Favorit i repris med bästa vännen.

Vi körde en favorit i repris i dag. Jag och Grynet. Min bästa vän. Som alltid finns där, även om det vissa dagar är väldigt buttra miner. Men hon finns där. Och hon är bara den bästaste bästis jag kan ha -min skatt!IMG_20150824_144024-1

Runt Alviken tillsammans. Kände mig piggare i benen. Som att de börjar vänja sig vid rörelse igen. Något som varit saknat under tiden av ofrivillig hotellvistelse och efterföljande oförmögenhet att fånga dagen. Och jag märker att vissa dagar så är det betydligt tyngre än andra att ge sig ut på promenaderna. Som om jag någon gång ångrat att jag gett mig ut. Knappast. Ändock kan det vara så sablarns segt innan det händer. Obegriplig ekvation men jag blir alltid lite extra glad de dagar som envisheten segrar och jag utför någon form av fysisk aktivitet.

Det var segt att komma i väg i dag. Det var det. Varför vet jag inte. Måndagsdepp? Mental baksmälla? Antagligen lite av båda. Men jag gjorde det. Njöt av mina 10 000 steg. Något jag så här i efterhand är enormt glad över. Känner mig nästan lite stolt. För jag kände mig stark när jag väl var där. I Alvik. Endast lite ömma ljumskar men det gjorde inget, för det var med ett leende på läpparna som jag mindes tillbaka till lördagens lilla ridtur. Anledningen till min ömhet. Och anledningen till mitt leende.

I dag är jag nöjd att jag fick en sak avklarad förutom att ta mig ur sängen. Jag motionerade. Försöker mig på det i morgon också minsann. Motion för mig och bästa vännen. Tillsammans är vi starka. Hon och jag.