Och så kom det ett MEN…

Jag hade, som ni säkert redan läst, en fantastisk förmiddag i går. Det var ren njutning och härligt att få vara Ulrika för en liten stund. Vara bara jag. Eller åtminstone försöka väcka den Ulrika till liv. Den som legat gömd långt där inne under så många år. Skaka av dammet och på darriga ben försöka vara jag. Vem det nu är. Men jag hoppas innerligt att det är en människa som jag tycker om och som låter själen leva.

Dock så skulle jag komma till ett MEN angående min fantastiska förmiddag i går. Här kommer det. MEN då min förmiddag är ”rosa fluff fluff”, så är min eftermiddag ”femtio nyanser av grått”. Så var det. Tvära kast.

Om dagen börjar bra, ja då kan en tycka att det torde fortsätta så, alltså att dagen rider vidare på lyckovågen. Det var i alla fall det jag hoppades på. Jag kände dock redan när jag lämnade familjen Bergström att det var något som började tynga i bröstet men jag kunde inte riktigt förstå varför. Jag som hade haft så roligt. Varför skulle jag dimpa ner i djupet nu? Det fanns inte någon anledning ”att ta på” och jag kände mig så otroligt förvirrad.

När vi kom hem så sov Aggelito sött i bilen. Utmattad efter lek med de tre musketörerna. Jag hastade in, duschade och gjorde mig redo med ansiktet.  Paniken kom, över att inga kläder satt bra, det var för tajt, vällde över. Sanningen slog mig i ansiktet. Alla dessa kilon. De klär mig inte. Passar inte på min kropp. Men efter många byten så blundade jag, gick i väg och sket i allt. Försökte blunda för problemet. Dämpa avskyn som bubblade inom mig. Hoppade in i bilen och andades. Djupa andetag. Upprepade för mig själv; ”Det är som det är, min son ska inte behöva lida för sin mammas misslyckanden”.

2015-08-21 21.35.56

Och vi åkte på hockeyn. Trots att min magkänsla försökte pocka på min uppmärksamhet för att upplysa mig om att det vore bäst att stanna hemma. Jag hade inte hjärta att göra det. Ignorerade känslorna inombords. Var rädd för att Aggelito skulle ha tråkigt hemma med sin trista mamma. Och mycket roligare på hockey med sin pappa och andra glada människor.

Note to myself; Stanna hemma om magkänslan säger det åt dig. Det är bäst. Annars finns risken att du dimper ner, långt ner i det mörka djupet och du känner dig oförmögen att ta dig upp till ytan. Paralyserad. Mörkrädd. Med frågeställningen; kämpa eller ge efter?

Det var vad som hände på hockeyn. Orken rann ur mig. Jag befann mig inte där i sinnet. Jag krälade någonstans djupt inne i urskogen, i någon form av sumpmark, utmattad och orkeslös. Apatisk. Men ändock med någon form av närvaro som fick mig att le och tala när jag tilltalades. Men hur det gick till, det vet jag inte. Och det har fortsatt så i dag. Hela dagen har varit ett enda töcken. Huvudvärk och olust till allt. Men med ett måste, att vara mamma. För mannen har varit på möte hela förmiddagen och sedan jobb på eftermiddagen vilket innebar att jag har varit själv med lillfisen. Den där Busen som har energi i mängder. Och jag som ingen har. Inte ens en gnutta. Jag har åtminstone försökt att göra mitt bästa. Ändock så går jag nu och lägger mig med en känsla av otillräcklighet.

Jag hoppas så att det vänder snart. Gärna redan i morgon!!

Fantastiska, magnifika djur.

I morse var jag uppe innan tuppen, redo för avfärd med cykeln klockan 07:00. Luften var frisk. Gräset var täckt av dagg. Det kändes att det skulle bli en vacker dag. Solen började vakna till borta i horisonten. Det var endast jag som var vaken. Inte en bil. Inte en människa. Inte ens ett djur syntes till.

Mötte upp Ebba och vi trampade ut till Vargnäs för att släppa ut hästarna och mocka. Eller, ja, jag gjorde inte så mycket. Mer än att gå ut med en liten söt ponny, prata och mysa med den svarta lilla sötnosen, stallkatten Gösta.

Efter att ha insupit lite stalldoft så trampade vi vidare till Övermo och nästa stall. Nu, nu var det dags att återinta hästryggen efter x-antal år utan ridning. Jag älskar verkligen känslan att sitta på hästryggen, med detta kraftfulla djur under mig, det ger mig ro. Att, om så bara skritta en liten tur som vi gjorde i dag, det gör så mycket för själen. Få känna kraften i varje steg som tar oss framåt. Fnissa lite för sig själv när hemska faror som hängmattor och hallonplockare dyker upp lite varstans. Dessa faror som för oss människor är nonsens är i bland rena skräcken för dessa fyrbenta kraftpaket.

Men jag njöt. Varenda sekund där uppe på hästryggen. Känslan. Kroppen min, som genast känner igen hästens rörelsermönster och mjukt följer med, som om det var i går jag satt i sadeln senast. Hur allt faller på plats, händernas tygelfattning, sittbenens uppgift, benens position…ja, det är sannerligen som så att jag är ringrostig. Inget snack om den saken men jag är så glad. Glad för att kroppen minns. Och min längtan efter att få in mer häst i livet blev inte mindre om jag säger så. 2015-08-22 13.14.03

Jag tror att jag har valt att hålla mig i från hästar de senaste åren, för att skydda mig själv. Och av rädsla att inte duga till som ryttare. Skyddet för att jag inte ville väcka den längtan som brinner inom mig. Den som får mig att leva. För det är precis det hästarna gör med mig. De får mig att leva. Och må bra. Det är magiska djur. Ja det är sant. Jag lovar. Rädslan, ja det förstår ni säkert vad jag menar, jag har varit rädd för att vara medryttare just på grund av att jag inte lever upp till mina egna krav på en bra ryttare. Och lever jag inte upp till mina egna krav, hur ska då någon annan kunna göra det och vilja ha min hjälp. Det går ju inte. Så jag har helt enkelt försökt att glömma och gömma min längtan, någonstans djupt där inom mig.

Jag är i alla fall väldigt glad(och lyckligt lottad) att jag har en sån fin vän som Ebba, som tog med mig till stallet i morse. Själen känns nu lite lättare. Det gör den. Det är en sorts läkande kraft att vara tillsammans med dessa underbara, fyrbenta varelser. Och även om det var härligt att äntligen sitta upp igen, så hade det gott räckt långt, att bara få klappa, låta händerna smeka den sammetslena nosryggen. Känna hästens andetag värma min kind, fläta in fingrarna i manen och bara insupa och njuta av den där varma, härliga doften av häst.

Så mycket mer behövs inte. För en gång hästtjej- alltid hästtjej.

Alviken runt i dag.

Dagens promenad; Alviken runt.

Underbar miljö, fin led och med charmen att en liten del av leden ska en ro med eka för att komma över till Storön. Något som uppskattades mycket av både mig och Fröken Svår.

20150821_122817-1

IMG_20150821_132251

Och som en bonus efter promenaden så blev jag bjuden på spontanglass av finaste Mia(tacka gudarna för att jag har veckobonus att ta av så att jag kan äta en glass med gott samvete). Gott var det!! Jajjemen!

Ja och sedan kom min lilla solstråle och anslöt sig till oss. Nöjd med livet och överlycklig av att få leka lite i Riddarparken.

IMG_20150821_195124

Men nu ska det attacksovas, blev nämligen en spontandejt till stallet tidigt i morgon bitti för att mocka lite skit. Stort gilla på den!!

Tre timmar.

Att sluta med medicinen var ingen höjdare. Åtminstone inte för sömnen. Det blev så påtagligt att den faktiskt har haft en positiv inverkan på sömnen genom att göra mig lite dåsig. Så där så att jag inte orkar hålla ögonen öppna… Men inte i går kväll.

Då låg jag klarvaken. Vred och vände mig. Fram och tillbaka. Inget kändes bra. Tankarna cirkulerade. Om allt och inget. Gjorde misstaget att kolla på klockan 03:00 och kände mig så uppgiven. Jag vet vad sömbristen gör med mig. Mitt minne försämras omgående, talet blir osammanhängande, jag blir fladdrig och otålig. När mina sömnproblem är som värst, då lyser min bipolära diagnos igenom som mest.

Så nu är det tidiga kvällar som gäller med förhoppning om att jag ska kunna somna någon gång omkring midnatt.

Men i dag har alltså varit en dag där jag befunnit mig som i en dvala. Jag har famlat i en grå dimma, oförmögen att se längre än näsan räcker. Med en vilja inombords som ville mer än orken klarade. Därför tog jag mig tid till att andas. Rörelseglädje. Tre timmar med mig själv och min lilla fyrbenta följeslagare; Fröken Svår. Vandrande. På nya okända vägar, släppa omvärlden. Endast fokusera på att följa stigen, lyfta på fötterna och placera dem väl, hålla kolla på ledens röda markeringar, lyssna till sommarprat i lurarna och andningen.

Den som är så viktig. Och alltför lätt att glömma bort. Jag måste ständigt påminna mig själv om att inte låta andningen stanna i bröstkorgen. Men det kräver sin träning för jag andas ytligt, har alltid gjort, på ren automatik. Så jag lovar er att jag längtar till det datum som yoga klassen börjar. Det blir nyttigt för mig. En träning för mig och min själ.

IMG_20150820_150357-1

Vår lilla utflykt slutade här. Vid Siljans strand. En liten strandplätt någonstans i Tällberg, långt i från alla turister. Ett alldeles eget litet smultronställe som jag kommer återvända till. Många gånger.

Ett smultronställe. Där jag kan bara vara. Jag.

Vinden har vänt.

Efter läkarbesöket i går så bestämdes att min ena medicin ska plockas bort då viktupgången har varit så pass stor på väldigt kort tid. De var oroliga att jag skulle fortsätta gå upp i vikt om jag fortsatte med medicinen och tyckte att det var onödigt att dra på sig alltför stor övervikt som jag kanske får svårt att bli av med senare. Som kompensation för att den ena medicinen plockas bort så höjs dosen på den medicinen, som jag ätit under flera år med hopp om att jag ska må lite bättre. Eller åtminstone samma lika.

Huvudsaken är egentligen att jag inte blir till det sämre så livslusten försvinner igen. Jag vill inte tillbaka dit. Till tiden på Gökboet. Då jag tyckte och kände att det var lika bra att lämna jordelivet. Orken fanns liksom inte. Jag höll på att ge upp. Men min fasad fanns där. Hela tiden. Ingen anade något. Ingen. Tills den där tisdagen jag satt i fåtöljen hos PsykologPhilip och fråntogs rätten att bestämma själv.

Och det var nog lika bäst. Att de tog över makten. Handlade åt mig när jag inte tänkte klart. För det jag uttryckte till PsykologPhilip var vad jag kände innerst inne. Där inne i det svarta hålet inom mig som ingen människa någonsin fått komma nära. Den ogenomträngliga skyddsmuren stod stadigt som skydd. Jag ville inte att någon skulle få veta hur dåligt jag mådde.  Aldrig någonsin. Samtidigt som jag inte ville leva så bad jag omedvetet om hjälp. För jag berättade. Orden rann ur mig den dagen. Som om de aldrig gjort annat och så här med perspektiv på det hela förstår jag att PsykologPhilip handlade som han gjorde. Han var rädd om mig och mitt liv. Han kände att jag utgjorde en stor fara för mig själv.

Handen på hjärtat. Jag var en fara för mig själv. Jag förstod det bara inte.

Nu har det gått en tid sedan jag blev utskriven från Gökboet. Dagarna går. Upp och ner. Men de går. Passerar. I bland alldeles för fort för att jag ska hänga med. Veckodagarna flyter samman. Men det gör inte så mycket. Nu vill jag åtminstone leva. Det är alltid en början.

För någon vecka sedan började jag känna av en ny sorts ångest. Det var fortfarande den där krampande känslan i bröstet men den här gången målade jag, på en nanosekund, upp bilder där jag dör. Olyckor, hjärtinfarkter, överfall…olika situationer men alla med samma slut.

Jag dör.

IMG_20150819_225145

Vi pratade om detta i fredags. Hur jag ska tackla det. När bilderna tränger sig på. När jag känner att jag dör. Riktigt känner hur livet rinner ur mig. Själen lämnar. Flyger sin väg. Långt långt bort. Då vill jag gråta. Gråta för att jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att dö. Rädd för att livet ska tas i från mig. Rädd för mina egna tankar. Ja det är sant. Jag är rädd för mina egna tankar när jag får denna sortens dödsångest men jag var inte rädd för mina egna tankar när jag ville dö. Obegripligt korkat. Men tankarna har en sådan enorm makt. Så är det bara. Och det är när tankarna blir till sanningar som problem uppstår. Men jag fick veta att den här ångesten är fullt normal. Det är efterdyningar från ”inte vilja leva” perioden. Så jag är normal just nu. Trots dödsångest.

Men. Från att inte vilja leva, till att inte vilja dö.

Det går åt rätt håll. Vinden har vänt.

Min livsregel. Min sanning.

Läkarbesök på schemat i dag. Det var på tiden att prata igenom medicinering samt sjukskrivning. Självklart fick jag den där frågan som jag avskyr så mycket. Hur mår du?

Ja. Det frågar jag mig själv varje dag.

Jag vet fortfarande inte. Jag har under så många år levt efter min livsregel; Om jag inte presterar så duger jag inte. En regel som PsykologPhilip anser är till för att brytas. Så småningom.

Alla människor har livsregler. Så är det. Tänker du efter lite så kan du säkert komma på några. De finns där. I skymundan. För en del så ter de sig lite lättsammare och inte så allvarliga och för en del lite mer styrande och betungande. Jag har fått veta att jag är en av dem som har haft otur i livet. Otur att jag ”fick” en sådan livsregel som jag har. –Om jag inte presterar så duger jag inte. Den som är min sanning. Det är ett fåtal som får de sistnämnda. De som tynger och försvårar. Och jag var en av dem.

Det här är inget som skapas över en natt. Nej absolut inte. Det är något som byggs upp från det att en är liten. Så är det för alla. Jag minns såväl när det började för mig. I skolan. Första klass. När jag gjorde något lite extra bra fick jag en guldstjärna i kanten. Lite extra beröm. Kan ses som harmlöst. Men för mig blev det starten för min livsregel. Den började grundas där och då. Om jag gjorde det bra. Ja då fick jag en extra guldstjärna i kanten.

Och vem vill inte ha en guldstjärna i kanten?

Min jakt startade där. Att prestera blev min livsregel. Så det är vad mitt liv går ut på. Och har så gjort i alla dessa år. Dag efter dag. Om jag ska skriva en text. Diska disken. Springa runt Limsjön. Leka med mitt barn. Vad jag än gör och tänker så är min automatiska(det är på tiden att byta tillbaka till manuell växellåda. Så småningom.) livsregel där och berättar för mig att jag inte duger. Att jag inte gör det tillräckligt bra. Jag kunde faktiskt ha gjort det lite bättre. Nått upp till det nya målet. Inte ge upp så lätt och återigen bevisa för mig själv att jag är kass. Känna mig oduglig som inte eftersträvade det där lilla extra. Hela tiden finns de där. Tankarna. Mina bittra fiender. Men också mina enda ”vänner”. Jag känner inga andra. I alla fall inte i dagsläget.

Jag har förstått att det här är en ganska stor anledning till att jag trillar över kanten, ner i det mörka djupet. In i deprissionens långa klor. Fastnar i dess hårda grepp. Allt för att jag inte lever upp till mina egna krav på vad som är en bra prestation. För när jag väl närmar mig mitt uppsatta mål, ja då, då höjer jag ribban ytterligare ett snäpp. Precis i rättan tid för att inte nå målet denna gången heller. Aldrig känna att det är tillräckligt bra. Aldrig tillräckligt för att kunna ge mig själv en klapp på axeln och säga några uppmuntrande ord som ”shit, vad du är bra Ulrika”.

IMG_20150818_195725-1

Men laglydig som jag är, så har jag så svårt, svårt att se mig själv göra regelbrottet som PsykologPhilip uppmuntrar till.

En dag kanske, en vacker dag. Kanske är det när solen skiner och knopparna börjar sträcka på sig efter vinterns vila och suger åt sig ny energi från solens värmande strålar, då. Då kanske jag kan vara mogen. Redo att bryta mot min egen livsregel.

Om jag inte presterar så duger jag inte.

Men just nu känns det ofantligt långt bort. Det gör det. Regelbrott. Försöker suga på karamellen. Den smakar surt. Som omogna vinbär. Tvi. Vill inte. Men jag har i alla fall fått en hemläxa inom ämnet; Prestation, som jag ska FÖRSÖKA utföra innan nästa träff. Jag bävar för den, då det innebär ett väldigt stort obehag för mig. Redan när PsykologPhilip berättade vad uppgiften skulle vara så började pulsen skena och hjärtat slå betydligt snabbare. Och så även nu. Bara jag skriver runt om det samtidigt som tankarna cirkulerar. Kanske gör jag det i morgon. Kanske skjuter jag på det någon dag till.

Förmodligen det sistnämnda.

Ett besök hos Smarteyes.

I går var jag hos Farbror ögondoktorn som tyckte att mitt öga läkte mycket bra och på måndag får jag börja ha linser under korta stunder. Det känns så bra. Att läkköttet fungerar och att det inte blir någon utdragen läkningsprocess. Och det har fungerat bra med glasögon, det är trots allt bara en vanesak. Det är rätt så skönt i bland. Men dessvärre så har jag känt att mina nuvarande glasögon, ja de håller inte riktigt måttet tyvärr. Och det är i och för sig inte så konstigt med tanke på att jag ägt dem sedan Grynet var valp. Och det var 2008. Oj. Nu tänkte efter och det är visst 7 år. Oooops.

Ja. Då var det sannerligen på tiden att jag åkte till Smarteye’s optiker i går och kollade igenom synen, skelningen och mitt brytningsfel. Vilken service. Jag var alldels lycklig att det fortfarande finns människor som älskar att ge bra service. Utan att det känns fejkat. Bara ren omtanke och glädje över att göra sitt jobb bra. Resultatet från syntestet? Det fick jag efter en stunds undersökning i min hand. Synen har, tro det eller ej, blivit till det bättre. Skelningen var inga problem. Men däremot, brytningsfelet på vänster öga hade förändrats till det sämre och det är därför som jag känt mig trött med dessa glasögon. Så, nu är nya beställda och det ska faktiskt bli lite roligt att varva glasögon och linser nu när jag har nya fräscha och ”inte hundtuggade” glasögon.

Det här är två av alla de olika bågar som jag provade:

IMG_20150815_214241

IMG_20150815_213444

Några av er vet redan vilken båge jag i slutändan valde. För det provades en hel del. Men valet föll på den bågen som jag provade som nummer två av alla. Den kändes helt enkelt rätt. Både i tid, magkänsla och stil.

Den kändes jag.

Och jag skickade lite bilder till vänner och bekanta som fick lägga sin röst. Hur bra som helst, i alla fall eftersom alla var eniga. Varenda en som jag frågade svarade samma lika. Det är verkligen inte ofta det händer då min omgivning är en härlig blandning av sött och salt. Som en gott och blandat påse. Olika tycken och smak. Precis som det ska vara. Men jag blev lite extra  glad, att mina vänner denna gången var eniga, för det visade att min magkänsla inte var helt ute och cyklade.

Ja och nu då, är det bara och vänta. Och jag som verkligen hatar att vänta. Suck.

#gemigminanyaglasögonnutack #helstigårochinteomtvåveckor

Utanför trygghetszonen.

Efter en dag med höga berg och djupa dalar så ska jag nu försöka få lite sömn inför morgondagens tripp. Dagen i dag, började långt ner i dyn innan jag lyckades kravla mig upp för att cykla och hämta Buse från förskolan lite tidigare än ”vanligt”. Vi hade nämligen en lekdejt inbokad och som jag sagt förut, mitt mående ska inte gå ut över min lilla bajskorv. Det går bara inte för sig. Så vi åkte hem till Maj och Malin för att bada. Något som var mycket uppskattat av den lille mannen. Vet dock inte hur imponerad Majsan var över att hennes polare valde att köra bomben i poolen, om och om igen, så att vattnet stänkte upp i hennes ansiktet. Jag tror nog att Busen måste träna på att vara lite mer gentleman…

IMG_20150813_224455

Mysigt var det i alla fall. Att lämna hemmet för en liten stund, även om det här var långt utanför min trygghetszon. Jag vill helst vara hemma hela tiden. Så att jag slipper visa mig bland folk. Det är så hemskt. Jag skäms så för mig själv. Mitt utseende. Min trasiga insida. Det känns som att det lyser ”psykfall” om min aura. Usch. Men det gick i alla fall bra den här gången. Jag överlevde. Och jag är glad att jag inte kom på någon kass ursäkt för att ställa in dagens dejt. För jag vet, att om jag ställt in den, då hade mitt dåliga samvete gnagt inom mig. I evigheter.

Jag är enormt glad som har så fina vänner som jag har, det värmer, att de orkar finnas kvar när jag är ur balans. Tack Maj och Malin för att ni bjöd in oss(mycket skratt blev det när sötkorvarna var i farten)- ni är underbara och vi kör mer än gärna en repris!!

Och nu är jag som sagt hemma igen och försöker att ladda för att klara av att hänga i Falun i morgon. Träff med PsykologPhilip, farbror ögonläkare, mamma, syster, optiker och lite strosande i butiker(läs; en desperat jakt efter några kläder som jag kan ha under tiden jag går ner i vikt, just nu har jag inga byxor som jag kan knäppa…). Detta kommer att ta på mina krafter men tack och lov är min mamma med och så småningom ansluter syster yster också. De två kommer vara min livlina och trygghet i morgon.

Men nu är det bäst att jag släcker ner…Birdy har sjungit klart för i kväll och mannen snarkar jämte mig. Det om något signalerar att det är dags att släcka ner. I morgon hoppas jag slippa kravla i dyn och i stället få befinna mig i strandkanten…det är så myckt behagligare där…känna sanden mellan tårna och solen värma mina bleka ben. Åhhh, det låter ljuvligt.

Hoppas hoppas hoppas!!

Att ta tag i den. Vikten.

Det är länge sedan nu. Länge sedan jag somnade som en Viktväktare. Väldigt länge sedan. Jag kan faktiskt inte minnas när det var. Men något hände där när jag ”körde i diket” för några månader sedan, jag kom aldrig riktigt tillbaka. Hela sommaren har varit totalt upp och ner. På många plan.

Vistelse på Gökboet, tunga dagar, semester…ja, ursäkterna är många. Jag hittar nya hela tiden. Allt för att slippa tänka. Bry mig. Kämpa.

Och nu står jag här. Undviker min spegelbild. Gråter när jag av misstag tittar upp och ser mig själv i spegeln. Misären. Tårarna rinner. Det gör ont i bröstet. Jag skäms för mig själv. Vill inte visa mig bland folk. Inte plåga dem med min uppenbarelse. Hur kunde jag låta detta ske, låta vågens siffror ticka uppåt. Och hur kunde det gå så snabbt? På väldigt kort tid har min vikt skenat. Jag väger nu mer än innan jag började Vikväkta i januari 2014. Och det är absolut inte VV:s fel att det blivit så här. Det är mitt eget.

Om jag inte blivit inlagd. Då hade jag aldrig sökt trösten i mat som jag gör i dag. Om jag inte blivit inlagd. Då skulle jag inte äta den medicin jag äter i dag som är vida känd att ge viktökning. Om jag inte…

Ja. Vaddå om. Sanningen är den som vågen och spegelbilden visar. Det går inte att vrida tillbaka tiden till det som var. Jag uppskattade inte mig själv när jag vägde 15-20 kg mindre. Då hittade jag fortfarande fel på min kropp trots att jag var snubblande nära målvikten. Så vad spelar det egentligen för roll vad jag väger när jag alltid ser fet ut i min spegelbild?

Screenshot_2014-01-20-23-01-45-1

Men nu var det Viktväktarna jag skulle skriva om. Att i morgon bitti kommer jag att vakna som en Viktväktare och nu ställer jag in siktet på målvikt. En resa som kommer att ta tid. Det vet jag och det är ok. Hjärnan måste få hänga med och den tuffaste biten för mig är det mentala. Att se förändringen. Våga lyfta blicken och känna mig stolt för varje hekto som jag minskar. För så är det, varenda ynka steg, är ett steg i rätt riktning. Och jag måste verkligen tro på mig själv och våga ta åt mig när jag får pepp och beröm. Vilket är så svårt. Svårare än en kan tro faktiskt. Jag måste även ha med mig att medicinen kan sätta lite käppar i hjulet. Hoppas dock innerligt att jag har fel…att det ska gå så bra som det gjorde sist jag skar ner på intagen vs. utgifterna.

För några år sedan var jag hos en ätstörningsspecialist som gav mig ett snöre. Med det snöret ville hon att jag skulle göra en cirkel på golvet som jag trodde motsvarade mitt midjemått. Inte så svårt kanske ni tror. Men oj så galet mitt mått var. Mina ögon tror att jag är två ”Ulrikor” större än verkligheten. Ja det är sant. Två stycken. Så skev är min bild av mig själv. Och jag kan lova, att jag inte är snällare mot mig själv i dag, snarare så mycket hårdare nu mot då. Men förhoppningsvis kan jag, efter den här resan, sluta vara så hård mot mig själv. Ett mål med denna resa är att jag ska våga vara stolt över mig själv, den jag är och vad jag åstadkommer, allt för att vara en bra förebild för min son.

Jag kommer att, om jag vågar, redovisa min vikt här varje onsdag. Det är min ordinarie vägdag hos Coach Anna och då passar det sig bra att jag även delger er hur det går. Jag vet inte om jag vågar ställa mig på vågen i morgon bitti. Jag vet att det  bara är tisdag, men jag vill ha enn startvikt och då spelar inte dagen så stor roll. Siffran i morgon kommer inte vara rolig och jag vet, vet att det kommer att göra ont i själen. Kommer säkerligen att hålla andan att det inte är tre siffror som uppenbarar sig.

På ett sätt är det synd att en bara har snygga vänner som inte behöver gå ner i vikt, skulle sannerligen behöva lite sällskap. Allra helst de dagar det är som mest tufft. Någon att peppa och peppas av.  Bli inspirerad och inspireras. Att tillsammans med någon kämpa mot målet. För det vet vi ju alla, att ju fler desto roligare. Men jag ska, oavsett om jag är ensam eller i sällskap med någon/några, nå mitt mål nu. Tiden är inne.

2015-03-11 20.50.05

Så nu vet ni att i morgon kommer jag att vakna som en viktväktare. Och somna som en viktväktare.

Tillbaka till vardagen.

Söndagsångest i dag. Jag har känt ett tryck i bröstet som varit konstant under hela dagen. Lite svårt att identifiera men jag tror att det har att göra med morgondagen. Det är nämligen dags för vardagen att återvända. August ska till förskolan och leka med alla sina fina vänner och grymma pedagoger, något jag är helt övertygad om, att det kommer att vara uppskattat. Förstå vad alla barnen ska ha saker att berätta om sommarlovet. Tobbe, han ska åter till kontoret och börja ta tag i allt som legat på vänt nu under semestern.

Och jag.

Jag ska vara hemma. Sjukskriven på obestämd tid. Så kluvna känslor inför det. Att vara sjukriven. Jag vill inte behöva det. I min värld är det ”dåligt” att vara sjukskriven, när det gäller mig själv. Om någon annan är sjukriven tycker jag att det är bra, då finns en chans till att vila och komma på fötter igen. Men detta gäller alltså inte mig. För att duga ska jag arbeta, i ur och skur. Helst dygnet runt. Göra skäl för min lön. Prestation är det enda som betyder något. Men nu är det som det är. Jag är sjukskriven och får helt enkelt gilla läget. Någonstans inom mig säger en röst att jag behöver det men prestationsmänniskan inom mig sparkar bakut och protester på alla möjliga sätt. Det pågår mer eller mindre ett inbördeskrig inom mig. Och jag som hatar krig. Skit. Men nu börjar alltså det hårda arbetet med att må bra. Bli jag. Att få känna mig hel. Känna glädje. Sluta famla i dimman. Återta makten över mig själv och den jag är. Finna ro. Balans.

Men det är inte något som sker över en natt. Det vet jag. Men jag är glad över att få lite tid till att vara bara Ulrika. Inte mamma. Inte sambo. Vara jag. Och nu kommer den tiden, när sambon är på jobb och Buse på förskolan, då kommer jag att göra må bra saker. Sådant jag behöver och vill. Självklart göra mina hemläxor som PsykologPhilip ger mig varje vecka. Och annat nyttigt.Kanske finner jag lusten till att städa vårt hem grundligt, kanske inte. Det visar sig. En dag i sänder.

I morgon ska jag dock ta tag i något som tynger mig något fruktansvärt, både psykist och fysiskt. Jag har skjutit på det i flera dagar. Veckor. Månader. Inte riktigt fått den där känslan, att nu. NU ska det ske! Men i morgon är det alltså dags. Jag känner det. Som ett frö har börjat att gro inom mig. Det känns rätt. Tiden är mogen.

Så nu är det alltså dags för vardag. Och starten på min resa tillbaka till livet.