En Januarilördag.

Sambon i väg på hockey. Barnet var uppe på övertid. Han vägrade nämligen att sova för att farfar var här inne hos oss och kollade på derbyt. I stället stod han i fotändan av sängen och sågade sina räkchips, som han fick på lokala thairestaurangen tidigare i dag, till smulor. Perfekt Buse-lördagssyssla och Fröken Svår var mer än nöjd då hon agerade dammsugare och städade undan varendaste smula som återfanns på golvet. Riktigt bra samarbete dem sinsemellan måste jag säga.

I övrigt har vi haft en softish dag.
Jag och Busen.

Morgonen och förmiddagen bestod av mysfrukost med tända ljus och lugn musik. Så skönt. Att slippa stress. Veta att dagen blir som den blir. Efter veckan som gått är mitt huvud i kaos. Så att få denna dagen som återhämtning var något jag behövde och längtat efter. För jag behöver det, att få tid att landa i alla intryck från min första arbetsvecka. Så den behagliga sinnesstämning som vi båda fick där under frukosten hoppades jag såklart  skulle finnas med oss resterande del av dagen. Tji fick jag. Tyvärr började mr.Trots testa gränserna å de grövsta…och till slut brast det för mig. Något som  skedde för första gången ”ever” sedan han föddes. Alltså att jag bara säger i från så där ordentligt. Med en röst som jag aldrig någonsin hört hos mig själv. Jag visste inte ens att den fanns. Och där och då hände något. Han kom av sig. Helt och hållet.

Helt plötsligt kom tröjan på. Strumporna likaså. Tänderna borstades. Overallen sattes på. Allt detta utan en endaste protest. En lättnad utan dess like. Och vi kom åtminstone ut genom dörren. Ut i friska luften och allt kändes genast så mycket bättre. Jag kunde ta ett djupt andetag och känna luften i mina lungor fräschas upp. Få nytt liv. Ny energi.
Och vi kunde skratta tillsammans igen.
Typ det bästa som finns!

Processed with VSCO with b1 preset

Lite lek i snön. Så enkelt. Så mycket lycka. Att tillsammans med sin son ”bli som ett barn” på nytt när vi går små gångar genom snön här ute på gården och känna kylan riktigt bita i kinderna.

Processed with VSCO

Frisk luft. Lite solsken. Ett vintervitt landskap. En Buse. Och en Fröken Svår.
Fint det!

För att fira att vi blivit sams så tog vi ett beslut om att köpa med oss mat hem och när Buse tillfrågades så kom svaret omgående; Thai.
Så, så fick det bli. En tur in till Leksand för att köpa med oss mat hem att avnjuta i hemmets lugna vrå.

Men.
Dessvärre så ville inte bilen som vi ville. När maten var klar och vi satt oss tillrätta i bilen. Ja. Då fick vi sitta där. För den vägrade att starta. Tvärvägrade.
Skit. Piss. Och f*n.
Snällt sagt!

Är det inte så jägarns typiskt att det sker en lördag när alla är upptagna till höger och vänster, bortresta och termometern visar lite för många minusgrader. När jag börjat sålla igenom bekantskapskretsen och började inse att inte så många fanns på orten så började paniken komma. Hur i hela…skulle detta sluta. Med Buse i bilen och ingen vagn insåg jag att det var omöjligt att gå hem till Ullvi. Alldeles för långt. Och mörkt. Som tur var tog jag mod till mig och ringde en vän som jag vet kan sin sak. Jag fick svar. Och hela familjen deras kom till undsättning. Startkablade bilen och skickade hem oss med order om att ladda bilbatteriet. Så nu står bilen där i garaget och nu hoppas jag bara att den är redo i morgon när det är dags att bege sig i väg till slalombacken för att åka lite pulka och grilla korv.

FB_IMG_1452354871302

En söndagsaktivitet som jag hoppas ska bringa mig energi i mängder så att jag är redo för en ny arbetsvecka.
Nu sova för att orka med morgondagen!

5 år.

I fredags var det ingen vanlig dag. Nej sannerligen inte för det var nämligen min och mannens årsdag.

Den 10 april 2010 träffades vi och har sedan dess hängt i hop. I hela fem år har vi kamperat tillsammans och delat både glädje och sorg. Och de senaste två åren så har vi haft lyckan att dela våra liv tillsammans med lilleman, vår avkomma, hälften mannen och hälften jag. Den lilla krabaten med den starka viljan och smittande skrattet. Och det är vi tre. För alltid.

Jag är så ofantligt glad och tacksam för att jag gick på Michaelas inflyttningsfest den där kvällen. Ensam, osäker men samtidigt väldigt glad att fått inbjudan. En inbjudan till den festen där jag fann en fantastisk vän i just värdinnan och även träffade mannen, min kärlek och livskamrat. En kväll som förändrade så enormt mycket i mitt liv till det bättre.

Och nu är vi här 5 år senare. Med mängder av ny rikedom i bagaget. Kärleken jag känner för denna mannen är svår att beskriva men han gör mig hel även då jag i bland kan bli tokig. På riktigt tokig. Men jag är övertygad om att det är ömsesidigt, jag har garanterat mina sidor som han kan bli galen på, även om jag såklart inte har en aning om vad det skulle kunna vara för nåt. Hihi. Och jag tror inte att jag kan komma i håg den dagen vi tyckte samma lika om någonting men det är också det som gör det så berikande, att vi är så olika.

Något som jag är övertygad om är att våra olikheter i kombination med kärleken till varandra är det som får vårat förhållande så levande.

Som ni vet har jag haft och har det fortfarande tufft med mina återkommande deprissioner, något som jag är övertygad om att jag inte överlevt om inte jag haft min support, min bättre hälft och kärlek i mitt liv. Det är han och lilleman som får mig att överleva. Något som jag självklart är otroligt tacksam över de dagar som jag kan se lite ljusare på livet och känna lite positiva vibbar. Så jag är inte bara glad för att denna man vill leva med just mig, lilla mig, här och nu, utan även tacksam för att han där, för 5 år sedan valde att öppna dörren och släppa in mig i sitt liv.

I sitt hjärta.

bästkusten

20120225_161751

2015-04-13 13.53.29

Och nu har vi fem härliga år bakom oss och blickar framåt mot nya utmaningar, mål och upplevelser tillsammans i vår lilla familj.

Jag, mannen och krabaten vår.

Överraskningen del två.

Andra dagen i Oslo började på bästa sätt med lite sång, skratt, solsken utanför fönstret och sällskap av högsta rang.

Ingen frukost serverades dock i lägenheten utan det var på med kläder och ut. Vart? Det hade jag ingen aning om. Dock har jag förstått att planerna fick kastas om lite där och då. Bilen ville nämligen inte starta. Såklart hade en lampa stått på under natten och dragit ur all ström ur bilen vilket krävde en Michaela för att lösa problemet. Under tiden vi väntade på hjälp åt vi lite frukost vid caféet på hörnan. Varm choklad och en nygjord smörgås är sjukt underskattat om du frågar mig. För gott var det.

Mindre roligt var det att komma ut till bilen för att möta upp vår hjälp som anlänt. På vindrutan satt det nämligen en gul lapp. Det är aldrig ett bra tecken. Inte billigt heller. Pengar kastade i sjön blev det för att vi inte kollade upp tillräckligt noga vad som gällde med piggedekk. Det är sak samma som dubbdäck. Men men. Så kan det vara. Tack vare vår hjälp som kom till undsättning så startade i alla fall bilen och vi kunde fortsätta dagen.

Alla hoppade in i bilen och efter en lite snirklande på Oslos vägar så släppte Tobbe och Aggelito av mig och Michaela vid Tjuvholmen och vi började promenera. Med mig i väskan hade jag bikini. Inget mer. Så det är klart att en aning fanns om vad vi skulle göra men man kan aldrig veta helt hundra, det kan trots allt vara en villoväg. Men fram kom vi.

Till:

 2015-02-08 12.48.46

Det var som jag misstänkte. Lyx med min fina vän. Helt på tu man hand. Underbart! Och så välkommet för den här trötta och slitna mamman. Vi klev in och möttes av leende personal, stilren inredning och fräsch miljö. Efter ombyte klev vi in i en oas av lugn. Då jag är en person som har svårt att prata om mig själv så var det skönt att få ventilera den senaste tiden med min kära vän utan störande omgivning samtidigt som jag fick en uppdatering av vad som händer i Michaelas liv. Och jag kunde fokusera och verkligen ta in vad som sades. Otroligt välbehövligt. För hur det än är, när August är med, då är fokus på honom, vilket resulterar i att jag allt som oftast känner mig frånvarande när jag träffar vänner. Självklart något jag har i åtanke och försöker tänka på men i bland kan det vara skönt att bara få vara och fokusera på sällskapet.

Som den här dagen.

Efter en del plaskande i poolen, frukt och total avkoppling så var det dags att köra en lerinpackning med saltskrubb som start. Och oj så roliga vi såg ut när det var dags för leran. Vita i ansiktet, bruna på magen och resterande delar av kroppen ljusbrun. Haha. Men skönt var det och efter duschen var vi så mjuka och lena i huden att vi klappade oss själva mest hela tiden. Det var så svårt att låta bli. Känslan var underbar.

När vi kände oss klara med spa:andet gjorde vi oss ordning för att ta en promenad hemåt. Men först en tripp runt Tjuvholmen och Akerbrygga. Solen var på väg ner och det var fantastiskt vackert.

Magiskt.

2015-02-08 12.45.34Lunch hade vi inte intagit någon förutom lite frukt och juice. Så det var verkligen hög tid att stoppa något i magen. Då klockan närmade sig middag valde vi en lättare variant som var perfekt i mitt tycke.

Så så gott.

2015-02-08 12.46.23

Kroppen var mör och skön efter en dag som var omedvetet efterlängtad men vi handlade med oss allt möjligt hem till grabbarna så att vi kunde äta gott och kolla på Melodifestivalen hemma i lägenheten. Det blev en form av tapas. Eller ja, typ allt som vi var sugna på i butiken slank ner och mätta blev vi. Och mat blev det över. Men godiset, det fick vi allt i oss.

En lugn kväll, alla samlade, som avslutning på en dag med finaste älskade vännen. Hon som lyssnat på mig och talat med mig. Inte svikit mig och hela tiden funnits där. Om än några(många) mil bort. Tänk att även om man inte har daglig kontakt så finns det ändå där. Den där kärleken vänner emellan. Och lördagen led mot sitt slut. Vi pratade mest om allt och inget där i soffan under tiden som August sov en trappa upp och Tobbe googlade filmer till hemresan. Allt för att underlätta färden för buse. Somnade med ett aningen lättare hjärta och ljusare tankar. Det var längesedan.

Och jag har verkligen inte förtjänat den här omtanken och egentiden men jag är så tacksam för att Tobbe och Michaela tagit sig tid att fixa detta för mig. Även om jag känner mig larvig när jag skriver det, för varför skulle någon lägga ner den tiden på mig? Men uppenbarligen har dessa två underbara gjort det. Jag får nog nypa mig i armen.

Aj.

Ofattbart men sant.