Åter in i dimman…

Lördag eftermiddag, Buse sover, T är ute på vift och jag unnar mig en stunds återhämtning framför datorn genom att lätta lite på känslorna som gror i mitt bröst. Det har inte funnits tid till att skriva och känna på sistone. Även om jag behöver det så får jag inte till det, när tiden väl finns, då kommer inte orden. Och att tvinga fram dem, det vet vi ju att det inte är att tänka på.

Det är en sådan där dag i dag. Segt som kola inombords och en psykisk baksmälla som innebär att det är dimmig sikt. I går var det fredag och jag träffade Philip för samtal, något som gick sisådär. För första gången på länge så kändes tiden på plats i det där lilla rummet, med de två lite dämpade röda fåtöljerna, det där skrivbordet som är belamrat med papper och ett dussin kaffekoppar i en härligt organiserad ”röra”, alla pärmar och några ynka ungkarlsblommor, helt bortkastad. De senaste gångerna har vi pratat om lite tyngre ämnen, något som sannerligen tar på krafterna. Och i går så berättade Philip att han gått igenom alla anteckningar han skrivit samt tidigare journaler och kommit fram till att jag har något som kallas PTSD- Posttraumatiskt stressyndrom. Detta till följd av våldtäkterna som skedde för, nu, ganska så lång tid sedan. Men alla känslor runtikring har jag hållit inom mig. Försökt glömma. Eller åtminstone kapsla in i någon form av skal för att skydda mig själv. Det har varit mitt sätt att finna styrka. Och det här med den nya diagnosen är något vi nämnt någon gång tidigare men nu hade han alltså grottat ner sig än mer i det här och vi beslutade att han fick ta med sig detta till nästa möte med sina kolleger och överläkaren. Detta för att sätta upp mig på väntelistan för behandling av PTSD, en behandling där jag alltså får en ny psykolog till. Jag vill må bra igen.  Det vill jag. Men när Philip yttrade de orden så fick jag en klump i magen. Och en känsla började pocka på min uppmärksamhet. Jag vill inte byta. Inte nu. Inte när jag väl känner mig hyfsat trygg. Inte när jag väl har vågat öppna mig, om än långsamt och i min takt men ändock tagit stora kliv sedan jag först besökte Philip i maj månad. Och sedan jag lämnade mottagningen i går så har jag gått och tänkt på det där. Att jag, när det väl börjar lossna lite, måste jag alltid byta. Av olika anledningar men ändock byta. Det känns faktiskt inte bra. Inte ok. Inte någonstans.

Samtidigt så vet jag att jag måste för att kunna få denna behandlingsmetoden då det inte är Philips specialområde.
Jag vet.

Men det är detta ”hattande” och den ständiga oron över att jag bara inte kan få en längre period med en och samma, där jag får möjligheten till ett lugn och fortsätta jobba på att jag ska våga öppna mig. Få mig att sänka garden om så bara för en liten stund. Om vi ser det så här så har det tagit nästan ett år för att jag ska våga den här gången. Ett helt år. Hur blir det då om jag kommer till en ny psykolog framöver? Helt ärligt så är det en stor oro jag känner att det åter ska ta mig ett helt, oändligt långt, år att bygga upp samma grad av tillit som gör att vi är på samma plats som jag och Philip är på i dag. Det betyder att vi är omkring 1,5 år bort. Och det är här min otålighet kommer in. Jag vill bara må bra.

Att det ska vara så in i bövelens svårt.
Suck!

Min hemläxa denna veckan är att skriva ner frågor, tankar och känslor som jag sedan ska ta med mig till det där rummet med de två dämpade röda fåtöljerna om tio dagar och då använda de som stödord och försöka återberätta. Kanske känna något. Släppa på garden. Skrapa på ytan och våga visa en annan sida av mig själv. Inte bara den där ”perfekta” personen som alltid ler och säger att allt ALLTID är bra.
Hur det går, ja det återstår att se.

Vill du läsa mer om PTSD så kan du klicka HÄR!!!

När landningen gör ont.

Himmel vad ont det gjorde att landa efter fredagens besök hos Psykolog Philip. Vi snackar alltså riktig kraschlandning.
Utan fallskärm.
030
Fredagen gick bra, jag lyckades hålla mig uppe utan större ansträngning men sedan hände något på natten. Jag blev orolig, började må illa och hade svårt att komma in i djupsömn. Lördagens morgon startade segt, jag kände att all energi runnit ur mig och jag försökte fundera ut en plan på hur jag skulle överleva dagen. Lusten till att göra något var som bortblåst och allt jag såg, hörde, kände eller tänkte lyckades bli till negativa saker gentemot mig själv. Som så många gånger förut. Men på sistone har jag trots allt varit lite stabilare och klarat av att hantera många av dessa negativa tankar men alltså inte i går. Det fanns inte där. Ingen vilja att ens försöka motarbeta alla dessa inre påståenden.

Själv hemma med Buse, som förövrigt är inte den här fantastiska perioden där allt ska testas, utmanas och självklart göras precis tvärsemot vad vi vuxna säger, allt är ett konstant utmanande och det är mycket diskussioner här hemma kan jag lova. Och nej. Många nej sägs det på en dag. Faktiskt så många att jag börjar tro att det är något fel på mig. Jag tror nästan att jag förvandlats till en tjatkärring. Så vi hade våra duster i går. Flera gånger om. Och känslan av att vara en oduglig mamma spädde bara på hela den där olustkänslan och ångesten som härjade inombords. Men jag försökte i alla fall att samla i hop mig något sånär för att arbeta lite med att bygga om en hemsida som ska vara klar till veckan.
Hur det gick?
Ja min status på facebook säger väl det mesta:
När en sliter sitt hår blir frisyren förstörd????????

Till slut var ilskan, sorgen och allt inom mig i sådant uppror att jag bröt i hop här hemma. Men bara inombords. Inget som jag visade utåt då kampen mellan mig och min son var ständigt pågående. Efter många om och men så kom vi i alla fall i väg in till Leksand. Planen hade hela dagen varit att vi skulle vara på plats på familjedagen på arenan. Så blev det inte. Vi kom till nedsläpp. Eller ja. Buse kom till nedsläpp och jag kom betydligt senare för när jag släppt av honom, då brast allt. Hela min fasad rämnade och där satt jag i bilen med tårarna rinnande. Det gick inte längre. Det gick bara inte. Så i dryga halvtimmen satt jag där. Tillsammans med min lilla Fröken Svår, hon som alltid finns där vid min sida, min ångest och mina tårar. Vilken festlig lördag må jag säga. Men showen lever vidare och det var bara att anamma mottot; Face On-Face Off. Vilket gjorde att jag tog mig till arenan i någon form av dimma. Minnet är vagt från matchen, antagligen för att jag inte var fullt närvarande  men jag vet att i slutändan så vann Leksand.

Så.
Som jag misstänkte redan i torsdags, att det skulle bli en tuff helg, så blev det också. Och jag kan erkänna att det inte känns något lättare i dag. Visst tårarna har jag lyckats hålla inne men mer än så är det inte. Jag sitter i sängen. Befunnit mig i en form av dvala och inte fått någonting gjort mer än att jag bakade scones till frukost. Sedan sinade den lilla energi som jag lyckats skramla i hop under natten. Lille jordfräsen har ju huserat i vår säng i natt och han är precis överallt med sina långa tentakler till armar och ben, vilket innebär minimalt med sömn för mig och T.
Ack du ljuva småbarnsliv.

Ja. Klockan har redan passerat tre. Och mer har inte hänt i dag.
Jag vill så mycket. Men klarar inte så värst mycket.
Helt ärligt vet jag inte vad som är bäst heller.

Att hitta på något eller att bara lägga mig ner och sova?

Den som är vis och har svar får mer än gärna tipsa mig. Just nu är jag rådvill och det lutar mestadels åt att lägga sig ner och ”dö” för en stund.

♡♡♡

När något blir så fel…

Jag har haft så mycket känslor inom mig som har stormat runt sedan förra helgen då vi hade pyjamasparty hemma hos våra fina vänner. Och det är och har varit mycket vacklande fram och tillbaka.

hjärta

Det var så mysigt att vara där tillsammans. Alla barnen med sin härliga energi och vi vuxna som samtalade så gott det gick samtidigt som vi lagade mat och bara var. Inget konstlat. Bara värme.
Någonstans efter maten och mitt i Idol så började dock Buses energi ta slut och han kunde inte sitta still av rädsla för att somna och missa något roligt. Inga konstigheter. Men på något konstigt sätt så växte även öronen igen allteftersom tröttheten intog hans lilla kropp, det var verkligen som att prata med en döv. Vad jag än sade så fick jag ingen respons. Och jag kände hur mitt tålamod tröt mer och mer, förmodligen för att jag också var ganska så trött efter en lång dag med mycket fix, toppat med en skvätt stress. Så till slut så brast det helt enkelt för mig. Jag röt i från.

Och det kändes så hemskt. För där och då försvann allt det mysiga för mig. I samma sekund som jag sade i från till min lilla spralliga Buse så blev det obekvämt och jag kände mig enbart som en börda för sällskapet. Jag ville sjunka genom jorden. Dunsta. För det kan omöjligt vara trevligt när jag som gäst beter mig som en tjatig och gnatig kärring. Det dödar stämningen. Och det är väldigt svårt att förklara vad som hände inombords men enklast är väl att säga att tankarna som tänktes där och då fick ångesten att klubba mig totalt. Hårt. Och brutalt.

Efter denna incident så skedde allt som i en ångest dimma. Totalt ofokuserad, ledsen, rädd och ensam. Vilket jag inte var. Nej. Jag hade massor av kärlek och värme runt omkring mig men mina automatiska tankar hade redan tagit över mitt sinne och mina känslor, så till den grad att jag inte var mottaglig för omgivningens omtanke.

Barnen kröp i säng. Men det enda som härjade inom mig var sorg. Hela natten virvlade tankarna runt inom mig och jag sov inte mer än två timmar. Jag lyssnade till busarnas snusande andetag, försökte dämpa ångesten och känna glädje. Att jag ens somnade är ett under men förmodligen ren utmattning.

Jag fastnade. Så totalt.
Det enda jag kunde känna var att jag var en bördan på deras axlar. Blytyngden Ulrika. En känsla som är så fruktansvärt smärtsam. Det har och kommer alltid att vara min värsta fasa, att tynga någon.
Med mina problem. Mina känslor. Min blotta närvaro.

Och nu har det gått över en vecka sedan pyjamaspartyt och jag känner mig fortfarande…vilsen.

hjärta

Under tisdagens samtal hos PsykologPhilip, där pratade vi om just detta. Det var oundvikligt med tanke på att det härjat inom mig dygnet runt sedan det inträffade. Och vi vände och vred på mina tankar. Ut och in. In och ut. Fanns de någon sanning i dem? Eller var de bara tankar som gick att motbevisa?

Incident: Bråkade med Buse.
Tankar: ”Varför åkte vi hit”? ”Vi är bara en börda”.
Känslan som kommer av tankarna: Nedstämdhet. Besvikelse.
Alternativ tanke: ”Kan ju bli bra ändå” ”Om vi var en börda så skulle våra vänner säga det till oss”

Ungefär så där ser vårt tankebollande ut.
Och PsykologPhilip ställde denna fråga som ett exempel:

Hur tror du att Buse upplevde kvällen? 
Skrattade han, lekte, surade, gnällde eller busade?

För det är så, att även om jag blev arg på min lilla Buse så vet jag att han hade så roligt. Jag hörde att han skrattade högt tillsammans med sina idoler/kamrater, lekte med alla dessa leksaker som tänkas kunde och hittade på bus. Att jag var arg, det glömde han snabbt bort och såg till att njuta av kvällen i stället. Något som jag inte klarade av. Där och då, tillät jag min automatiska tankar att vinna, och därmed även förstöra min kväll. Och så även min kommande vecka.

Så här i efterhand blir jag mest ledsen. Känner sorg. Över att det är så svårt att tänka rationellt och logiskt. Att hindra allt från att gå överstyr och göra att det slutar så här. Där jag, som nu, går och ältar saker i veckor. Där jag, som nu, inte riktigt kan komma överens med mig själv om vad som är sant och inte.

För trots att jag nu har kommit överens med mig själv om att Buse hade en av de roligaste kvällarna i sitt liv där och då, trots sina elaka mamma. Trots det så hänger min värsta fasa kvar, att vara en börda. Hur jag än ruskar på mig och vad än PP försökte med så kan jag inte riktigt bli kvitt den tanken. Mestadels för att när jag väl får en vän, så vill jag inte skrämmas så att jag förlorar en av de få i mitt liv som jag litar på.
Antagligen inte så lätt att skrämma denne men ändock.

Men nu i kväll, känner jag en liten lättnad av att jag åtminstone lyckats komma över 50% ångest från denna kvällen. Det betyder att jag halverat den och kan känna en aning glädje över att vi var där. Att jag inte gav upp och åkte hem när allt inom mig sattes i gång. Jag gick inte runt ångesten den enklaste vägen, i stället gick jag rakt igenom den, härdade ut och överlevde.

IMG_20151214_215024-1Fri är jag inte. Långt ifrån. Trots allt 50% kvar.Och jag undviker. Så mycket jag bara kan. Törs inte riktigt få veta  sanningen än. Om det är så att mina tankar kan vara sanna som jag befarar.
Eller om de kanske bara är ren och skär idioti. Men jag vet. Jag vet att det enda sättet att för mig att bli kvitt dessa procent är att möta min rädsla. För att se om jag har rätt eller fel.

Mina känslor efter fredagens pyjamasparty blev inte direkt bättre av att både jag och Buse var totalt slut på lördagen av för lite sömn. Efter en totalt kass lördag så bröt vi båda i hop i gråt. Tillsammans satt vi där i bilen och tårarna rann ned för våra kinder. Av trötthet, utmattning och frustration. Buse löste, efter en liten stund, situationen genom att sluta sin vackra blå ögon och sova en stund. Klok liten kille. Under tiden han sov försökte jag hulkande samla i hop spillrorna av mig själv och lappa i hop, bäst det gick.

Resterande del av lördagskvällen var som ett vakuum. Och min känslor från fredagens pyjamasparty blev som mer sanna där och då. Allt förstärktes såklart av den totala bristen på energi och det fanns inte en tanke där och då att försöka tänka på dessa alternativa tankar.

Ja.
Och sedan har detta hängt med mig.
Jag har försökt att vara osynlig och inte göra alltför stora avtryck den senaste veckan. Det som för mig är stora problem och bekymmer kan tyckas av min omgivning som obetydliga och onödiga att slösa energi på. Jag vet det. Men jag har lärt mig de senaste veckorna att jag är en riktig känslomänniska och att jag verkligen måste lära mig att hantera känslorna och tankarna. Var för sig. Och verkligen vara konstant uppmärksam för att inte blanda dessa två. Det blir inte bra.
Det blir inte bra någonstans.

I morgon är det tisdag igen vilket gör att det är dags för en tur till Falun. Denna veckan ska vi prata om ”lagom” beteenden.
Men nu så är hjärtat lättat och även om mina ord kan tyckas svamliga och röriga så är detta något jag var tvungen att få ur mig. Utan tanke, bara skrivande från hjärtat, för att få lite ro i själen. Och inom mig så lever hoppet än om att dessa blottningarna ska dämpa ångesten. Att jag inte ska uppleva det som lika ”sant” när jag fått ner det på pränt.

Hur det går med den saken. Det återstår att se.
Nu sova för att orka med morgondagens alla uppdrag.

Go Natter!

Bara att byta eller?

Så.
Hur gick det nu för mig att komma i väg i dag?

Ja, det undrar jag med. Men jag kom i väg. Och jag har haft min session med PsykologPhilip som planerat. Men det var segt att komma i väg. Jag var så omotiverad och det berodde enbart på min brist på energi. Så dagens mission blev att bena ut hur det kan komma sig att jag tappat den så totalt häromdagen. Men med lite klurande kom vi fram till att en del av orsaken till min färd åter ner i dyn var lördagens festligheter.

Det är nämligen som så att dessa tillfällen dessvärre tar för mycket energi av mig och allra helst när jag inte har någon reserv att låna av. Med alla sinnen på spänn, en känsla av att jag var tvungen att ”leverera trevlighet” och hålla min fasad uppe så försvann all ork och jag gick ner på sparlåga. Och hade jag varit klok, insett min begränsning, anammat ordet lagom, ja då hade jag åkt hem x-antal tidigare. Inte för att jag inte hade trevligt. Utan för att jag skulle behöva spara lite energi till efterföljande dagar.

PsykologPhilip jämförde i dag mitt mående med batterier.

IMG_20151201_215856-1-1

Ok.
Det vänstra batteriet är en ”normal” människa. Där energinivån sjunker under dagens sysslor men när tid för återhämtning i form av sömn, roliga aktiviteter och annat lustfyllt avverkas…ja då kopplas laddaren in och batteriet laddas upp igen. Sedan rullar det på så här. Dag efter dag.
Inga konstigheter.

Den högra, den skaran som jag själv tillhör, den har dessvärre en trasig laddare som enbart går på kvartsfart i jämförelse med den ”normala” laddaren. Så när den ”utmattade” gör slut på sin energi, vilket går väldigt fort när nivån är så låg redan när dagen startar…då rasar allt.
Så det som hände i lördags var att min sömn natten innan återigen varit av det sämre slaget så batteriet hade inte ens hunnit laddas upp ens till den dagliga kvartsnivå som jag lärt mig leva efter någotsånär, vilket såklart gjorde att jag var mer energilös än vanligt. Sedan en son på det som inte hade en av sina bättre dagar, ja ni förstår såklart att där gick det åt energi. Mängder. För att slutligen överlämna sonen i mojmojs händer och åka i väg på julbord med bowling, människor, leverans av artighet och massor av intryck från alla håll och kanter. Ganska omgående efter att vi kom på plats sjönk min energi ner på noll och jag gick över på sparlåga, med en känsla av att jag inte var fullt med i slutet. Gjorde några tappra försök att dricka cola för att åtminstone få en sockerkick men inte ens det fungerade. Det enda som hände där var att min VV-vecka gick åt skogen och kommer vara en del av orsaken att jag plussar i morgon. Ja men suck på den liksom.

När jag sedan kom hem så var jag totalt tom. Inte en gnutta energi kvar inom mig. Och med den odugliga laddaren som jag innehar så tar det sen  d a g a r  för mig att komma upp i nivå igen. När jag blir såhär tom på energi, då orkar inte kroppen göra något. Inget konstigt. Men det största problemet för mig är inte det kroppsliga utan att hjärnan slutar att fungera som den ska. Min mentala trötthet får mina negativa tankegångar att spinna i gång och utöka sig. De automatiska tankarna skenar och jag har inte orken att motarbeta och stoppa dem från att eskalera mera. Så nu är det bara sluta med allt ”krävande”, öva på gränssättning och att jag helt enkelt tar mig tid för mer umgänge med vänner i lugnare miljöer. Sådant som jag vet får mig att må bra.

Så det nya för mig är att undvika dessa situationer och tillfällen ett tag framöver. Jag insåg i dag att jag har en enorm identitetskris just nu. För att jag inte vet vem jag är. Jag minns bara den jag en gång var. Någon som jag aldrig mer kommer att kunna bli. Vilket är läskigt. Skrämmande. Främmande. Och jag kan inte riktigt acceptera det samtidigt som jag vet att det är det enda rätta. Att jag måste. För det är som så, jag måste hushålla mer med mina resurser, annars kommer jag om och om igen hamna på ruta ett. Något jag inte vill. Eller orkar med.

Så mitt vacklande inombords fortsätter ett tag till. Mitt sökande efter mig själv, min identitet, det kommer att pågå ett bra tag. Något som är frustrerande. Jag vill så gärna bara må bra. Och att få göra det, det kommer kräva så enormt mycket hårt arbete och daglig träning att jag i skrivande stund blir trött, själsligt trött av att enbart vara medveten om det.

2015-11-29 17.52.45

Men.
Jag alltså har fått klart för mig i dag att jag måste undvika sådana här situationer såsom festligheter, aktiviteter i livliga miljöer och annat som kräver för mycket energi av mig.Vilket gör mig ledsen. Riktigt ledsen. Jag är ju egentligen en social tjej. Eller jag var i alla fall. Dock så kommer det att göra mig gott att inte dränera mig så totalt på energi, det vet jag. För om jag är mer varsam så kommer jag att klara av att arbeta med mina automatiska tankar bättre och ifrågasätta dem mer och mer. Vilket i slutändan ska leda mig till att jag blir så frisk som jag kan bli. Det kan bara bli bättre än vad det är i dag.
Det måste det bli.

Den stora frågan just nu är bara: Vem är jag?

❤❤❤