Hollow Talk.

3011-2015-1144653591839486857Vaknade med förkylningen från h*lvete i dag. Jag skämtar inte. Bihålorna har återigen ”tjocknat” igen, halsen river och huvudet känns ungefär som att det ska sprängas snart. Så det kanske inte var så konstigt att jag kände mig ur fas i går. Vet ju att jag alltid reagerar med matthet i kroppen när det är virus som härjar inombords men tänkte inte så långt i går…trodde bara att det var sömnbristen som spökade. Så något maraton har det inte blivit av i dag. Däremot har jag registrerat varenda intag av mat som gjorts i helgen och det kommer att bli ett plus på onsdag. Det här går inte att rädda upp. Inte på något jäkla sätt. Men nu är det som det är.

Så min måndag blev en dag i sjukdimman där det mest ansträngande var att jag kollade på sista avsnittet av Bron och vill ha mer. Hoppas, hoppas, hoppas innerligt att det kommer en säsong 4, för jag älskar verkligen karaktären Saga Norén, polis på länskrim i Malmö och hennes kollegor. Har ni kollat på denna säsong? Gillar ni serien lika mycket som jag gör?

Men min hjärntrötthet efter lördagens festligheter hänger alltså kvar och jag vill faktiskt inte åka till PsykologPhilip i morgon. Det är alltid så svårt att fokusera när jag inte är i form. Tankarna fladdrar så okontrollerat att jag har svårt att hinna med att greppa dem. Som att jaga en liten ettrig fluga. Typ hopplöst. Och jag måste ha mina tankar, annars  så kan jag inte ge PsykologPhilip svar på sina frågor. För det är inte direkt så att vi bara sitter och tjattrar om vädret när jag är där, nej, varenda ord som sägs där inne, de orden är framplockade ur mitt inre. Och för att komma åt dem så krävs det så enormt mycket av mig själv. Ett ständigt lockande och pockande. Djupt grävande och eftertanke.
100% Ulrika, varken mer eller mindre.

Ok. Nu har jag gnällt klart. Jag är sjuk.
Och ja, jag har dragit på mig offerkoftan i dag då den kändes så väldigt passande och tycker såklart väldigt synd om mig själv.

Äsch.
Lite sömn på det här så…

Att tappa orken.

IMG_20151022_151824-1

Återhämtningsdag i dag.
Så ser det ut. Varje dag efter min samtalstid hos PsykologPhilip så är mitt sinne som i en dimma. Försöker sortera alla tankar och känslor som sjudit inom så länge. Den timmen hos PP, det är den timmen där jag berättar. Erkänner. Inser. Analyserar. Funderar. Tystnar. Andas. Känner.Och samtidigt försöker att hantera allt som kommer fram. På bästa möjliga sätt.
Något som i sig är en utmaning.
För det är ju som så att när jag befinner mig hos PP så får jag alltid lite support och pepp. Han ser, känner av och lyssnar. Och så mycket mer behövs inte. När jag tystnar. Då låter han det vara det. Tyst. Utan att det känns konstigt. När jag sedan, till slut, sänker axlarna en aning. Då kommer det en fråga eller tanke från hans sida. I bland blir det bara ett mmm…
Så jag har insett att det inte är under själva terapin som det är som jobbigast. Nej det är jobbigt. Det är det. Men det är när jag kliver ut genom dörren som allt liksom ramlar över mig. Den riktiga utmaningen tar vid. För där inne är det meningen att jag ska fokusera på mig själv, något som jag aldrig annars gör. Jag är inte bekväm med det. Så när tiden tagit slut, då känner jag mig så ensam. För att jag då måste hantera allt detta utan att tynga ner någon i min omgivning. Så jag slåss mot mina tankar. På egen hand. I den mån jag orkar. Och på vägen hem. Någonstans på vägen. Där tar orken slut.
Kraften försvinner.

Oftast är det bäst att bara stanna bilen. Lyssna på en låt. Eller gå ut i friska luften för att ta djupa andetag. Om och om igen. Den lilla stunden för mig själv brukar åtminstone ge mig lite kraft att orka ta mig hem.
Till tryggheten och stöket.

I går fanns inte den tiden då jag efteråt hade ett åtagande, varvid det blev stress. Väldigt mycket stress. Men som alltid så får jag på mig ansiktet. Det går som lättast under press. Mitt pokerface appliceras och allt går med ett leende. Dock kände jag i slutet av kvällen att jag nästintill höll på att ge upp. Ville bara sätta mig ner och gråta en skvätt. Lätta på trycket. Minska ångestklumpen som jag dagligen bär inom mig. Om så bara för en liten stund. Få trycket i bröstet att lätta lite. Andas lättare.
Jag höll i hop det. Jag klarade det. Tills det att jag satt i bilen på väg hem. Då brast det. Orkade inte riktigt med mig själv längre. Jag kunde inte gråta. Men jag kändes ångesten banka i bröstet. Åkte hem och lade locket på. Jag kunde inte hantera det på något annat sätt. Inte den här gången. Men. Förhoppningsvis nästa. Nästa gång är det min tur.
Min tur att vara stark nog.

Nu ska jag fortsätta kurera min terapibaksmälla.
Klockan är: Lugnet före stormen(dvs. Buse kommer snart hem).

Friyaaay!!

Min fredag bjöd på en morgon i Falun. Veckans samtal med Psykolog Philip. Ett samtal som präglades av boendesituation, framtiden, vikten av egentid, tankar, veckans läxa och en uppdatering om veckan som gått. Helt otroligt vad vi hinner avhandla mycket under vår tid och ändå så känns det som att jag är där i en mikrosekund. Eller. Det kanske var att ta i men det känns alltid som att tiden går alldeles för fort när jag är där. Vi skulle behöva prata i minst en timme till per tillfälle. Denna veckan är det ny dag och tid för samtal så i morgon är det bäst att jag gör min läxa.

Som alltid är jag helt slut efter detta mötet. Och i fredags var inget undantag. Jag kände mig som seg kola i huvudet och det enda jag ville var att få gå och sova. Utan behöva ställa en klocka. Tyvärr inte ett alternativ då jag skulle hämta min lille Buse på förskolan. Dagen till ära lite tidigare så att vi kunde få några timmars fredagsmys tillsammans. En bättre fredag helt enkelt. Och en kanonfin start på helgen.

Och vad kan vara bättre nöje än att kliva in i stallet en fredag eftermiddag och snosa lite häst? Inget. Det är så otroligt lugnande och bara att känna doften av häst, hö, strö…kliva innanför dörrarna och insupa ett djupt andetag som går ända ner i magen och känna axlarna sänkas några snäpp.
Jag kommer alltid att må bra i ett stall.
Det bara är så.

När Ebba hoppade upp på ryggen, då packade jag ner Buse i vagnen och kopplade Fröken Svår. Sedan promenerade vi tillsammans i blåsten. Passar bättre att säga i stormen när jag tänker efter. Jisses vad det blåste. Men det var ändock skönt. Jag behövde röra på mig. Min kropp behövde det. Röra sig i lagom hastighet till klappret av hästhovar.
Ljuv musik för mina öron.2015-10-02 16.57.43

Buse var ruskigt pepp över att hänga i stallet. Klappade hästen försiktigt på den varma halsen och fnittrade förtjust när det var dags att bjussa på morötter. Nöjd kille. Nöjd mamma.

Efter stallet så åkte vi hem till Buses favoriter; Ebba, Eddie, Olle, Ludde och Fredrik. Vi hade planerat att äta tillsammans lite kravlöst och kika på Idol. Perfekt fortsättning på fredagsmyset om du frågar mig. Jag som fortfarande var sänkt efter dagens samtal kände mig så lättad att få skratta tillsammans med dessa underbart fina vänner, det var precis vad jag behövde. Och Buse, ja han röjde inne på Eddies rum. Han är i himlen där med alla olika bilar han kan välja och vraka mellan.
Buse in paradise typ.

2015-10-02 20.05.58

Men som alltid sinar orken efter en hel dag med full fart även för små Busar  och efter en lång dag fastnade han framför Idol tillsammans med Giogio och Pipi. Lördagsgodis i förskott. Eller nåt.

Ja. Bättre start på helgen kunde vi inte få. Så är det minsann. För att umgås med dessa vänner, det är något som gör gott i själen. På riktigt. Och vi kan prata, om högt och lågt, skratta så att tårarna rinner och sitta där tillsammans utan att behöva yttra några ord. Vi behöver inte prata ihjäl tystnaden när den kommer och det är så skönt, att vi kan njuta av varandras närvaro utan att känna något tvång.
Och jag, jag ser redan framemot nästa gång vi lyckas styra upp något. Eller när vi får till en spontan träff. Oavsett tillfälle så är det alltid en stund av glädje. Riktig genuin glädje!

Att känna sig lite…

Torsdagens uppgifter är avklarade. Huvudet är helt mossigt och det snurrar runt. Vimlar av olika tankar. Vrider och vänder på allt som avhandlades under dagens timme. Efter varje samtal hos Psykolog Philip så känner jag mig totalt urlakad. Matt och energilös. Som om att jag farit runt i en centrifug på högsta värme under några timmars tid. Och när jag väl får komma ut, då sippar jag efter frisk luft, stabilitet och plan mark.

Tidigare när jag gått i terapi, alltså för några år sedan så upplevde jag det aldrig som krävande och ansträngande. Inte på det sättet som nu, i dag. Kanske beror det på att vi då bara ältade det som hänt, dåtiden. Något som säkert kan vara nyttigt för vissa människor. Men inte för mig. Det som har varit, det är accepterat, bearbetat. Absolut inte bortglömt. Men inget som jag vill älta, om och om igen. Det räcker nu.

IMG_3077

Det räcker att gamla, invanda tankar förstör så mycket i dag, jag behöver inte grotta ner mig mer än så. Med alla olika psykologer som jag träffat så är historien berättad. Enligt mig både en och två gånger för mycket. Jag vill inte mer. Och när jag gick in till psykologen för bedömning i Falun, om de överhuvudtaget skulle kunna hjälpa mig, då kände jag att detta, detta är absolut sista gången jag berättar om mitt förflutna. Jag är trött på det. Just nu lever jag med fragment från dåtiden, det räcker så. Jag behöver inte ha hela filmen. Därav hoppas jag verkligen att detta kommer att bli min räddning.

KBT.

Att se framåt. Analysera gamla tankesätt och livsregler. Riktigt lägga dem under lupp. Ifrågasätta. Är verkliga mina sanningar sanna? Eller kan vi finna motbevis som fäller mina så kallade sanningar?

Det är min tur nu. Att leva. Och att få rätsida på livsreglerna så att jag kan känna glädje i stället för ångest. Jag har mycket känslor inom mig som just nu är totalt upp och ner. Jag vet inte riktigt vad jag vill längre, vad jag orkar och vad jag känner lust till. Det enda jag egentligen vet är att jag vill ha förändring. Men jag ska ta mig igenom varenda steg av behandlingen och förhoppningsvis komma ut i slutet av tunneln.

Ut i ljuset.

Starkare än någonsin, med kraften att vara Ulrika. Stå på mig. Och vara den levnadsglada, spralliga och omtänksamma personen som jag vet finns där inom mig. Någonstans.

Jag ser sannerligen fram emot det.

Inga som helst tvivel.

Förändring, måste ske, men hur?

Hockeyänka i dag. Hunden sover. Buse likaså. Jag funderar. Vrider och vänder ut och in på mig själv. Vad är rätt? Vad är fel? Hur ska jag gå vidare? Göra framsteg. Komma någonstans.

För jag är och har alltid varit en väldigt otålig person. Jag vill att saker ska hända nu. Helst i går. Men absolut senast här och nu. Vill inte vänta. Vill se resultat. Förändring. Att det händer något, om så bara små små steg. Nu när livet börjar ordna upp sig så har jag märkt att tålamodet är ännu sämre än vanligt. Antagligen för att jag insett att det inte ska vara så här…livet. Och jag är så otroligt less på att trampa vatten för att hålla mig ovan ytan. Det är jobbigt att aldrig få vila och jag orkar inte riktigt längre, mjölksyran är för mäktig. Hade jag haft någon ork kvar…hade jag förmodligen aldrig hamnat på Gökboet. I stället skulle jag fortsatt att köra på. Envist. Ända in i kaklet.

2015-09-10 17.17.33

Men hur gör jag då? Hur kommer jag dit jag vill? Är det meningen att jag ska klara det på egen hand? För det vet jag inte om jag är stark nog att göra. Inte än på ett tag. Det är verkligen tusen frågor som snurrar inombords, i ett enda virrvarr och jag har en hel del att prata med PP om på fredag när det är dags för nästa samtal. Mitt papper är välfyllt med tankar. Tankar som ska följa med till Falun. Jag hoppas, hoppas så, att han kan guida mig lite. I rätt riktning. För jag vet inte riktigt vilket väderstreck jag ska ta sikte mot.

Jag antar att det kallas att jag är vilse.

Tisdagssamtal med PP.

Träff med PsykologPhilip. Ja, det har blivit lite av vår grej. Tisdagar, då ska det pratas. Vridas och vändas på känslor och tankar. Analyseras och diskuteras. Helt enkelt jobb med det inre kaoset. De där tankarna som ställer till det så in i bövelen mycket för mig. Som får allt att vara lite tyngre än vad det egentligen behöver vara. Det är alltså numera min huvudsyssla på tisdagar. Att vädra mitt inre för en främling. En främling som lyssnar, bryr sig och vill mig väl. Så han är bra. Han är godkänd. Och jag vågar berätta. Vad jag känner och hur jag mår. Utan att känna mig löjlig, otillräcklig och fjantig.

2015-09-08 22.43.57

I dag handlade det mesta om min totala dipp som kom i lördags. När energin tog helt slut. Jag blev apatisk och gjorde det mesta på ren rutin. Att jag överhuvudtaget höll mig flytande under restaurangbesöket på kvällen är ett rent under. Jag är mäkta förvånad själv. Hur jag, som var totalt urlakad, orkade hålla mig upprätt, föra en hyfsad konversation och hänga med så gott det gick i samtalsämnena som avhandlades.

Så det pratade vi om. Och så påbörjade vi ämnet; Gränsdragning. Att jag måste börja dra gränser.Tydliga så att både jag och min omgivning vet vad som gäller. Så att det inte uppstår frågetecken eller andra oklarheter. Det kan vara en så enkel sak som att jag numera har begränsad promenadtid. Jag får maximalt gå i 90 minuter. Så att det inte blir som i går. Även om det var en liten miss i protokollet. Men faran är, om det blir fler missar, så kommer jag tillslut sträva efter längre och längre sträckor och inte känna mig nöjd med ”bara” 1 mil. Så från och med i morgon så är det min nya planering, framtagen med PP’s hjälp, som gäller.

Tanken är att få in det fantastiska ordet; lagom i mitt liv. Inte vara överambitiös utan göra allt lagom, så att jag orkar hela dagarna. I stället för att som nu, ta ut sig totalt på en aktivitet/syssla som sedan gör att all energi är tömd och sedan orkar jag inte lyfta ett finger till, under resterande del av dagen. Där är det mitt duktighetskomplex som kommer in. Som att jag kan inte bara dammsuga. Om jag ska göra det, så måste jag även våttorka. Och då måste jag såklart damma och torka av alla hyllor innan jag dammsuger….annars är det ju ingen mening. Listan fylls på hela tiden och jag blir aldrig klar. Eller så börjar jag inte ens(det mest vanliga i dagsläget), då det känns alldeles för övermäktigt och energin saknas.

Utöver detta så ska det numera planeras in två kvällar/ vecka som är Ulrika kvällar. Inte mamma. Inte sambo. Utan kvällar där jag ska vara mig själv. För den skull måste jag inte vara själv men jag ska göra det jag väljer att göra, för min egen skull. För att få en liten paus från vardagens alla sysslor och se att livet kan innehålla små glädjeämnen. Som att ta en varm kopp te tillsammans med en vän. Eller rida en tur i den kyliga höstluften. Enkla ting som sprider lycka inombords. Och som ger ork att kämpa de dagar som är lite extra tunga och motiga.

2015-09-08 22.39.49

Ja. Detta var ett urdrag ut dagens samtal. Det känns bra. Det gör det. Men som alltid är det enkelt att säga att jag ska göra sakerna. Och såklart en aning svårare att genomföra dem utan att trilla tillbaka i gamla tankemönster och handlingar. Jag kämpar. Det ska gå. Och i morgon börjar leva efter mitt nya schema. Mina nya rutiner.

Det blir bra det här. Jomenvisst blir det!

Jag måste.

Inget nytt här. Bacillerna härjar runt inom mig men jag börjar känna mig en aning piggare. Dessvärre är hostan en riktig retsticka som jag hoppas avlägsnar sig pronto. Jag kan inte direkt påstå att vi är goda vänner. Och vi kommer aldrig att bli heller. Jag som aldrig rökt ett bloss i hela mitt liv låter som en gammal kedjerökare där lungorna sagt tack och hej för länge sedan. Men, som tur är fallet inte så.

Så i dag har det inte varit många knop här hemma. Någon tvättmaskin, läst ut en bok, påbörjat en annan, löst lite korsord och blandat det med lite ångest över att veckans läxa inte är genomförd. Och i morgon är det ”prov”. Jag hade verkligen inte planerat sjukdom och i går var min plan att jag skulle cykla. Det gick inte.

Så nu är ju frågan. Ska jag plåga mig ut i morgon förmiddag. Bara för att kunna redovisa? Eller ska jag inse att jag faktiskt inte är i form för att genomföra det? Komma med ett misslyckande även vecka två?

Ja. Nu är det såhär, att jag är inge vidare duktig på misslyckanden. Så jag ska faktiskt bege mig ut och cykla i morgon. Jag måste. Det är nog en sablarns tur att jag höll mig lugn i dag. Lugn så att jag samla så mycket kraft och energi som möjligt till morgondagens trampande. Det behövs.

När klockan var fem så kom i alla fall mina älskade pojkar hem. En liten Buse med pliriga ögon, det stora fina leendet, dubbla niinisar, tigerkepsen på och en varm kram. Den behövdes. Och jag gjorde vad jag kunde för att hänga med mitt lilla energiknippe. Dagen till ära så valde han tack och lov  en stillsam aktivitet. Att gå på blöblö jakt.

IMG_20150831_174723

Så det var ett fint slut, att plocka blöblö, vinbär och krusbär, efter en annars tråkig, ensam och otroligt långsam dag.

Veckans samtal. Vecka 35.

När jag var hos PsykologPhilip i går så pratade vi mycket om min prestationsångest. Att jag alltid måste högprestera för att duga som människa. Och det tar såklart ut sin rätt. Inga konstigheter. Och det är såklart en av orsakerna till att jag är här och nu. Långt i från min normala levnadsglädje och ork.

I alla år så har jag någonstans inom mig byggt upp mina egna krav så till den ringa grad att det aldrig är bra nog. Kraven har varit långt över vad som kanske efterfrågas och har jag inte nått det absolut bästa möjliga, då har det varit katastrof. Alltså för mig. Jag som är en listmänniska, älskar att skriva to do listor som jag kan stryka utförda uppgifter på, den blev tillslut oändlig, på grund av att jag aldrig ansåg uppgiften tillräckligt väl utförd. Därmed fick jag aldrig eller åtminstone väldigt sällan dra ett streck och känna att shit va skönt. Men jag har aldrig förstått det. Att det varit såhär. Att jag levt för prestationerna. Det har varit fullt normalt för mig och jag har aldrig behöva ägna det någon tanke, det har helt enkelt skett på ren automatik.

Det var först när jag efter några gånger där i fåtöljen hos PsykologPhilip började förstå hur styrande detta är. Alla krav. Alla listor. Alla ej tillfredställda uppgifter. All prestation på maxnivå, dag efter dag.

IMG_20150824_214750

Jag är verkligen tacksam att jag äntligen träffar någon som lyssnar och begriper vad jag menar. Som vill hjälpa mig att må bra igen. En person som brinner för sitt jobb. Och det är tack vare att jag får sätta mig ner i den där mjuka fåtöljen, vecka efter vecka, som jag börjar inse både ett och annat. I bland går det upp för mig bara så där men oftast kommer det en liten hint från PP som får mig att börja förstå, inse. Inse att leva så här. Det är inte hållbart i längden. Och sannerligen inte sunt. Inte någonstans.

Och det är härligt. Glädjande. Att jag äntligen börjar förstå hur mina tankar får mig att handla och hur mycket de påverkar mitt mående. Till det sämre. Men jag har också fått förklarat att det går att lära om tankarna. Det gör faktiskt det(även om jag har svårt att se det så här i början på behandlingen). Och det är precis det vi ska jobba med. Men i små små steg. Det kommer att ta tid. Men jag vill må bra. Och det får ta den tid det tar.

Vi pratade såklart även om min hemläxa som jag tyvärr inte utfört som planerat. Jag hade ju lovat att verkligen göra ett försök. Men obehaget var alldeles för stort och jag sköt det framför mig varenda dag. Tills det var försent. Suck för mig själv alltså. Och jag kände mig både skamsen och besviken på mig själv. Därav har nu upgiften flyttats till denna veckan.

Men det ska jag skriva om i ett annat inlägg;

Mina hemläxor.

…finito…

Efter ytterligare en natt med lite sömn, en långpromenad och samtal med PsykologPhilip är jag nu helt slut. Utmattad. Det finns inga ord. Så i stället bjuder jag på mina favoriter; Coldplay. Kan aldrig bli fel. Aldrig.

A sky full of stars.

Vinden har vänt.

Efter läkarbesöket i går så bestämdes att min ena medicin ska plockas bort då viktupgången har varit så pass stor på väldigt kort tid. De var oroliga att jag skulle fortsätta gå upp i vikt om jag fortsatte med medicinen och tyckte att det var onödigt att dra på sig alltför stor övervikt som jag kanske får svårt att bli av med senare. Som kompensation för att den ena medicinen plockas bort så höjs dosen på den medicinen, som jag ätit under flera år med hopp om att jag ska må lite bättre. Eller åtminstone samma lika.

Huvudsaken är egentligen att jag inte blir till det sämre så livslusten försvinner igen. Jag vill inte tillbaka dit. Till tiden på Gökboet. Då jag tyckte och kände att det var lika bra att lämna jordelivet. Orken fanns liksom inte. Jag höll på att ge upp. Men min fasad fanns där. Hela tiden. Ingen anade något. Ingen. Tills den där tisdagen jag satt i fåtöljen hos PsykologPhilip och fråntogs rätten att bestämma själv.

Och det var nog lika bäst. Att de tog över makten. Handlade åt mig när jag inte tänkte klart. För det jag uttryckte till PsykologPhilip var vad jag kände innerst inne. Där inne i det svarta hålet inom mig som ingen människa någonsin fått komma nära. Den ogenomträngliga skyddsmuren stod stadigt som skydd. Jag ville inte att någon skulle få veta hur dåligt jag mådde.  Aldrig någonsin. Samtidigt som jag inte ville leva så bad jag omedvetet om hjälp. För jag berättade. Orden rann ur mig den dagen. Som om de aldrig gjort annat och så här med perspektiv på det hela förstår jag att PsykologPhilip handlade som han gjorde. Han var rädd om mig och mitt liv. Han kände att jag utgjorde en stor fara för mig själv.

Handen på hjärtat. Jag var en fara för mig själv. Jag förstod det bara inte.

Nu har det gått en tid sedan jag blev utskriven från Gökboet. Dagarna går. Upp och ner. Men de går. Passerar. I bland alldeles för fort för att jag ska hänga med. Veckodagarna flyter samman. Men det gör inte så mycket. Nu vill jag åtminstone leva. Det är alltid en början.

För någon vecka sedan började jag känna av en ny sorts ångest. Det var fortfarande den där krampande känslan i bröstet men den här gången målade jag, på en nanosekund, upp bilder där jag dör. Olyckor, hjärtinfarkter, överfall…olika situationer men alla med samma slut.

Jag dör.

IMG_20150819_225145

Vi pratade om detta i fredags. Hur jag ska tackla det. När bilderna tränger sig på. När jag känner att jag dör. Riktigt känner hur livet rinner ur mig. Själen lämnar. Flyger sin väg. Långt långt bort. Då vill jag gråta. Gråta för att jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att dö. Rädd för att livet ska tas i från mig. Rädd för mina egna tankar. Ja det är sant. Jag är rädd för mina egna tankar när jag får denna sortens dödsångest men jag var inte rädd för mina egna tankar när jag ville dö. Obegripligt korkat. Men tankarna har en sådan enorm makt. Så är det bara. Och det är när tankarna blir till sanningar som problem uppstår. Men jag fick veta att den här ångesten är fullt normal. Det är efterdyningar från ”inte vilja leva” perioden. Så jag är normal just nu. Trots dödsångest.

Men. Från att inte vilja leva, till att inte vilja dö.

Det går åt rätt håll. Vinden har vänt.