Sängliggande och drömmer mig bort…

De senaste fyra dagarna har jag och Buse spenderat i sängen. Med hosta, feber, näsblod, skallebank och mängder av snorpapper. Och vi har haft ungefär samma status båda två. Alltså en ganska så meningslös vecka om du frågar mig. Det enda denna krasslighet har orsakat är dåligt samvete. Och det är något som ständigt gnager i själen.

Men som med all sjukdom så är det bara att gilla läget antar jag.
I detta fall vänta ut det och acceptera att så här är det.

Typ så.

Och vet ni.
Nu är det bara 37 dagar kvar till julafton.
Helt galet.

bildkälla: Pinterest

Längtan inom mig finns där.
Att få tända ljusstakar och stjärnor i fönstret som sprider värme.
Baka pepparkakor med Agge och kanske göra ett försök att misslyckas med lussekatter. För lika mycket som jag älskar smaken av saffran blandat med mjöl, smör och socker så finns det lika mycket hat mot att baka dessa kreationer. Av den enkla anledningen att jag ALLTID misslyckas. Oavsett recept, temperaturer och den oändliga dos kärlek som jag tillsätter under baket så blir alltid något fel. Och jag får besviket se mig besegrad och köpa lussekatter i butik som dessvärre aldrig smakar tillräckligt mycket saffran eller har den perfekta mjukheten(avskyr att bita i luft, när det liksom bara pyser mellan tänderna, fyy). Åhh, om jag bara kunde lyckas.

Julklapparna är för första gången på länge under bearbetning.
Något som är så otroligt skönt.
Att veta att det är bara att klicka på köp eller besöka en butik. Om jag följer känslan i min kropp så kommer förhoppningsvis de flesta inköpen vara avklarade innan december månad. Kanske en aning kaxigt. Men jag tror jag behöver lugnet i år. Veta att allt som tenderar att orsaka stress är klart. Och även veta att det enda jag behöver fokusera på är att orka med mitt arbete, hålla rent i hemmet, peppa Tobbe som sliter med huset och även finna tid till att julmysa på en lagom nivå utan stress, press och krav tillsammans med familjen.

 bildkälla: Pinterest

Och snön.
Snart finns det massor.
Efterlängtat av både stor och liten i detta hemmet.
Att känna knarret under skoskulorna när vi vandrar upp till husbygget för att inspektera.
Kolla läget.
Knåpa ihop en snögubbe med morotsnäsa som får hålla våra fyrbenta ”husdjur”,
såsom rävar, rådjur och katter sällskap om natten.
Samtidigt som vi drömmer oss i väg till nästa jul som vi kommer att tillbringa tillsammans,
där uppe på kullen,
hela familjen i vårt nya hem.

Ja.
Men först ska vi bli friska.
Absolut prio ett.

Ta hand om Er!//

Svängigt värre!

Den här videon postade jag på Instagram dan före dopparedan men jag bjuder även er på den då jag tycker att vi gör så galet grymma moves.

Och så vill jag såklart passa på att önska Er alla God Fortsättning! Här laddas det för mellandagsrea på Polarn och Pyret, något som vi antagligen inte kommer att vara ensamma om.

Haha.
Får se om jag är lika stöddig i morgon runt lunch.

Att förbereda…

Tre dagar till julafton.
Hemmet ser ut som kaos.
Julklapparna är inte inhandlade.
Och de som är inhandlade är inte inslagna.
Bingolotterna saknas.
Pepparkakorna är inte bakade.
Julkorten är inte skickade.
Den obligatoriska kolan är inte tillverkad.
Listan är oändligt lång.

2015-12-21 18.37.35

Men granen är i alla fall klädd.
Och det blir jul ändå.

Det vet jag.
Men nog svider det inombords när jag ser att mina, om än något vaga, försök till att skapa julstämning raseras så enkelt.
Jag kan känna mig så trött på att vara superwoman i dessa juletider. All denna stress och press som jag själv lagt på mig. Och då kan en fråga sig varför i hela friden jag sätter upp dessa krav på min lista och får prestationsångest. Svaret är enkelt. Jag vill göra det bästa för min son. Att han ska få växa upp med fina minnen om en jul utan stress och minnas barndomens jular som fyllda med värme och kärlek. Så det blir som att jag hugger mig själv i foten när jag själv stressar och pressar så här dagarna innan. Inom mig så vet jag så väl att barn läser av sinnesstämningar lättare än en kan tro och jag ska verkligen göra mitt yttersta för att nu i kväll, enbart välja ut det mest nödvändiga från listan och bocka av dem. Känna att det jag genomför är i lagom nivå och acceptera att allt inte kan vara perfekt.

Att det jag gör.
Det gör jag så gott jag kan.