En kväll att minnas…

En väldigt tung dag i går.
Och det är faktiskt ganska så tungt i dag också. Huvudvärken bultar och jag undrar om vi verkligen måste göra något i dag eller om det är tillåtet att ha nersläckt och tyst en hel dag. Något som jag vet inte kommer att inträffa så snart Buse vaknar till liv. Ja, det är sant. Han sover fortfarande. Helt slut. Herregud. Klockan är 10.52 nu när jag skriver det här och han visar inte en tendens till att vakna.
Lilla vännen min.

2016-07-16 10.45.32Det känns som att det skär knivar genom skallbenet. Smärtan liksom ilar genom min kropp med utgångspunkten vid pannan min. Och jag vet såklart att det beror på gårdagen. Men ändock. Det är så enerverande. Att det inte ska räcka med att vara lite nere och sedan kan en sikta på att nästa dag blir bättre. Nej. Så enkelt får det inte vara. I stället ska det vara sviter som följer och gör att det är minst två dagar som blir sisådär. Dessa dagar genomlids mest och hamnar under kategorin ”sjuktonödigadagarimittliv”. Som om jag inte har nog med sådana dagar redan. Kan jag inte bara få sätta ner foten och säga att det räcker nu. Jag vill inte mer och så mår jag bra igen.
Trolleritrollera. Simsalabim.
Eller kan jag inte bara få gå till affären och köpa lite ”må bra” på burk, äta upp det oavsett om det smakar gott eller inte och sedan känna att livet flödar i min kropp igen.

Nehepp.
Det var ingen som uppfunnit det än.
Suck.

Gårdagskvällen blev i alla fall enormt fin.
Vi köpte pizza med oss och åkte ner till stranden vid Folkhögskolan. Där placerade vi oss så att solen kunde värma oss, alldeles jämte vattnet och där satt vi. Ganska så tysta och beundrade utsikten, kollade på båtar och åt maten med stor aptit. Det var nämligen en väldigt hungrig familj som väntat aningen för länge med att få något i magen. Typ, som vanligt då. Men allt ordnade upp sig. Livet kom åter till oss och Buse piggnade till så pass att han ville bada fötterna. Men inte palsongerna*. Något som var väldigt viktigt. Dock dröjde det inte länge förrän hans Minionpalsonger var blöta och en mycket lycklig kille plaskade runt i vattnet på jakt efter skatter på Siljans botten. Så pass länge att läpparna började anta en nyans av lila och huden var alldeles kall och vi mer eller mindre fick tvångsdra upp honom från vattnet…men han var sååå lycklig.
20160715_195810 - kopiaHawaii Special, familjens favorit!

Buse älskade det.
Och i bland behövs det inte mer än så för att värma mitt hjärta.

IMG_20160715_210450 - kopiahjärta

*palsonger = kalsonger

Alla dessa listor…

Ett besök hos Psykolog Philip som sannerligen tömde mig på den ynka energi som jag bär inom mig. När jag lämnade jobbet för att styra kosan mot Falun så kände jag tröttheten övermanna mig på ett sådär obehagligt sätt. Så där att jag somnar snart bakom ratten och när jag befann mig mellan Grycksbo och Falun så var det riktigt kritiskt. Så där så att jag egentligen hade behövt stanna. Men med lite tidsnöd och en vilja att komma i tid till min terapi så tog dumdristigheten överhand och jag siktade in mig på att ta mig till närmsta bensinmack för inhandling av proviant.

Japp.
I dag var jag tvungen. Suget efter den ”tomma” energin fanns inte i dag som den gjorde för en tid sedan men tröttheten var så stor att jag kände att denna terapi kommer vara helt åt skogen bortkastad om jag inte gör något snarast. Så jag tog beslutet att lura min kropp att bli pigg. Eller åtminstone vaken för en stund. Så jag anlände till Philip i tid och något sånär i fas med mig själv. Mina läxor hade jag utfört och tagit med mig vilket både var betungande och befriande.

Så vi startade där.
Med min första läxa att ta med mig allt det som jag ligger efter med i mitt liv. Alla dessa to do listor. De som jag skriver på arbete och i mitt privatliv för att komma i håg vad jag behöver göra. Något som jag måste göra när minnet hela tiden sviker mig. Alla dessa listor är mitt minne. Utmattningsdepressionen har berövat mig mitt minne. Något som förhoppningsvis inte är en permanent skada utan i stället, med lite arbete kan förbättras en aning. Det kan inte bli sämre än det är i dag. Då förstår ni säkert att jag inte minns någonting. Knappt vad jag sade för fem minuter sedan. Vilket såklart är skrämmande. Att inte fungera som människa.

Jag, som när jag jobbade som servitris, kunde ta flertalet stora beställningar från olika bord utan penna och papper med all information i mitt huvud och alltid korrekt servering. Jag mindes vilken gäst som skulle dricka och äta utan problem trots att antalet gäster i stort sett alltid var maxat från öppning till stängning. 

Utan mitt minne har jag tappat en stor del av min identitet och som det är nu lever jag på hoppet att det kanske, kanske går att reparera/återställa en del av mig själv. Kanske, kanske kan det gå.

Nu har det blivit så att dessa sabla listor bara byggs på hög och jag kommer ingenstans. Jag känner bara stress och press. Och där kommer Philip in. Jag har nu, efter att jag i dag visat upp mina listor, fått en ny läxa till nästa vecka. Nu att organisera och renskriva allt för att nästa vecka tillsammans arbeta med prioritering på en lagom nivå. Inte en Ulrika-nivå. Nepp. Utan så många snäpp lägre på min ambitionstrappa. En utmaning som jag inte ser framemot.  Inte på något sätt. Men tanken är god för det är såklart så att jag trots allt ska komma i fas, inte ha alltför mycket uppgifter på mina axlar och bara känna att dessa listor är för mig ett stöd. Att jag hinner med och kan bocka av lite saker var dag. Se att det minskar. Att jag kommer i kapp och känner ett lugn av att ha ett organiserat stöd vid min sida.
Mina älskade listor!

Detta var dock inte allt vi pratade om.
Vi hann med en hel del.
Min hjärna var på högvarv efter att vi pratade om nästa vårdplan som påbörjas så snart denna är avslutad. Den vårdplanen innefattar ”Traumabehandling” och fick ångesten att krypa inombords. Dock fick jag det positiva beskedet att jag och Philip kommer att fortsätta. Vi kommer att fortsätta tillsammans och han kommer att genomföra den behandlingen tillsammans med mig. Något som är en stor lättnad. För jag vill egentligen inte behöva genomföra den. Men jag måste. Om jag kanske, någon gång ska kunna återfå ett liv värdigt att leva. Finna mina drömmar och se mig själv som en person, värd att tyckas om för den jag är och inte ha ett behov av att visa upp min skyddande fasad varje dag.
Helt enkelt bara vara JAG! Jag i den formen som finns där inne någonstans utan en massa obehagliga rädslor för den där smärtan som har mig som en livstids fånge i det allra djupaste av mörker.

Och sedan råkade jag komma in i en ”tänkarfas” vilket gjorde att dagens terapi tog betydligt längre tid än tänkt. Något som jag uppskattar att Philip tar sig tid att lyssna till. Jag är trots allt lite trög. Så när jag väl pratar så gäller det att ta chansen innan jag sluter mig igen.

Dock får jag vädra det i morgon i stället.
Nu måste jag sova.
Och försöka komma på vad Fröken Hagström ska klä ut sig till i morgon.
Pirat? Indian? Troll? Karlsson på taket? Kanin? Skitunge?

Ja.
Vad det blir, det får vi se i morgon.

Minnen…på gott och ont.

Jag är fortfarande ut balans efter fredagen.
Enormt mycket ”flashbacks” och mardrömmar har härjat under helgen, något som dessvärre gör att hela jag är seg som kola. Både i huvudet och kroppen. Hela dagen har jag känt mig sorgsen, ensam och rädd.

För det här är konsekvensen av att minnen som varit inkapslade under lång tid kommer upp till ytan återigen. Dock så vet jag även att det är ett måste. Att jag måste försöka ta mig igenom det här jobbiga för att någon gång kunna bli bättre. Och i mitt fall så är det just att överleva det jobbiga som är det stora frågetecknet. Kommer jag orka? Då det trots allt är av en anledning som jag förträngt de här ”minnena” från första början. Mitt försvar. Min lösning. Huruvida den lösningen kan klassas som rätt eller inte, det är en fråga jag inte ens kommer att försöka besvara.

092Just nu så skulle jag bara vilja ha den där personen som jag litar på här bredvid mig, en möjlighet för mig att låta själen få lätta på lite sorg. Men den personen är saknad och jag vet inte riktigt vart jag ska leta…för så är det, jag vill aldrig tynga någon med min sorg och det känns inte rätt att ”lägga över” mitt mörker på någon annan. Dessa dilemman. Denna beslutsångest. Alla dessa tidigare svek, från så nära vänner till mig, det har satt sina spår i själen. Djupa ärr som skaver och gör det nästintill omöjligt att prata. Jag vet aldrig vem jag kan lita på. Vad som stannar hos denne eller inte. En konstant rädsla för att säga för mycket och att jag bittert ska ångra det…

Egentligen kanske det inte behövs mer än en promenad tillsammans med någon för att rensa huvudet med frisk luft så pass att jag klarar av att fungera på dagarna och möjligtvis få sova lite lugnare på natten. Kanske mycket begärt. Kanske inte. Eller så är det så att jag bara behöver en rejäl vinfylla där jag glömmer tid och rum. Haha. Men jag tror inte riktigt att det är lösningen på mina problem. Snarare önsketänkande.

Hur som.
Seghet kommer jag att få dras med tills dess att jag kan tömma mig själv på lite känslor, tankar och ångest. En vecka kvar till Psykolog Philip, det är i skrivande stund otroligt lång tid. Men om en vecka, då kommer jag att sitta här, utmattad och slut men förhoppningsvis tömd på några minnesbilder som cirkulerar på min näthinna, mer eller mindre konstant, sedan minnet sköljde över mig och återkom i fredags kväll…

Minnen.
Att de kan göra så gott.
Och att de kan göra så ont.

Åter in i dimman…

Lördag eftermiddag, Buse sover, T är ute på vift och jag unnar mig en stunds återhämtning framför datorn genom att lätta lite på känslorna som gror i mitt bröst. Det har inte funnits tid till att skriva och känna på sistone. Även om jag behöver det så får jag inte till det, när tiden väl finns, då kommer inte orden. Och att tvinga fram dem, det vet vi ju att det inte är att tänka på.

Det är en sådan där dag i dag. Segt som kola inombords och en psykisk baksmälla som innebär att det är dimmig sikt. I går var det fredag och jag träffade Philip för samtal, något som gick sisådär. För första gången på länge så kändes tiden på plats i det där lilla rummet, med de två lite dämpade röda fåtöljerna, det där skrivbordet som är belamrat med papper och ett dussin kaffekoppar i en härligt organiserad ”röra”, alla pärmar och några ynka ungkarlsblommor, helt bortkastad. De senaste gångerna har vi pratat om lite tyngre ämnen, något som sannerligen tar på krafterna. Och i går så berättade Philip att han gått igenom alla anteckningar han skrivit samt tidigare journaler och kommit fram till att jag har något som kallas PTSD- Posttraumatiskt stressyndrom. Detta till följd av våldtäkterna som skedde för, nu, ganska så lång tid sedan. Men alla känslor runtikring har jag hållit inom mig. Försökt glömma. Eller åtminstone kapsla in i någon form av skal för att skydda mig själv. Det har varit mitt sätt att finna styrka. Och det här med den nya diagnosen är något vi nämnt någon gång tidigare men nu hade han alltså grottat ner sig än mer i det här och vi beslutade att han fick ta med sig detta till nästa möte med sina kolleger och överläkaren. Detta för att sätta upp mig på väntelistan för behandling av PTSD, en behandling där jag alltså får en ny psykolog till. Jag vill må bra igen.  Det vill jag. Men när Philip yttrade de orden så fick jag en klump i magen. Och en känsla började pocka på min uppmärksamhet. Jag vill inte byta. Inte nu. Inte när jag väl känner mig hyfsat trygg. Inte när jag väl har vågat öppna mig, om än långsamt och i min takt men ändock tagit stora kliv sedan jag först besökte Philip i maj månad. Och sedan jag lämnade mottagningen i går så har jag gått och tänkt på det där. Att jag, när det väl börjar lossna lite, måste jag alltid byta. Av olika anledningar men ändock byta. Det känns faktiskt inte bra. Inte ok. Inte någonstans.

Samtidigt så vet jag att jag måste för att kunna få denna behandlingsmetoden då det inte är Philips specialområde.
Jag vet.

Men det är detta ”hattande” och den ständiga oron över att jag bara inte kan få en längre period med en och samma, där jag får möjligheten till ett lugn och fortsätta jobba på att jag ska våga öppna mig. Få mig att sänka garden om så bara för en liten stund. Om vi ser det så här så har det tagit nästan ett år för att jag ska våga den här gången. Ett helt år. Hur blir det då om jag kommer till en ny psykolog framöver? Helt ärligt så är det en stor oro jag känner att det åter ska ta mig ett helt, oändligt långt, år att bygga upp samma grad av tillit som gör att vi är på samma plats som jag och Philip är på i dag. Det betyder att vi är omkring 1,5 år bort. Och det är här min otålighet kommer in. Jag vill bara må bra.

Att det ska vara så in i bövelens svårt.
Suck!

Min hemläxa denna veckan är att skriva ner frågor, tankar och känslor som jag sedan ska ta med mig till det där rummet med de två dämpade röda fåtöljerna om tio dagar och då använda de som stödord och försöka återberätta. Kanske känna något. Släppa på garden. Skrapa på ytan och våga visa en annan sida av mig själv. Inte bara den där ”perfekta” personen som alltid ler och säger att allt ALLTID är bra.
Hur det går, ja det återstår att se.

Vill du läsa mer om PTSD så kan du klicka HÄR!!!

Gör om. Gör rätt.

Känslorna är så otroligt spretiga.
Ena stunden känns det verkligen som om att allt är så lätt. Så enkelt. på väg i rätt riktning. För att i nästa sekund slå till mig hårt i ansiktet.
Ett riktigt uppvaknande.
Jobbet älskar jag.
Det gör jag.

Men beteendet är detsamma som förut. Jag har som inte lärt mig någon läxa känns det som. Samma tankesätt. Samma rädslor som hänger kvar. Samma dåliga samvete om jag inte hinner med allt som tänkts göra under dagens arbetspass. Samma rädslor att inte duga till. Samma samma visa. Om igen. Hur är det möjligt att jag bara fortsätter som förr. Vad svamlar jag om tänker ni säkert nu. Kan jag inte bara var nöjd med att jag trivs på jobbet?

Nej.
Dessvärre inte.
För så här är det. När jag tycker om mitt jobb(och även de gånger jag inte gjort det tidigare) så ger jag hela min själ för att allt ska bli så bra. För att känna att jag duger. Att min tid på jorden är till någon nytta/mening. För jag vill inte att någon ska ogilla mig. Jag behöver uppskattningen. Den håller mig flytande. Den får mig att känna glädje. Men under min ständigt pågående jakt efter allt detta så är det såklart något som får stå åt sidan. Jag orkar inte med så mycket. Utmattningen har satt tydliga spår inom mig och energin tar, som ni vet, slut väldigt fort. Den här gången är det något av det viktigaste som får stå åt sidan som om det vore oviktigt nonsens. Inget att bry sig om.

Hälsa, mat & motion.

Och min hälsa är något som ligger mig enormt varmt om hjärtat. Jag vill må bra och känna att jag orkar. Och som det är i dagsläget så släpar jag på omkring 27 kg övervikt. Något som jag verkligen lider av. Det är tungt, jobbigt, obekvämt och psykiskt får det mig att gråta. Självklart inget jag visar utåt. Men det finns i mina tankar från det att jag vaknar tills det att jag sluter mina ögon på kvällen. Och jag känner att jag åter måste ta makten.
Makten över mitt mående, min hälsa och min framtid.

Hur jag ska gå tillväga?
Det har jag inte helt hundra listat ut. Men det ska jag försöka ägna min morgondag åt då det vankas VAB här hemma. I dag har nämligen Tobbe varit hemma och i morgon är det min tur att ta hand om lille krasslige Busen. Hög feber, tät näsa och en klagan om ”ont i munnen” är det som är diagnosen. Min förhoppning är dock att det lättar under natten och att febern håller sig på de lägre temperaturerna under morgondagen. Aldrig kul att vara sjuk men för vår del blir det film, glass, vattenmelon, vatten, sova, mysa och jag ska göra allt i min makt för att Buse ska må så bra det bara går…

Men alltså.
I morgon är det hemmadag med Buse. Och kanske får jag till en bra plan som kan få mig att må bra. Eller åtminstone bättre.

Dröm sött!

När landningen gör ont.

Himmel vad ont det gjorde att landa efter fredagens besök hos Psykolog Philip. Vi snackar alltså riktig kraschlandning.
Utan fallskärm.
030
Fredagen gick bra, jag lyckades hålla mig uppe utan större ansträngning men sedan hände något på natten. Jag blev orolig, började må illa och hade svårt att komma in i djupsömn. Lördagens morgon startade segt, jag kände att all energi runnit ur mig och jag försökte fundera ut en plan på hur jag skulle överleva dagen. Lusten till att göra något var som bortblåst och allt jag såg, hörde, kände eller tänkte lyckades bli till negativa saker gentemot mig själv. Som så många gånger förut. Men på sistone har jag trots allt varit lite stabilare och klarat av att hantera många av dessa negativa tankar men alltså inte i går. Det fanns inte där. Ingen vilja att ens försöka motarbeta alla dessa inre påståenden.

Själv hemma med Buse, som förövrigt är inte den här fantastiska perioden där allt ska testas, utmanas och självklart göras precis tvärsemot vad vi vuxna säger, allt är ett konstant utmanande och det är mycket diskussioner här hemma kan jag lova. Och nej. Många nej sägs det på en dag. Faktiskt så många att jag börjar tro att det är något fel på mig. Jag tror nästan att jag förvandlats till en tjatkärring. Så vi hade våra duster i går. Flera gånger om. Och känslan av att vara en oduglig mamma spädde bara på hela den där olustkänslan och ångesten som härjade inombords. Men jag försökte i alla fall att samla i hop mig något sånär för att arbeta lite med att bygga om en hemsida som ska vara klar till veckan.
Hur det gick?
Ja min status på facebook säger väl det mesta:
När en sliter sitt hår blir frisyren förstörd????????

Till slut var ilskan, sorgen och allt inom mig i sådant uppror att jag bröt i hop här hemma. Men bara inombords. Inget som jag visade utåt då kampen mellan mig och min son var ständigt pågående. Efter många om och men så kom vi i alla fall i väg in till Leksand. Planen hade hela dagen varit att vi skulle vara på plats på familjedagen på arenan. Så blev det inte. Vi kom till nedsläpp. Eller ja. Buse kom till nedsläpp och jag kom betydligt senare för när jag släppt av honom, då brast allt. Hela min fasad rämnade och där satt jag i bilen med tårarna rinnande. Det gick inte längre. Det gick bara inte. Så i dryga halvtimmen satt jag där. Tillsammans med min lilla Fröken Svår, hon som alltid finns där vid min sida, min ångest och mina tårar. Vilken festlig lördag må jag säga. Men showen lever vidare och det var bara att anamma mottot; Face On-Face Off. Vilket gjorde att jag tog mig till arenan i någon form av dimma. Minnet är vagt från matchen, antagligen för att jag inte var fullt närvarande  men jag vet att i slutändan så vann Leksand.

Så.
Som jag misstänkte redan i torsdags, att det skulle bli en tuff helg, så blev det också. Och jag kan erkänna att det inte känns något lättare i dag. Visst tårarna har jag lyckats hålla inne men mer än så är det inte. Jag sitter i sängen. Befunnit mig i en form av dvala och inte fått någonting gjort mer än att jag bakade scones till frukost. Sedan sinade den lilla energi som jag lyckats skramla i hop under natten. Lille jordfräsen har ju huserat i vår säng i natt och han är precis överallt med sina långa tentakler till armar och ben, vilket innebär minimalt med sömn för mig och T.
Ack du ljuva småbarnsliv.

Ja. Klockan har redan passerat tre. Och mer har inte hänt i dag.
Jag vill så mycket. Men klarar inte så värst mycket.
Helt ärligt vet jag inte vad som är bäst heller.

Att hitta på något eller att bara lägga mig ner och sova?

Den som är vis och har svar får mer än gärna tipsa mig. Just nu är jag rådvill och det lutar mestadels åt att lägga sig ner och ”dö” för en stund.

♡♡♡

I morgon är det dags igen…

Och så har en vecka passerat.
Jag har verkligen inte hunnit med mentalt att dagarna liksom rusat förbi. Det kändes som i går jag satt här på plats i sängen och printade ner mitt inlägg om nuvarande hälsostatus. Vad sjuttsingen hände? Vart tog dagarna vägen? Jag har som ingen aning om någonting.

Men jag vet en sak.
Att i morgon är det åter dags att bege mig till Falun för att träffa Psykolog Philip. Vilket jag inte gjort sedan december månad någon gång. Så från att ha ett besök i veckan till ett uppehåll på nästan 2 månader samt att gå från heltidssjukskriven till att påbörja ett nytt jobb, heltid,  under den tiden…ja, det kanske var en aning dumdristigt. Jag inser det nu. Fast ändock väldigt mycket Ulrika. För så har jag alltid gjort. Kastas mig ut och kört på, med hopp om att det ska gå bra trots att jag har haft den ihärdiga och irriterande varningsklockan ringandes i bakhuvudet och som självklart totalt ignorerats. Det är så jag gör.

Hittills har det gått sisådär.
Eller ja.
Det har gått bra. Och det har gått mindre bra.
Men jag har överlevt så här långt.
Jag har faktiskt det.
Det är ju ganska starkt jobbat egentligen.

Processed with VSCO

Men i morgon är det alltså dags att åter stanna upp, reflektera och försöka samla i hop alla intryck, tankar och känslor som jag inte hunnit landa i den senaste månaden. Det är så mycket som hänt. Tankar som cirkulerat. Nätter utan sömn. Känslor i mängder som varit i omlopp och jag har faktiskt inte hunnit med att sitta ner och sortera. Nu vet jag inte riktigt om det går. Om minnet finns där. Det är ytterst tveksamt. Bara jag tänker tillbaka på dagen som passerat, så kan jag knappt minnas vad som hänt. Helt galet. Och väldigt skrämmande. Som en lite extra krydda på min rivstart efter sjukskrivningen  så har jag även varit utan röst en vecka. Den bara försvann en dag på jobbet och till en början var jag så säker på att det var någon bacill som retades med mig… Tills det att jag pratade med min kloka chef och hon nämnde att mitt mående faktiskt kan vara en orsak till att rösten sviker mig. Tidigare har det skett ungefär en gång om året, vilket jag viftat bort som en förkylning, men de senaste åren har det inträffat betydligt oftare. Och vid närmare eftertanke så insåg jag att det var precis innan jag blev inlagd på Gökboet, som min röst senast var på vift och jag var mer eller mindre ”stum” under en veckas tid. Det känns som att det stämmer in ganska så bra på mig att mående spelar en stor roll vid de tillfällena som rösten gett vika.

Men i morgon ska jag alltså försöka vända ut och in på mig själv. Återigen dags att försöka nå den allra innersta kärnan, den som inte ens jag själv har tillträde till. Jag känner redan nu att det kommer att bli en stor utmaning efter två månader av total tystnad. Det kommer att vara svårt att öppna upp och släppa ut. Jag orkar ju inte rota där. Men jag vet att jag måste.

Bläää är det enda rätta sättet jag kan uttrycka mig på nu. För jag vet redan nu att helgen kommer att bli mentalt trökig, precis som alltid när jag varit ner till PsykologPhilip. Mental baksmälla som jag kallar det. Och för att återhämta sig brukar det ta omkring två dagar att repa sig, så min tanke är att jag ska vara i någorlunda fas måndag morgon. Jag torde vara det med två dagars ”vila” och reflektion. Jaja. Ni förstår nog. Det får vara så här ett tag till. Det är bara att acceptera. Men en vacker dag ska väl förhoppningsvis skärvorna av mig själv vara tillräckligt väl limmade för att orka stå emot lite stormvindar då och då. Det är mitt mål. Siktet är inställt och jag hoppas innerligt att jag med hårt arbete kan nå detta innan årets slut.

Krasch, Boom, Bang!

I helgen så kraschade jag.
Sådär riktigt ordentligt.

Orken försvann och jag blev apatisk här hemma. Kalaset som var inplanerat för mig och Buse, blev inte av för min del. I stället städade jag undan julen och försökte att inte gräva en alltför stor grop till mig själv…
Vandrade mest runt som en grå mus, utan vilja eller lust till livet. Ångestens piska rappade min kropp och smärtan…den är obeskrivbar.

Så en helg som jag planerat att vi skulle ha familjemys och återhämtningstid slutade i stället med att jag slutade fungera. Den uppåtgående trend som min sambo märkt av den senaste veckan var som bortblåst. Och det kändes som om jag blivit bestulen. Jag var inte riktigt beredd på att hamna i underläge igen och efter en vecka med minimalt med sömn, mängder av intryck och en ständigt fight med mig själv inombords om att sänka kraven på mig själv, ja då fanns inte orken inom mig att kämpa för att hålla näsan ovan ytan. Och det blev så här. En planerat rolig helg som slutade i ett totalt blaha blaha-fiasko. Visst, det kommer fler helger. Det är jag väl medveten om. Men när jag vet att jag verkligen behöver den där återhämtningen som jag vet att familjeliv, solsken, snö och frisk luft kan ge, då blir sorgen över det förlorade så stor. Märkbar. Tårarna var mig hela tiden närvarande. Och tyngden i mitt bröst kändes som att den ökat från några ynka kilo till en vikt på minst 2 ton. En vikt jag helt klart inte är kapabel att bära på. Åtminstone inte i den usla form(både fysiska och psykiska) jag befinner mig i just nu. Och så har gjort ett bra tag. Suck. Det som nu spär på min sorg är alla dessa snubbelben jag samtidigt utsätter mig själv för om och om igen.

Tack och lov går det att göra om och göra rätt.
Så det är mitt mission från och med i morgon. Att åter kliva upp på stigen och försöka återfå lite kontroll över mitt liv.

Men först måste jag återhämta mig någotsånär från denna helgens djupdykning. För det tar så enormt på krafterna och framförallt så totalgrusas tron på en själv vilket gör att gamla tvivel återkommer och nya föds.

013Och i dag, måndag, ja då har det varit VAB på min agenda då Buse åkt på en riktig dunderförkylning. Dagen har haft en stående fras; ”Det rinner min näsa. Mamma torka”. Så det har jag gjort. Varvat med att ligga här på sängen och mysa tillsammans. Eller ja, jag passade på att mysa då Buse snusade tungt på mitt bröst. Men i morgon så är det dags för mig att återgå till arbete och Tobbe får stanna hemma med sjuklingen och torka snor.

Processed with VSCO with m5 preset

Så.
Ett veckoslut bestående av en total krasch, apatiskt tillstånd, sorg, tårar, ”tillbaka-på-ruta-ett-feeling” och denna vecka som startade med VAB.
Ja, det blir sannerligen intressant att se vad kommande dagar bjuder Fröken Hagström på för utmaningar.

”Lagom- men ändå dyster”

IMG_20120721_001510Jag är i en fas just nu där jag inte riktigt kan formulera orden på ett bra sätt. Det låser sig. Som alltid när jag vandrar runt i mellanmjölk. Jag har märkt det, att jag har så mycket lättare att uttrycka mig när jag är högt upp i det blå eller långt ner under jordens yta…ja ni vet, där nere i myllan och kryllar.

Så hur mycket jag än vill ha mitt liv på en mer lagom nivå så kan jag nu känna att jag saknar min förmåga att uttrycka mina känslor. Visst, jag har alltid haft svårt att uttrycka mig verbalt men i skrift har det aldrig varit några problem. Nej. Det har alltid varit min ventil att få låta orden flöda. Kommer verkligen mina ord försvinna om jag blir den Ulrika som vi just nu strävar efter? Jag vill verkligen inte förlora den delen av mig själv.

Nu har jag dock befunnit mig i det tillståndet som vi har strävat efter i terapin. Det tillståndet där jag är lite mer ”lagom-menändådyster” fas och jag tycker inte riktigt om det. Det är så likgiltigt. Inget känns som någon mening. Mest bara blaha blaha. Det blir varken bu eller bä. Dock är det lagom. Och det ska tydligen vara bra för mig. Men jag börjar bannemig tveka. Det gör jag. Det känns så inte jag. Möjligt att det bara är ovana men samtidigt borde jag väl känna en lättnad när livet hamnar i mer ”lagomläge”?
Men det är inte så jag känner.
Tyvärr.

Dagarna går.
Och orden de…de sitter som i ett skruvstäd.
I flera dagar har jag tänkt. Känt. Hoppats. Försökt. Men det vill sig inte. I mitt huvud formas texterna. Men det är ingen som känns naturlig och bra att dela med mig av. Ingen text som är begriplig för den oinsatte. Det vill säga alla utom jag själv. Kanske har allt det här att göra med den stora förändring som är på gång i mitt liv. Att jag är livrädd för det som komma skall, så rädd att jag inte kan känna någon glädje. Eller jag törs inte. Men nu har alltså nedräkningen börjat. På måndag är det dags. Det är alltså mindre än en vecka kvar. Och jag är konstant skakig. Känner mig gråtfärdig. Vill så mycket. Men orolig för vad jag ska klara av. Har min tid med terapi gett så pass mycket resultat att jag klarar av denna nya utmaning? Eller är det för tidigt?

Jag vet varken ut eller in.
Det enda jag vet är att jag inte på långa vägar är där jag vill vara.
Frågan är NÄR och OM jag kommer att komma dit?

Jag vet faktiskt inte.
hjärta
D
en här dagen, är ingen dag jag vill minnas.
Allt som kan gå fel, det har gått fel. Och jag har uppenbarligen inte kommit så långt i min behandling att jag kan hantera dessa motgångar. För när jag och Buse skulle åka in till Noret för att handla till middagen så kom tårarna. Uppgivenheten.
Så där satt jag i bilen med tårar på kinderna…på gränsen till att börja fulgråta. Men jag bet i hop, jag lät de tårar som rann bara vara där.
Som så många gånger förut, med en känsla av utmattning.

Så jag antar att om jag inte svarar när ni hör av er. Då är det för att jag inte orkar hålla mig själv ovan ytan. Jag känner redan hur matlusten är som bortblåst och tröttheten brutalt övermannande samtidigt som jag absolut inte kan sova när tillfälle ges. Natten som gick var jag vaken…ungefär hur länge som helst. Kanske sov totalt två-tre timmar på morgonkvisten.

Det värsta är att det som fick bägaren att rinna över denna gången…
det får vi tala mer om en annan gång. För jag orkar ärligt talat inte mer i dag. Nu vill jag bara lyssna på Adele och försöka glömma allt.

Om så bara för en liten liten stund.

När något blir så fel…

Jag har haft så mycket känslor inom mig som har stormat runt sedan förra helgen då vi hade pyjamasparty hemma hos våra fina vänner. Och det är och har varit mycket vacklande fram och tillbaka.

hjärta

Det var så mysigt att vara där tillsammans. Alla barnen med sin härliga energi och vi vuxna som samtalade så gott det gick samtidigt som vi lagade mat och bara var. Inget konstlat. Bara värme.
Någonstans efter maten och mitt i Idol så började dock Buses energi ta slut och han kunde inte sitta still av rädsla för att somna och missa något roligt. Inga konstigheter. Men på något konstigt sätt så växte även öronen igen allteftersom tröttheten intog hans lilla kropp, det var verkligen som att prata med en döv. Vad jag än sade så fick jag ingen respons. Och jag kände hur mitt tålamod tröt mer och mer, förmodligen för att jag också var ganska så trött efter en lång dag med mycket fix, toppat med en skvätt stress. Så till slut så brast det helt enkelt för mig. Jag röt i från.

Och det kändes så hemskt. För där och då försvann allt det mysiga för mig. I samma sekund som jag sade i från till min lilla spralliga Buse så blev det obekvämt och jag kände mig enbart som en börda för sällskapet. Jag ville sjunka genom jorden. Dunsta. För det kan omöjligt vara trevligt när jag som gäst beter mig som en tjatig och gnatig kärring. Det dödar stämningen. Och det är väldigt svårt att förklara vad som hände inombords men enklast är väl att säga att tankarna som tänktes där och då fick ångesten att klubba mig totalt. Hårt. Och brutalt.

Efter denna incident så skedde allt som i en ångest dimma. Totalt ofokuserad, ledsen, rädd och ensam. Vilket jag inte var. Nej. Jag hade massor av kärlek och värme runt omkring mig men mina automatiska tankar hade redan tagit över mitt sinne och mina känslor, så till den grad att jag inte var mottaglig för omgivningens omtanke.

Barnen kröp i säng. Men det enda som härjade inom mig var sorg. Hela natten virvlade tankarna runt inom mig och jag sov inte mer än två timmar. Jag lyssnade till busarnas snusande andetag, försökte dämpa ångesten och känna glädje. Att jag ens somnade är ett under men förmodligen ren utmattning.

Jag fastnade. Så totalt.
Det enda jag kunde känna var att jag var en bördan på deras axlar. Blytyngden Ulrika. En känsla som är så fruktansvärt smärtsam. Det har och kommer alltid att vara min värsta fasa, att tynga någon.
Med mina problem. Mina känslor. Min blotta närvaro.

Och nu har det gått över en vecka sedan pyjamaspartyt och jag känner mig fortfarande…vilsen.

hjärta

Under tisdagens samtal hos PsykologPhilip, där pratade vi om just detta. Det var oundvikligt med tanke på att det härjat inom mig dygnet runt sedan det inträffade. Och vi vände och vred på mina tankar. Ut och in. In och ut. Fanns de någon sanning i dem? Eller var de bara tankar som gick att motbevisa?

Incident: Bråkade med Buse.
Tankar: ”Varför åkte vi hit”? ”Vi är bara en börda”.
Känslan som kommer av tankarna: Nedstämdhet. Besvikelse.
Alternativ tanke: ”Kan ju bli bra ändå” ”Om vi var en börda så skulle våra vänner säga det till oss”

Ungefär så där ser vårt tankebollande ut.
Och PsykologPhilip ställde denna fråga som ett exempel:

Hur tror du att Buse upplevde kvällen? 
Skrattade han, lekte, surade, gnällde eller busade?

För det är så, att även om jag blev arg på min lilla Buse så vet jag att han hade så roligt. Jag hörde att han skrattade högt tillsammans med sina idoler/kamrater, lekte med alla dessa leksaker som tänkas kunde och hittade på bus. Att jag var arg, det glömde han snabbt bort och såg till att njuta av kvällen i stället. Något som jag inte klarade av. Där och då, tillät jag min automatiska tankar att vinna, och därmed även förstöra min kväll. Och så även min kommande vecka.

Så här i efterhand blir jag mest ledsen. Känner sorg. Över att det är så svårt att tänka rationellt och logiskt. Att hindra allt från att gå överstyr och göra att det slutar så här. Där jag, som nu, går och ältar saker i veckor. Där jag, som nu, inte riktigt kan komma överens med mig själv om vad som är sant och inte.

För trots att jag nu har kommit överens med mig själv om att Buse hade en av de roligaste kvällarna i sitt liv där och då, trots sina elaka mamma. Trots det så hänger min värsta fasa kvar, att vara en börda. Hur jag än ruskar på mig och vad än PP försökte med så kan jag inte riktigt bli kvitt den tanken. Mestadels för att när jag väl får en vän, så vill jag inte skrämmas så att jag förlorar en av de få i mitt liv som jag litar på.
Antagligen inte så lätt att skrämma denne men ändock.

Men nu i kväll, känner jag en liten lättnad av att jag åtminstone lyckats komma över 50% ångest från denna kvällen. Det betyder att jag halverat den och kan känna en aning glädje över att vi var där. Att jag inte gav upp och åkte hem när allt inom mig sattes i gång. Jag gick inte runt ångesten den enklaste vägen, i stället gick jag rakt igenom den, härdade ut och överlevde.

IMG_20151214_215024-1Fri är jag inte. Långt ifrån. Trots allt 50% kvar.Och jag undviker. Så mycket jag bara kan. Törs inte riktigt få veta  sanningen än. Om det är så att mina tankar kan vara sanna som jag befarar.
Eller om de kanske bara är ren och skär idioti. Men jag vet. Jag vet att det enda sättet att för mig att bli kvitt dessa procent är att möta min rädsla. För att se om jag har rätt eller fel.

Mina känslor efter fredagens pyjamasparty blev inte direkt bättre av att både jag och Buse var totalt slut på lördagen av för lite sömn. Efter en totalt kass lördag så bröt vi båda i hop i gråt. Tillsammans satt vi där i bilen och tårarna rann ned för våra kinder. Av trötthet, utmattning och frustration. Buse löste, efter en liten stund, situationen genom att sluta sin vackra blå ögon och sova en stund. Klok liten kille. Under tiden han sov försökte jag hulkande samla i hop spillrorna av mig själv och lappa i hop, bäst det gick.

Resterande del av lördagskvällen var som ett vakuum. Och min känslor från fredagens pyjamasparty blev som mer sanna där och då. Allt förstärktes såklart av den totala bristen på energi och det fanns inte en tanke där och då att försöka tänka på dessa alternativa tankar.

Ja.
Och sedan har detta hängt med mig.
Jag har försökt att vara osynlig och inte göra alltför stora avtryck den senaste veckan. Det som för mig är stora problem och bekymmer kan tyckas av min omgivning som obetydliga och onödiga att slösa energi på. Jag vet det. Men jag har lärt mig de senaste veckorna att jag är en riktig känslomänniska och att jag verkligen måste lära mig att hantera känslorna och tankarna. Var för sig. Och verkligen vara konstant uppmärksam för att inte blanda dessa två. Det blir inte bra.
Det blir inte bra någonstans.

I morgon är det tisdag igen vilket gör att det är dags för en tur till Falun. Denna veckan ska vi prata om ”lagom” beteenden.
Men nu så är hjärtat lättat och även om mina ord kan tyckas svamliga och röriga så är detta något jag var tvungen att få ur mig. Utan tanke, bara skrivande från hjärtat, för att få lite ro i själen. Och inom mig så lever hoppet än om att dessa blottningarna ska dämpa ångesten. Att jag inte ska uppleva det som lika ”sant” när jag fått ner det på pränt.

Hur det går med den saken. Det återstår att se.
Nu sova för att orka med morgondagens alla uppdrag.

Go Natter!