Before & After.

Sist jag skrev var det dags för förändring.
Och det blev det.

Före bilden visar ett långt, tjockt hår med slitna toppar och matt, urtvättad färg.
Vi dividerade lite och sedan fick Andrea skapa magi.
Oavsett vad så skulle det bli en förbättring då jag konstant svor över tovorna där längst in i burret.
De som av någon oförklarlig anledning liksom uppkom trots att håret satt högt upp på huvudet i en hästsvans.
Obegripligt.
Jag kände verkligen bara en lättnad när håret föll i långa testar ner på golvet.
Det var ”tyngd” som klipptes bort.

Efterbilden får helt enkelt tala för sig själv;

Det har sedan dessa bilder togs, när jag satt där i frisörstolen och blev väl omhändertagen av fina Andrea, varit full fart. Jag har gått lite över min nuvarande förmåga och batteriet har laddats ur och hjärnan mer eller mindre kopplat ner. Men nu jobbar jag på att ta igen mig. Rörelse, frisk luft, sömn och några taffliga försök till att äta aningen sundare har varit mitt motto de senaste dagarna och kommer så även att fortsätta.

Jag jobbar min sista vecka innan semestern nu och det känns bra.
Aningens ångestfyllt att det vankas semester och jag är rädd att mina dagar bara kommer att passera och att jag kommer att känna att semestern varit ”onödig”. Min prestationsbaserade självkänsla pockar på min uppmärksamhet och påminner mig dagligen om att jag inte har bokat in något under dessa veckor. Och min psykolog skulle nog jubla om jag gick emot dessa ångestkänslor och verkligen inte gjorde någonting under fyra veckors tid. Att tvinga mig själv att möta obehaget för att inse att livet fungerar ändå. Det flyter på fastän att jag inte ”gör” något.
Men är jag beredd att leva med ångest under fyra veckors tid?

Något säger mig att semester är tid att upptäcka och uppleva. Om det är något som JAg verkligen tycker vet jag inte. Men jag känner så. Och förmodligen är det något som kommit under livets gång för när jag var liten var jag glad om jag fick hänga i lekparken hela sommaren lång. Då fanns inga krav på upplevelser utöver lekparken som jag såg alla andra 300 dagar om året. Så. I dagsläget vill jag att semestern ska vara något mer än bara att vara.Vilket såklart kostar pengar(som det alltid finns för lite av?!) och i år framförallt kostar i tid från husbygget som pågår. Så det kommer att bli en fin balansgång det där, att göra något kul mitt i allt slit utan att för den skull känna att semestern är slit och skit. Jag vill bygga hus. Självklart. Men någonstans är jag i sådant stort behov av återhämtning att jag inte klarar av att köra på i timmar som exempelvis sambon klarar av. Och helt ärligt, just nu när vi är inne i markarbete och blockbygge så är det inte mycket jag kan göra. Förutom att sköta markservicen då. Något som är typ det tråkigaste som finns! Ja, för fast att jag vet att det tråkjobbet kommer att vara ett av mina bidrag till att huset kommer på plats.
Men ändå.

Så semester.
Vad betyder det för er?
För vissa är det sova. En chans till att ligga i solstolen. Hänga på stranden. Måla huset i en ny spännande färg. Resa inrikes. Resa utrikes. Träffa fina vänner. Äta god och kaloririk mat. Besöka stugan och läsa tidningen på dass.

Semestern är i antågande och jag vet inte vad den bjuder på för vår del.
En tripp till Stockholm är inbokad nästa vecka. Av två anledningar. Att få träffa min fina vän på tu man hand. Men så har jag även ett möte inbokat som jag kommer att berätta mer om framöver.

Nu ska jag se till att komma i säng.
Min fina Stockholms-jänta skrev häromdagen att sova före midnatt är viktigt för hälsan och det ska jag försöka lyssna på, kanske kan jag lyckas med lite hjälp från kroppsscanningen som jag har fått i läxa av Philip.
Absolut värt ett försök.
Kanske.
Kanske kan till och med min hjärna varva ner såpass att jag kan somna innan klockan slår midnatt. Kvällens mål är satt och därmed säger jag;

På återseende!!!!

Projektmakerskan.

Det här med att komma på nya saker att göra hela tiden, det kan sannerligen få mig att bli knäpp. Nya projekt påbörjas dagligen här hemma som dessvärre stagnerar efter bara ett litet tag då det saknas något för att slutföra det hela.
Precis så var det under gårdagen.

Projekt 1: Garaget.
Som i dag används som förråd. Det MÅSTE organiseras upp. I dagsläget är det nämligen så att du kommer in innanför dörren för att sedan bli stående, förundrad över vad som skett där inne. Kläder här, kartonger där, småpryttlar som rymt i från sin ursprungliga förvaringsplats, plastbackar med barnkläder(förövrigt det enda som är välsorterat och orört), barnskor som inte fått någon bestämd plats ännu och ja…sedan lite möbler, cyklar, bildäck, en välfylld frys, en sådan där bebispool med tillhörande leksaker och en massa annat. Jag minns bara inte riktigt vad det där ”massa annat” är för något då det ligger begravt där under allt kaoset.
Men men.

I går påbörjade jag alltså detta projekt.
Som från ingenstans så kände jag bara att det var dags. Inspirationen fanns där och då är det bäst vara snabb och passa på. Jag menar, du vet aldrig när inspirationen och lusten får för sig att smita sin väg, så det är bara att gör´t. Och det flöt på bra. Sängkläderna, vars kartonger gått sönder i botten, har jag sorterat ordentligt och realistiskt tänkt på vad som ska stanna och vad som ska gå till sopor eller andra roliga projekt. Känslan att detta påbörjats är än så länge bra. Dock körde jag fast en aning på eftermiddagen när jag fick slut på flyttkartonger och insåg att jag måste ta en tripp till IKEA för att kunna fortsätta. Suck. Jag kan lova att frustrationen var inte att leka med när jag körde fast så snart…jag hade ju bara precis börjat.

Men för att inte deppa ihop helt och hållet, så fick jag helt enkelt hitta på något nytt att syssla med tills dess att jag löst det lilla problemet med förvaringsmaterialet. Som förhoppningsvis löses snarast så att fortsättning kan ske till helgen.

Projekt 2: Påskpyssel.
Ja, det kan tyckas tidigt. Men alla andra år, så har jag typ fått fast fjädrarna i riset på skärtorsdagen och vips så är påsken förbi och det känns helt meningslöst att jag ens lade ner tid på det hela. Därför har jag i år valt att satsa på egenproducerat pyssel som jag alltså påbörjade i går. Och för att göra det lite extra så har jag såklart ordnat med dubbel uppsättning för att även kunna ta med till jobbet och glädja barnen där med lite färgglatt påskpynt.
Pärla, stryka och klippa är det som detta projekt mestadels bestod av under gårdagen. En riktigt mysig idé då jag gjorde den tillsammans med Buse. Eller ja. Det var mysigt fram tills det att han tröttnade, hällde ut alla sina pärlor i sängen och drog fram sin underbara, gulliga trotsådra.
Typ pärlor överallt. Tjohooo! Eller nåt sånt.

Projekt 3: Dropbox.
Den molntjänst där jag samlar de flesta av mina bilder. Så många att utrymmet är mer eller mindre slut. Och från och med slutet på denna månad(hade sådan tur att jag fick med lite extra utrymme när jag fick ny telefon och det extra utrymmet var under en begränsad period och går alltså ut snart) så måste jag betala för allt mitt utrymme, vilket är rätt så dyrt. I alla fall om du frågar moi! Så innan jag tar beslut om hur jag ska gå vidare så har jag lovat mig själv att få igenom varenda en av bilderna för att kolla så att det inte är en massa dubbletter som tar upp onödig yta samt se vad jag vill ha kvar och inte. Och efter att jag börjat nedifrån för att beta av mapp efter mapp så insåg jag att detta kommer ta sin lilla tid. Så nu vet jag vad en del av min fritid måste gå till framöver, nämligen; sortera, radera, förflytta och min förhoppning är att jag är klar med detta till slutet på månaden. Allra bäst vore det såklart om jag kunde säga att det var färdigt redan…typ som i går. Vilken lättnad det vore. Samtidigt så är det mycket känslor i omlopp när jag sysslar med det här projektet. Glädje. Tårar. Smärta. Kärlek. Energi. Lust. Längtan. Drömmar. Ja en riktig tripp längs med känslornas väg. För så är det ju, att gå igenom bilderna, om så bara sedan några år tillbaka så är det minnen. Fina, jobbiga, skrattfyllda, trött, knasiga och alldeles underbara minnen som jag vårdar ömt. Innan jag tar beslutet att trycka på radera så väger jag för och emot flera gånger för att vara riktigt säker. Vill inte förhasta mig. Inte i sådana här situationer med så betydelsefulla saker.

För som jag nämnt tidigare så har jag alltid haft ett otroligt bra minne. Men med flertalet depressioner till följd av utmattning så har minnet försvagats. Successivt. Och sådant som jag tidigare tog för givet att jag skulle minnas, är i dag ett måste att skrivas ner. Annars går det inte och jag får panik. Helt enkelt av rädsla för att glömma vilket jag vet redan innan att jag med allra största säkerhet kommer att göra. Så sjukt tråkigt. Och det är för mig en stor förlust. Så allt som hänt sedan allt började för x-antal år sedan…det minns jag bara vagt. Eller inte alls. Men jag kan glädjande nog fortfarande minnas delar och större fragment från min barndom. Något som jag är oändligt tacksam för att jag fått behålla och jag lovar att jag vårdar dessa minnen med så mycket vördnad jag bara kan. Så alla dessa bilder jag nu sorterar, de är från de senaste åren och är mitt minne. Därav så mycket extra värdefullt. För utan dessa bilder, bloggen och min älskade pappersalmanacka så skulle jag inte ha något kvar. Mer än dagen här och nu och morgondagen, för gårdagen minns jag inte.

Projekt 4:  Hälsa & Träning.
Detta ständigt pågående projekt. Som jag totalt kört fast i, medicinerna har dessvärre gjort att min ämnesomsättning är brutalt rubbad och för att komma i fas igen med näsan i rätt riktning så måste jag verkligen ha en väl fungerande plan att följa. Något som jag arbetar på. Och samtidigt som jag inte vill något hellre än att känna att jag tappar alla dessa kilon som är överflödiga och som får mig att känna olust för mig själv, så drar jag mig för att börja. Mycket för att jag är så trött och vet att det krävs enormt hårt jobb för att komma på banan igen. Min kloka och sunda sida vet att det är första veckorna som är tuffast och att sedan lättar det, tröttheten minskar och kroppen mår bättre…men ändå är det så gruvsamt att börja. I somras tappade jag uppenbarligen mitt j*vlar anamma som jag tidigare varit känd för. Det är som bortblåst. Men jag söker dagligen inspiration och kraft för att ta det där klivet. Och jag är på god väg. Planeringen har nått sin slutfas nu och jag är både spänd av förväntan, samtidigt som jag är så nervös. För jag vill inte köra i diket fler gånger. Det räcker nu. Mitt enda sikte när jag kommer i gång nu är att nå mitt mål. Inget annat att tala om. För min belöning när jag är där jag vill vara, den kommer att vara så värt det!!

Och nu har jag alltså delat med mig av ett fåtal av mina projekt. Utöver dessa som jag skrivit om så finns det mängder som ligger på hög. De flesta på började men även en hel del som ligger i startgroparna…
Att listan är lång, det är inte något ovanligt för att vara jag, däremot så är mitt bekymmer just nu, i dagsläget att jag inte kommer till den där fantastiskt underbara stunden när jag får ett avslut och kan dra ett streck över projektet och känna mig nöjd över min insats. Och det är något som är så viktigt i min värld så är det att slutföra och inte bara se allt växa på hög. Det om något stressar. Så i helgen handlar mycket om att slutföra saker. Att åter inta arbetet på måndag och känna att jag fått lite saker gjorda.

Så nu, kl. 19:39, är det officiellt helg och mitt mission blir härmed operation; slutföra projekt och jag, jag är peppad till tusen!!

Gör om. Gör rätt.

Känslorna är så otroligt spretiga.
Ena stunden känns det verkligen som om att allt är så lätt. Så enkelt. på väg i rätt riktning. För att i nästa sekund slå till mig hårt i ansiktet.
Ett riktigt uppvaknande.
Jobbet älskar jag.
Det gör jag.

Men beteendet är detsamma som förut. Jag har som inte lärt mig någon läxa känns det som. Samma tankesätt. Samma rädslor som hänger kvar. Samma dåliga samvete om jag inte hinner med allt som tänkts göra under dagens arbetspass. Samma rädslor att inte duga till. Samma samma visa. Om igen. Hur är det möjligt att jag bara fortsätter som förr. Vad svamlar jag om tänker ni säkert nu. Kan jag inte bara var nöjd med att jag trivs på jobbet?

Nej.
Dessvärre inte.
För så här är det. När jag tycker om mitt jobb(och även de gånger jag inte gjort det tidigare) så ger jag hela min själ för att allt ska bli så bra. För att känna att jag duger. Att min tid på jorden är till någon nytta/mening. För jag vill inte att någon ska ogilla mig. Jag behöver uppskattningen. Den håller mig flytande. Den får mig att känna glädje. Men under min ständigt pågående jakt efter allt detta så är det såklart något som får stå åt sidan. Jag orkar inte med så mycket. Utmattningen har satt tydliga spår inom mig och energin tar, som ni vet, slut väldigt fort. Den här gången är det något av det viktigaste som får stå åt sidan som om det vore oviktigt nonsens. Inget att bry sig om.

Hälsa, mat & motion.

Och min hälsa är något som ligger mig enormt varmt om hjärtat. Jag vill må bra och känna att jag orkar. Och som det är i dagsläget så släpar jag på omkring 27 kg övervikt. Något som jag verkligen lider av. Det är tungt, jobbigt, obekvämt och psykiskt får det mig att gråta. Självklart inget jag visar utåt. Men det finns i mina tankar från det att jag vaknar tills det att jag sluter mina ögon på kvällen. Och jag känner att jag åter måste ta makten.
Makten över mitt mående, min hälsa och min framtid.

Hur jag ska gå tillväga?
Det har jag inte helt hundra listat ut. Men det ska jag försöka ägna min morgondag åt då det vankas VAB här hemma. I dag har nämligen Tobbe varit hemma och i morgon är det min tur att ta hand om lille krasslige Busen. Hög feber, tät näsa och en klagan om ”ont i munnen” är det som är diagnosen. Min förhoppning är dock att det lättar under natten och att febern håller sig på de lägre temperaturerna under morgondagen. Aldrig kul att vara sjuk men för vår del blir det film, glass, vattenmelon, vatten, sova, mysa och jag ska göra allt i min makt för att Buse ska må så bra det bara går…

Men alltså.
I morgon är det hemmadag med Buse. Och kanske får jag till en bra plan som kan få mig att må bra. Eller åtminstone bättre.

Dröm sött!

Prioriteringsdags.

Vad gör ni om dagarna?

Jag har haft turen att få spendera en del av min dag ute på Siljans is tillsammans med de små glädjespridarna och mina härliga kollegor. Solen strålade, himlen var blå, temperaturen perfekt och humöret på topp!
Måste vara få förunnat att ha det så här härligt och som vi njöt. De lite större barnen passade på att rasta sina ben, som alltid är lika fulla i spring, och de mindre fick strosa i sin egen takt…alla nöjda och glada.

Inom mig bubblar det av viljor och tankar som spretar både till höger och vänster, jag får som ingen ro. Arbetsidéer, hälsofrågor, DIY-projekt, familjeaktiviteter, matscheman, bloggtid etc. Jag kan som inte riktigt nysta ut vart någonstans jag ska börja, jag vet inte ens om det finns någon ände…och om det är den jag ska leta efter. Men jag har gett mig själv ett uppdrag, att i morgon försök lista en prioritetsordning för allt det som står med på min lista med saker som jag behöver och vill göra. Allt för att försöka komma i gång. Min förhoppning är att det ska lätta min ångest över att inte komma någonvart. Att stampa på samma plats hela tiden och bara komma på nya saker utan att bocka av några blir bara panik inombords. Jag är, och kommer alltid att vara en person som älskar prestationer. Inte prestationer som i att vinna eller prestera bäst, utan den sorten där de blir utförda och jag får bocka av dem som slutförda och känna den där behagliga tillfredsställda känslan inombords. Den känslan som jag vet får mig att må så bra. Den känslan när jag är stolt över mig själv. Underbar. Men förrädisk.
Och det får inte gå till överdrift.

Något det alltför ofta har gjort i mitt fall. Jakten efter den där tillfredsställda känslan blev till slut min drog och var en stor bidragande orsak till att jag körde ända in i kaklet utan att riktigt begripa det själv. Min egen strävan efter guldstjärnor/plus i kanten(något som startade redan på lågstadiet) fick mig att slita som ett djur. Delvis för min egen skull. Men mestadels för att få min omgivning att vara stolta över mig. Helt galet tycker jag när jag ser på det såhär i efterhand och med hjälp av lite objektivt synsätt från Psykolog Philip. Men tänk på det…om jag kämpat ända sedan lågstadiet…och brakade in i väggen för första gången för några år sedan…så är det kanske inte så konstigt. Det är trots allt mellan 15-20 års kämpande, envishet och bekräftelsejakt som tillslut gjorde att jag inte orkade mer. För helt ärligt, vem orkar jaga sketna klistermärkes guldstjärnor i så många år för någon annans skull än sin egen? Antingen är jag bara så korkad som inte förstod något tidigare eller så har jag bara valt att blunda för det och köra den enkla vägen…så som jag alltid gjort.

Jag tror inte längre på att jag kommer finna lyckan genom att jaga dessa guldstjärnor. Innerst inne är jag medveten om det. Något som är otroligt skönt att inse, samtidigt som jag inser att bara för att jag kommit till insikt så betyder inte det att jag kommer att sluta med denna jakten bara sådär. Nej. Så klart inte. Ni kan väl den här ”det är svårt att lära gamla hundar sitta”? Typ så är det inom mig. Jag vet hur jag ska göra. Men gör tvärsemot. Av ren vana. Att det är enkelt och bekvämt.

Så det är MYCKET arbete som jag har framför mig. Dock ett arbete som inte ska utföras som tidigare, alltså med jakten på guldstjärnorna och en stolt omgivning som morot, snarare ett arbete som ska utföras för mig själv. För att jag vill, mår bra och utvecklas av det.
Låter inte det bra?

♥♥♥

Prio 1 är fortfarande prioriteringslistan över alla mina ”måsten”(eller vad jag ska kalla det) som ska skrivas i morgon efter arbetet. 

Och eventuella grammatiska felskrivningar samt stavfel ser jag bara som ett levande bevis på att texten skrivs direkt från hjärtat. Utan långa betänketider och korrigeringar.

Sidenbandet som fällde mig…

4 Januari 2016.

Datumet och dagen för ett nytt kapitel i Fröken Hagströms liv.
Jag har under många många år arbetat mer eller mindre dygnet runt inom restaurangbranschen. Arbetet har varit mitt liv. Men det har även blivit mitt fall. Sista dagen jag arbetade som restaurangchef, på den otroligt gemytliga restaurangen i Rättvik, hade vi ett stort bröllop. Förberedelserna hade pågått under en längre tid och uppgifterna tycktes aldrig ta slut. Dagarna försvann i en faslig fart och jag minns så väl att det skulle vara ett specifikt sidenband, efter brudens order, som såklart tog slut när det bara återstod ett fåtal kuvert. Vilket slutade med att jag fick jaga Dalarna runt innan jag till slut fann det i grannlandskapet och fick åka dit dagen innan för att sedan sitta och knåpa med detaljer sent in på natten. Telefonen från restaurangen var alltid vidarebefordrad till mig när ingen fanns på plats, vilket gjorde att ledighet och återhämtning inte existerade. Så efter åratal av jobb, jobb och än mer jobb…så sade kroppen i från. Dagen efter bröllopet, efter veckor utan någon särskilt skrytsam siffra på sömnkontot, bar inte benen mig längre.

Jag kommer så väl i håg att telefonen ringde(vidarekoppling från restaurangen, alldeles för tidigt på morgonen angående att boka rum på hotellet och jag ordnade det medan jag fortfarande låg till sängs. När bokningen sedan var klar så var det dags att försöka ta sig upp ur sängen. Känslan inom mig var olustig.
Det kändes inte bra.
Men envis som synden, en kurrande mage och ganska så nödig, fanns ingen återvändo. Tills jag försökte kliva ur sängen och resa mig upp på mina ben. Rädslan när benen vek sig och inte orkade bära upp mig. Fy. Det kommer jag aldrig glömma. Tankarna for genom huvudet och jag försökte tänka på vad som hänt. Vad var det för fel på mig? Varför samarbetade inte kroppen? Kröp till toaletten och sedan tillbaka. Och sedan var det där jag fanns. I sängen. Klarade inte av att göra något. Mat var inte att tänka på. Jag befann mig, kallsvettig och hallucinerande i någon form av låtsatsvärld, långt långt härifrån. Fick efter ett tag fatt på chefen och sedan dess har jag inte satt min fot på den arbetsplatsen. I mina tankar så fanns inget annat än att jag skulle vara tillbaka snarast möjligt. Jag hade ju ett jobb att sköta!
Ack så fel jag hade.

Jag har faktiskt inte ens jobbat inom samma yrke sedan den dagen. Bara tanken på det får mig att kallsvettas och känna ångesten växa. Minnet är fortfarande luddigt, suddigt och en aning försvagat. Men med rehab så ska jag nog återfå en hel del av mina förlorade minnen. Som jag i dag enbart vet att jag saknar, trots att jag knappt vet vad det är för minnen, så saknar jag dem. För de är trots allt en del av mig. Och efter så pass många år som nu passerat, med många steg fram men minst dubbelt så många bakåt så har jag nu alltså kommit en liten bit på väg, i rätt riktning, genom att börja arbeta inom en ny bransch. Något som jag tidigare haft ögonen på men inte riktigt vågat ta det stora klivet till att läsa på högskolan för att få rätt utbildning. Nu har jag inte utbildningen, inte än, men ändock har jag fått chansen att arbeta inom yrket. En anställningsintervju och jag hade tydligen egenskaper som mina fantastiska chefer fattade tycke för och ingen är mer glad för det än jag.
För jag trivs.

Jag fortfarande stora tvivel på mig själv. Om jag är rätt person på rätt plats. Varje dag undrar jag om jag gör ett tillräckligt bra jobb för att få vara kvar efter sommaren. Oron finns ständigt närvarande. Självkänslan är låg. Men jag brinner för mina arbetsuppgifter. Jag tycker att det är kul och jag vill…MYCKET. Dock så måste jag som alltid försöka begränsa mig. Att inte ta mig vatten över huvudet så att stressen över att inte hinna med alla projekt tar över. Ja men ni förstår ju. Att förutom mina 100% i arbetstid så har jag även ett personligt arbete på minst 150%  för att överhuvudtaget klara av att hålla mig vid liv. Så. Med det sammanfattat så har jag alltså gått från heltidssjukskriven till att arbeta dubbelt upp igen. Precis som förr. Men. Det är ju så kul. Jag vill så mycket. Ska bara…finna balansen.

Så vad är det då jag trivs med och sysslar med om dagarna?
Vad är det för arbete där jag får skratta, vara kreativ, busa, lära och upptäcka saker hela dagarna? Mötas av stora leenden redan klockan sju på morgonen, när jag själv fortfarande gnuggar gruset ur ögonen.

Barnskötare/Fröken.

Jag har alltså lyxen att få hänga med ett härligt gäng barn och pedagoger på en nystartad förskola här i Leksand. En chans jag är så glad att jag haft förmånen att få och som jag samtidigt klarat av att förvalta på ett bra sätt(hoppas jag). För även om jag har en tung dag, så vet jag att när jag kliver in genom dörren på arbetet så är det svårt att vara på dåligt humör då energin som barnen sprider omkring sig övervinner all trötthet och sura miner som möjligt dröjt sig kvar efter en sömnfattig natt.
Det är ren magi.

Så när rutinerna satts sig och jag känner att jag är lite mer i balans, ja då är det dags att läsa in lite engelska för denna fröken innan jag på distans kommer att läsa till förskollärare. Även om jag tycker att det är enormt roligt att arbeta i butik, som exempelvis Vero Moda och Systembolaget, så är det ändock inte längre givande på samma sätt som mitt nuvarande yrke.
I alla fall inte för mig. Inte nu.

Fröken Hagström kallas alltså numer för Fröken om dagarna.
Känns en aning skumt och helt ärligt så lystrar jag inte omgående när det hojtas efter Fröken, har inte riktigt vant mig ännu men jag jobbar på att förstå att det faktiskt är mig de försöker få uppmärksamhet i från då…

Nu.
Nu ska jag sova. Huvudet bultar och ögonen skelar…så det är bara att ge upp. Om några timmar är det dags att åter kliva upp innan tuppen för att komma i tid till arbetet. Hepp hepp!!

♥♥♥

Svängigt värre!

Den här videon postade jag på Instagram dan före dopparedan men jag bjuder även er på den då jag tycker att vi gör så galet grymma moves.

Och så vill jag såklart passa på att önska Er alla God Fortsättning! Här laddas det för mellandagsrea på Polarn och Pyret, något som vi antagligen inte kommer att vara ensamma om.

Haha.
Får se om jag är lika stöddig i morgon runt lunch.

Att förbereda…

Tre dagar till julafton.
Hemmet ser ut som kaos.
Julklapparna är inte inhandlade.
Och de som är inhandlade är inte inslagna.
Bingolotterna saknas.
Pepparkakorna är inte bakade.
Julkorten är inte skickade.
Den obligatoriska kolan är inte tillverkad.
Listan är oändligt lång.

2015-12-21 18.37.35

Men granen är i alla fall klädd.
Och det blir jul ändå.

Det vet jag.
Men nog svider det inombords när jag ser att mina, om än något vaga, försök till att skapa julstämning raseras så enkelt.
Jag kan känna mig så trött på att vara superwoman i dessa juletider. All denna stress och press som jag själv lagt på mig. Och då kan en fråga sig varför i hela friden jag sätter upp dessa krav på min lista och får prestationsångest. Svaret är enkelt. Jag vill göra det bästa för min son. Att han ska få växa upp med fina minnen om en jul utan stress och minnas barndomens jular som fyllda med värme och kärlek. Så det blir som att jag hugger mig själv i foten när jag själv stressar och pressar så här dagarna innan. Inom mig så vet jag så väl att barn läser av sinnesstämningar lättare än en kan tro och jag ska verkligen göra mitt yttersta för att nu i kväll, enbart välja ut det mest nödvändiga från listan och bocka av dem. Känna att det jag genomför är i lagom nivå och acceptera att allt inte kan vara perfekt.

Att det jag gör.
Det gör jag så gott jag kan.

Hollow Talk.

3011-2015-1144653591839486857Vaknade med förkylningen från h*lvete i dag. Jag skämtar inte. Bihålorna har återigen ”tjocknat” igen, halsen river och huvudet känns ungefär som att det ska sprängas snart. Så det kanske inte var så konstigt att jag kände mig ur fas i går. Vet ju att jag alltid reagerar med matthet i kroppen när det är virus som härjar inombords men tänkte inte så långt i går…trodde bara att det var sömnbristen som spökade. Så något maraton har det inte blivit av i dag. Däremot har jag registrerat varenda intag av mat som gjorts i helgen och det kommer att bli ett plus på onsdag. Det här går inte att rädda upp. Inte på något jäkla sätt. Men nu är det som det är.

Så min måndag blev en dag i sjukdimman där det mest ansträngande var att jag kollade på sista avsnittet av Bron och vill ha mer. Hoppas, hoppas, hoppas innerligt att det kommer en säsong 4, för jag älskar verkligen karaktären Saga Norén, polis på länskrim i Malmö och hennes kollegor. Har ni kollat på denna säsong? Gillar ni serien lika mycket som jag gör?

Men min hjärntrötthet efter lördagens festligheter hänger alltså kvar och jag vill faktiskt inte åka till PsykologPhilip i morgon. Det är alltid så svårt att fokusera när jag inte är i form. Tankarna fladdrar så okontrollerat att jag har svårt att hinna med att greppa dem. Som att jaga en liten ettrig fluga. Typ hopplöst. Och jag måste ha mina tankar, annars  så kan jag inte ge PsykologPhilip svar på sina frågor. För det är inte direkt så att vi bara sitter och tjattrar om vädret när jag är där, nej, varenda ord som sägs där inne, de orden är framplockade ur mitt inre. Och för att komma åt dem så krävs det så enormt mycket av mig själv. Ett ständigt lockande och pockande. Djupt grävande och eftertanke.
100% Ulrika, varken mer eller mindre.

Ok. Nu har jag gnällt klart. Jag är sjuk.
Och ja, jag har dragit på mig offerkoftan i dag då den kändes så väldigt passande och tycker såklart väldigt synd om mig själv.

Äsch.
Lite sömn på det här så…

Första advent. Jo men visst!

Första advent.
Så mysigt med alla adventsljusstakar och stjärnor som lyser upp våra hem i det här kompakta mörkret. Spotifylistan med blandad julmusik som legat vilandes sedan förra året har dammats av här hos oss och spelas på repeat. Något som skänker ett skönt lugn och harmoni hos mig. Men längre än så har vi inte kommit i vår lilla röda stuga. Musiken kirrad men sedan blev det tvärnit. Jag skulle faktiskt mer än gärna vänta med att ha första advent tills nästa helg då jag ligger lite efter med pyntandet och ännu inte packat upp ljusstakarna/stjärnorna(!!!!!!) ur sina kartonger.
Och det är så pinsamt.

För är en sån här som jag är. En person som verkligen älskar julen(absolut inte julklappshysterin) är det fruktansvärt att ligga så här långt efter. I vanliga fall har jag planerat klart i november vad som ska pysslas och fixa med det. Men inte i år. Jag är verkligen så galet ur fas att det är svårt för mig själv att greppa. Dock har jag verkligen gjort tappra försök att komma i kapp den här helgen. Liksom arbetat för att fatta och förstå, att nu, Nu är det hög tid att plocka fram julen. Men att vara sist i kommunen med ”pynteriet”.
Ja.
Någon måste vara det också.

I går inleddes alltså försöken att något sånär komma i kapp genom att följa med Tobbe och brandkåren på julbord i Rättvik. Något som var riktigt riktigt trevligt. Och tro nu inte att det är själva buffén och frossandet som lockar mig och får mig på fall. Inte en chans. Nej, det är det så enkla som att få umgås helt kravlöst med lättsamma människor. Som mig själv, Ulrika.
Det gillar jag.

Kvällen började med bowling. Haha. Inte min bästa kväll spelmässigt om jag säger så men jag hade roligt. Det hade jag. Egentligen det enda som räknas(även om den dåliga förloraren inom mig grinade riktiga krokodiltårar, buhuuu). Men jag försöker varenda gång intala mig att det enda som krävs är att ha roligt, på riktigt!!! Men det är svårt. Samtidigt som jag nu, med lite insikt om hur jag fungerar i tankesätt, insett att detta är en del av min perfekta sida. Min strävan efter att alltid leverera på topp. Och när jag misslyckas. Ja. Då blir det som det blir, jag blir besviken på min insats. Känner ett misslyckande. Men vid sådana här tillfällen, i sociala sammanhang, då håller jag det inom mig. Jag skulle aldrig visa det. Inte en chans.

Julbordet kom därefter. Ja, där jag mest var intresserad av sällskapet. All den däringa maten fungerar mest som bukfylla, en möjlighet att slippa gå hungrig, för min del. Men sällskapet. Oj så trevligt det var. Trots att jag var nykter och inte de övriga så kändes det inte som att det fanns någon märkbar skillnad. Vilket för mig är så otroligt viktigt. Att helt enkelt bara kunna skratta, prata och dansa utan att för den skull känna sig som den ”nyktra” i sällskapet. Värdefullt som attsicken om du frågar mig.

LrMobile2911-2015-0219600314296159440

Kom hem någon gång mitt i natten. Trött. Ohh ja. Men ändå med en tillfreds känsla i kroppen som jag tycker om. Mycket. Somnade efter ett tags snurrande i sängen med min lille jordfräs tätt tätt intill. Som ett plåster ungefär. Det är kärlek det.

 Några få sovtimmar senare vaknade jag, något sömndrucken med jordens huvudvärk, till jordfräsens snicketisnackande. Och när mojmoj vaknade på nedervåningen, då var bara det bara att börja dagen trots de grusiga ögonen.
Men helt ärligt så var jag inte så sugen. Inte alls. Jag ville bara somna om. Allt för att få en möjlighet att vakna upp, någon timme senare och känna en lite piggare aptit på livet. Men när vi har mojmoj här på bestämd tid(tågtider att passa) då är det bara att skrapa ihop skärvorna för att få så mycket tid som möjligt tillsammans. Vi måste ju passa på liksom!

Tack och lov är min mor en väldigt förstående och kärleksfull mor. Och vi umgicks på den nivå som jag för dagen klarade av. Vilket självklart innebar ett besök på julmarknaden inne i Leksand. Ett måste. Tyvärr visade sig inte vädret från sin mest smickrade sida i dag. Inte om en som jag gillar vit snö och vinterkyla. Ååååh nej. I dag var det snarare blåst, regn och en obehaglig ruggig kyla. Typ som vädret en tråkig midsommar. Men vi var i alla fall där. På julmarknaden, tillsammans, tappert kämpande för att finna den. Julstämningen.

Jag, mojmoj och Buse.
Det är fint så.

hjärta

Så kanske. Kanske kommer jag att hinna arbeta upp min borttappade julkänsla till nästa helg. Jag menar, om jag fortsätter i den här takten så kan det väl inte vara en omöjlighet.

Utöver julmarknad och tårigt farväl till mojmoj så har vi hunnit med ett  akutenbesök då min sambo lyckats med bedriften att få en flygande spik i ögat(låter värre än det är), Macedonken(gaaahhhh, för andra gången denna vecka) och en söndag i konstant nykter-bakis-dimma så ska det sannerligen bli skönt att nu tvätta väck ansiktet och krypa ner i sängen som bäddades ren i förmiddags. Ljuvligt.

I morgon är schemat fullspikat då det är hög tid att avverka några maraton för att inte pluset på vågen ska bli alltför hemskt när jag står där på onsdag eftermiddag tillsammans med Coach Anna och våndas. Medveten om att orsaken faktiskt är denna söndagens trötthet. Och inte julbordet som jag först trodde. Men. Jag ska göra allt i min makt för att minimera skadan.
Så gott det går.

Hoppas på återseende i morgon.
Nu attackhångla kudden.
❤❤❤