” och myser. Redo att sova. Alldeles strax. Bäst att ladda batterierna ordentligt inför morgondagens träff med PsykologPhilip.

Veckans resultat. Bu eller bäää?

Jag klev upp på vågen. Jag klev ner. Jag klev upp. Jag klev ner. Och upp en gång till. Ville se att siffrorna verkligen stämde. Efter tredje gången så började det gå upp för mig. Yes, yes, yes!!! En kanonvecka som jag verkligen ska vara nöjd med.

-2,6 kg.

Woop woop!! Wackawacka wauuuu wauuu!!

2015-09-02 08.40.01

Tack, detta var precis vad jag behövde. Få känna att det går åt rätt håll. För även om det är väldigt lång väg kvar till målet så närmar jag mig åtminstone att börja kunna använda jeans igen. Och det längtar jag efter.

2015-09-02 08.39.42

Så nu är det bara att kämpa vidare. Med mina promenader, maten och sömnen. Nu ska jag sätta mig ner och kolla över mina delmål. Jag närmar mig nämligen mitt första delmål och har inte bestämt belöningarna ännu. Så det tänker jag syssla med. Samtidigt som jag njuter av dagens finfina resultat.

Jag är så jägarns nöjd

Fredagspromenad.

Jag hade en plan i dag. Att vandra i Rättvik tillsammans med Grynet. Avfärd tidigt då jag ville komma hem lagom till lunch.

Ja, det var planen.

Men det gick inte riktigt som planerat. Busen vaknade i går kväll, otröstlig. Sov sedan i vår säng, det lilla han sov vill säga. Och det var oroligt, snorigt och feberyra.

2015-08-28 13.48.39Japp. I dag har Buse varit hemma med mig. Feber, ont i halsen, SNORIG och allmänt ur form. Loj. Inte den Aggelito vi är vana vid. Han har endast haft två önskemål i dag och det var att åka bil och åka vagn. Så därför packade jag in oss i bilen och åkte till Rättvik. Korkat kan tyckas att dra i väg när han är sjuk men han älskar verkligen att åka bil när han är trött och vill vila. Väl framme så lade jag över lilleman i vagnen och han sov nöjt vidare. Frisk luft är aldrig fel. Väl inbäddad med Niin och ”BoMartin” började vi sedan att traska. Jag och Grynet. Tanken var att vandra leden längs med Siljan bort till Öje. Den idén fick jag kasta åt fanders när jag hade kommit en bit på väg, ungefär i höjd med Rättviks gammelgård. Där var det nämligen trasiga spångar och omöjligt att ta sig fram med vagn. Jag körde fast och fick slita som ett djur för att komma loss. Men tillslut så.

Jahapp. Då var det bara att hitta på någon ny väg. Och jag tog sikte på Nittsjö. Vi gick och vi gick. Från storm nere vid Siljan till gassande sol och vindstilla. Tillslut var jag faktiskt tvungen att lägga även Nittsjöidén åt sidan och börja leta upp alternativa vägar tillbaka till Rättvik. Tog sikte på Sätra, vidare till Backa och sedan åter mot Rättvik.

Summa summarum: 15 km.

Det fick räcka som motion i dag.

…finito…

Efter ytterligare en natt med lite sömn, en långpromenad och samtal med PsykologPhilip är jag nu helt slut. Utmattad. Det finns inga ord. Så i stället bjuder jag på mina favoriter; Coldplay. Kan aldrig bli fel. Aldrig.

A sky full of stars.

Favorit i repris med bästa vännen.

Vi körde en favorit i repris i dag. Jag och Grynet. Min bästa vän. Som alltid finns där, även om det vissa dagar är väldigt buttra miner. Men hon finns där. Och hon är bara den bästaste bästis jag kan ha -min skatt!IMG_20150824_144024-1

Runt Alviken tillsammans. Kände mig piggare i benen. Som att de börjar vänja sig vid rörelse igen. Något som varit saknat under tiden av ofrivillig hotellvistelse och efterföljande oförmögenhet att fånga dagen. Och jag märker att vissa dagar så är det betydligt tyngre än andra att ge sig ut på promenaderna. Som om jag någon gång ångrat att jag gett mig ut. Knappast. Ändock kan det vara så sablarns segt innan det händer. Obegriplig ekvation men jag blir alltid lite extra glad de dagar som envisheten segrar och jag utför någon form av fysisk aktivitet.

Det var segt att komma i väg i dag. Det var det. Varför vet jag inte. Måndagsdepp? Mental baksmälla? Antagligen lite av båda. Men jag gjorde det. Njöt av mina 10 000 steg. Något jag så här i efterhand är enormt glad över. Känner mig nästan lite stolt. För jag kände mig stark när jag väl var där. I Alvik. Endast lite ömma ljumskar men det gjorde inget, för det var med ett leende på läpparna som jag mindes tillbaka till lördagens lilla ridtur. Anledningen till min ömhet. Och anledningen till mitt leende.

I dag är jag nöjd att jag fick en sak avklarad förutom att ta mig ur sängen. Jag motionerade. Försöker mig på det i morgon också minsann. Motion för mig och bästa vännen. Tillsammans är vi starka. Hon och jag.

Fantastiska, magnifika djur.

I morse var jag uppe innan tuppen, redo för avfärd med cykeln klockan 07:00. Luften var frisk. Gräset var täckt av dagg. Det kändes att det skulle bli en vacker dag. Solen började vakna till borta i horisonten. Det var endast jag som var vaken. Inte en bil. Inte en människa. Inte ens ett djur syntes till.

Mötte upp Ebba och vi trampade ut till Vargnäs för att släppa ut hästarna och mocka. Eller, ja, jag gjorde inte så mycket. Mer än att gå ut med en liten söt ponny, prata och mysa med den svarta lilla sötnosen, stallkatten Gösta.

Efter att ha insupit lite stalldoft så trampade vi vidare till Övermo och nästa stall. Nu, nu var det dags att återinta hästryggen efter x-antal år utan ridning. Jag älskar verkligen känslan att sitta på hästryggen, med detta kraftfulla djur under mig, det ger mig ro. Att, om så bara skritta en liten tur som vi gjorde i dag, det gör så mycket för själen. Få känna kraften i varje steg som tar oss framåt. Fnissa lite för sig själv när hemska faror som hängmattor och hallonplockare dyker upp lite varstans. Dessa faror som för oss människor är nonsens är i bland rena skräcken för dessa fyrbenta kraftpaket.

Men jag njöt. Varenda sekund där uppe på hästryggen. Känslan. Kroppen min, som genast känner igen hästens rörelsermönster och mjukt följer med, som om det var i går jag satt i sadeln senast. Hur allt faller på plats, händernas tygelfattning, sittbenens uppgift, benens position…ja, det är sannerligen som så att jag är ringrostig. Inget snack om den saken men jag är så glad. Glad för att kroppen minns. Och min längtan efter att få in mer häst i livet blev inte mindre om jag säger så. 2015-08-22 13.14.03

Jag tror att jag har valt att hålla mig i från hästar de senaste åren, för att skydda mig själv. Och av rädsla att inte duga till som ryttare. Skyddet för att jag inte ville väcka den längtan som brinner inom mig. Den som får mig att leva. För det är precis det hästarna gör med mig. De får mig att leva. Och må bra. Det är magiska djur. Ja det är sant. Jag lovar. Rädslan, ja det förstår ni säkert vad jag menar, jag har varit rädd för att vara medryttare just på grund av att jag inte lever upp till mina egna krav på en bra ryttare. Och lever jag inte upp till mina egna krav, hur ska då någon annan kunna göra det och vilja ha min hjälp. Det går ju inte. Så jag har helt enkelt försökt att glömma och gömma min längtan, någonstans djupt där inom mig.

Jag är i alla fall väldigt glad(och lyckligt lottad) att jag har en sån fin vän som Ebba, som tog med mig till stallet i morse. Själen känns nu lite lättare. Det gör den. Det är en sorts läkande kraft att vara tillsammans med dessa underbara, fyrbenta varelser. Och även om det var härligt att äntligen sitta upp igen, så hade det gott räckt långt, att bara få klappa, låta händerna smeka den sammetslena nosryggen. Känna hästens andetag värma min kind, fläta in fingrarna i manen och bara insupa och njuta av den där varma, härliga doften av häst.

Så mycket mer behövs inte. För en gång hästtjej- alltid hästtjej.

Alviken runt i dag.

Dagens promenad; Alviken runt.

Underbar miljö, fin led och med charmen att en liten del av leden ska en ro med eka för att komma över till Storön. Något som uppskattades mycket av både mig och Fröken Svår.

20150821_122817-1

IMG_20150821_132251

Och som en bonus efter promenaden så blev jag bjuden på spontanglass av finaste Mia(tacka gudarna för att jag har veckobonus att ta av så att jag kan äta en glass med gott samvete). Gott var det!! Jajjemen!

Ja och sedan kom min lilla solstråle och anslöt sig till oss. Nöjd med livet och överlycklig av att få leka lite i Riddarparken.

IMG_20150821_195124

Men nu ska det attacksovas, blev nämligen en spontandejt till stallet tidigt i morgon bitti för att mocka lite skit. Stort gilla på den!!

Tre timmar.

Att sluta med medicinen var ingen höjdare. Åtminstone inte för sömnen. Det blev så påtagligt att den faktiskt har haft en positiv inverkan på sömnen genom att göra mig lite dåsig. Så där så att jag inte orkar hålla ögonen öppna… Men inte i går kväll.

Då låg jag klarvaken. Vred och vände mig. Fram och tillbaka. Inget kändes bra. Tankarna cirkulerade. Om allt och inget. Gjorde misstaget att kolla på klockan 03:00 och kände mig så uppgiven. Jag vet vad sömbristen gör med mig. Mitt minne försämras omgående, talet blir osammanhängande, jag blir fladdrig och otålig. När mina sömnproblem är som värst, då lyser min bipolära diagnos igenom som mest.

Så nu är det tidiga kvällar som gäller med förhoppning om att jag ska kunna somna någon gång omkring midnatt.

Men i dag har alltså varit en dag där jag befunnit mig som i en dvala. Jag har famlat i en grå dimma, oförmögen att se längre än näsan räcker. Med en vilja inombords som ville mer än orken klarade. Därför tog jag mig tid till att andas. Rörelseglädje. Tre timmar med mig själv och min lilla fyrbenta följeslagare; Fröken Svår. Vandrande. På nya okända vägar, släppa omvärlden. Endast fokusera på att följa stigen, lyfta på fötterna och placera dem väl, hålla kolla på ledens röda markeringar, lyssna till sommarprat i lurarna och andningen.

Den som är så viktig. Och alltför lätt att glömma bort. Jag måste ständigt påminna mig själv om att inte låta andningen stanna i bröstkorgen. Men det kräver sin träning för jag andas ytligt, har alltid gjort, på ren automatik. Så jag lovar er att jag längtar till det datum som yoga klassen börjar. Det blir nyttigt för mig. En träning för mig och min själ.

IMG_20150820_150357-1

Vår lilla utflykt slutade här. Vid Siljans strand. En liten strandplätt någonstans i Tällberg, långt i från alla turister. Ett alldeles eget litet smultronställe som jag kommer återvända till. Många gånger.

Ett smultronställe. Där jag kan bara vara. Jag.