Alla dessa listor…

Ett besök hos Psykolog Philip som sannerligen tömde mig på den ynka energi som jag bär inom mig. När jag lämnade jobbet för att styra kosan mot Falun så kände jag tröttheten övermanna mig på ett sådär obehagligt sätt. Så där att jag somnar snart bakom ratten och när jag befann mig mellan Grycksbo och Falun så var det riktigt kritiskt. Så där så att jag egentligen hade behövt stanna. Men med lite tidsnöd och en vilja att komma i tid till min terapi så tog dumdristigheten överhand och jag siktade in mig på att ta mig till närmsta bensinmack för inhandling av proviant.

Japp.
I dag var jag tvungen. Suget efter den ”tomma” energin fanns inte i dag som den gjorde för en tid sedan men tröttheten var så stor att jag kände att denna terapi kommer vara helt åt skogen bortkastad om jag inte gör något snarast. Så jag tog beslutet att lura min kropp att bli pigg. Eller åtminstone vaken för en stund. Så jag anlände till Philip i tid och något sånär i fas med mig själv. Mina läxor hade jag utfört och tagit med mig vilket både var betungande och befriande.

Så vi startade där.
Med min första läxa att ta med mig allt det som jag ligger efter med i mitt liv. Alla dessa to do listor. De som jag skriver på arbete och i mitt privatliv för att komma i håg vad jag behöver göra. Något som jag måste göra när minnet hela tiden sviker mig. Alla dessa listor är mitt minne. Utmattningsdepressionen har berövat mig mitt minne. Något som förhoppningsvis inte är en permanent skada utan i stället, med lite arbete kan förbättras en aning. Det kan inte bli sämre än det är i dag. Då förstår ni säkert att jag inte minns någonting. Knappt vad jag sade för fem minuter sedan. Vilket såklart är skrämmande. Att inte fungera som människa.

Jag, som när jag jobbade som servitris, kunde ta flertalet stora beställningar från olika bord utan penna och papper med all information i mitt huvud och alltid korrekt servering. Jag mindes vilken gäst som skulle dricka och äta utan problem trots att antalet gäster i stort sett alltid var maxat från öppning till stängning. 

Utan mitt minne har jag tappat en stor del av min identitet och som det är nu lever jag på hoppet att det kanske, kanske går att reparera/återställa en del av mig själv. Kanske, kanske kan det gå.

Nu har det blivit så att dessa sabla listor bara byggs på hög och jag kommer ingenstans. Jag känner bara stress och press. Och där kommer Philip in. Jag har nu, efter att jag i dag visat upp mina listor, fått en ny läxa till nästa vecka. Nu att organisera och renskriva allt för att nästa vecka tillsammans arbeta med prioritering på en lagom nivå. Inte en Ulrika-nivå. Nepp. Utan så många snäpp lägre på min ambitionstrappa. En utmaning som jag inte ser framemot.  Inte på något sätt. Men tanken är god för det är såklart så att jag trots allt ska komma i fas, inte ha alltför mycket uppgifter på mina axlar och bara känna att dessa listor är för mig ett stöd. Att jag hinner med och kan bocka av lite saker var dag. Se att det minskar. Att jag kommer i kapp och känner ett lugn av att ha ett organiserat stöd vid min sida.
Mina älskade listor!

Detta var dock inte allt vi pratade om.
Vi hann med en hel del.
Min hjärna var på högvarv efter att vi pratade om nästa vårdplan som påbörjas så snart denna är avslutad. Den vårdplanen innefattar ”Traumabehandling” och fick ångesten att krypa inombords. Dock fick jag det positiva beskedet att jag och Philip kommer att fortsätta. Vi kommer att fortsätta tillsammans och han kommer att genomföra den behandlingen tillsammans med mig. Något som är en stor lättnad. För jag vill egentligen inte behöva genomföra den. Men jag måste. Om jag kanske, någon gång ska kunna återfå ett liv värdigt att leva. Finna mina drömmar och se mig själv som en person, värd att tyckas om för den jag är och inte ha ett behov av att visa upp min skyddande fasad varje dag.
Helt enkelt bara vara JAG! Jag i den formen som finns där inne någonstans utan en massa obehagliga rädslor för den där smärtan som har mig som en livstids fånge i det allra djupaste av mörker.

Och sedan råkade jag komma in i en ”tänkarfas” vilket gjorde att dagens terapi tog betydligt längre tid än tänkt. Något som jag uppskattar att Philip tar sig tid att lyssna till. Jag är trots allt lite trög. Så när jag väl pratar så gäller det att ta chansen innan jag sluter mig igen.

Dock får jag vädra det i morgon i stället.
Nu måste jag sova.
Och försöka komma på vad Fröken Hagström ska klä ut sig till i morgon.
Pirat? Indian? Troll? Karlsson på taket? Kanin? Skitunge?

Ja.
Vad det blir, det får vi se i morgon.

Åter in i dimman…

Lördag eftermiddag, Buse sover, T är ute på vift och jag unnar mig en stunds återhämtning framför datorn genom att lätta lite på känslorna som gror i mitt bröst. Det har inte funnits tid till att skriva och känna på sistone. Även om jag behöver det så får jag inte till det, när tiden väl finns, då kommer inte orden. Och att tvinga fram dem, det vet vi ju att det inte är att tänka på.

Det är en sådan där dag i dag. Segt som kola inombords och en psykisk baksmälla som innebär att det är dimmig sikt. I går var det fredag och jag träffade Philip för samtal, något som gick sisådär. För första gången på länge så kändes tiden på plats i det där lilla rummet, med de två lite dämpade röda fåtöljerna, det där skrivbordet som är belamrat med papper och ett dussin kaffekoppar i en härligt organiserad ”röra”, alla pärmar och några ynka ungkarlsblommor, helt bortkastad. De senaste gångerna har vi pratat om lite tyngre ämnen, något som sannerligen tar på krafterna. Och i går så berättade Philip att han gått igenom alla anteckningar han skrivit samt tidigare journaler och kommit fram till att jag har något som kallas PTSD- Posttraumatiskt stressyndrom. Detta till följd av våldtäkterna som skedde för, nu, ganska så lång tid sedan. Men alla känslor runtikring har jag hållit inom mig. Försökt glömma. Eller åtminstone kapsla in i någon form av skal för att skydda mig själv. Det har varit mitt sätt att finna styrka. Och det här med den nya diagnosen är något vi nämnt någon gång tidigare men nu hade han alltså grottat ner sig än mer i det här och vi beslutade att han fick ta med sig detta till nästa möte med sina kolleger och överläkaren. Detta för att sätta upp mig på väntelistan för behandling av PTSD, en behandling där jag alltså får en ny psykolog till. Jag vill må bra igen.  Det vill jag. Men när Philip yttrade de orden så fick jag en klump i magen. Och en känsla började pocka på min uppmärksamhet. Jag vill inte byta. Inte nu. Inte när jag väl känner mig hyfsat trygg. Inte när jag väl har vågat öppna mig, om än långsamt och i min takt men ändock tagit stora kliv sedan jag först besökte Philip i maj månad. Och sedan jag lämnade mottagningen i går så har jag gått och tänkt på det där. Att jag, när det väl börjar lossna lite, måste jag alltid byta. Av olika anledningar men ändock byta. Det känns faktiskt inte bra. Inte ok. Inte någonstans.

Samtidigt så vet jag att jag måste för att kunna få denna behandlingsmetoden då det inte är Philips specialområde.
Jag vet.

Men det är detta ”hattande” och den ständiga oron över att jag bara inte kan få en längre period med en och samma, där jag får möjligheten till ett lugn och fortsätta jobba på att jag ska våga öppna mig. Få mig att sänka garden om så bara för en liten stund. Om vi ser det så här så har det tagit nästan ett år för att jag ska våga den här gången. Ett helt år. Hur blir det då om jag kommer till en ny psykolog framöver? Helt ärligt så är det en stor oro jag känner att det åter ska ta mig ett helt, oändligt långt, år att bygga upp samma grad av tillit som gör att vi är på samma plats som jag och Philip är på i dag. Det betyder att vi är omkring 1,5 år bort. Och det är här min otålighet kommer in. Jag vill bara må bra.

Att det ska vara så in i bövelens svårt.
Suck!

Min hemläxa denna veckan är att skriva ner frågor, tankar och känslor som jag sedan ska ta med mig till det där rummet med de två dämpade röda fåtöljerna om tio dagar och då använda de som stödord och försöka återberätta. Kanske känna något. Släppa på garden. Skrapa på ytan och våga visa en annan sida av mig själv. Inte bara den där ”perfekta” personen som alltid ler och säger att allt ALLTID är bra.
Hur det går, ja det återstår att se.

Vill du läsa mer om PTSD så kan du klicka HÄR!!!