Tappat den…

Livsgnistan.
Den är borta. Det hopp jag känt de senaste veckorna har försvunnit. Sakta sinat inom mig. Och nu känner jag hur all ork är som bortblåst. I dag har jag varit på samma nivå i måendet som då jag var inlagd på Gökboet. Och det var i slutet på juni månad. Det är nästan så länge sedan att jag i stort sett glömt hur jag dåligt jag då mådde. Något jag i dag blev påmind om. Med besked.

Tankarna har varit luddiga som sockervadd. Jag har haft svårt att hänga med i konversationer, umgänge med vänner, tv program
och även livet i ren allmänhet. Noll fokus. Fumlig. Svamlande. Diffus.
Och ångesten hamrar samtidigt i mitt bröst. Så hårt. Så hårt att jag nästintill tror att min bröstkorg snart går sönder. Kroppen är matt. Ungefär så där som det känns i kroppen när en är på väg att bli krasslig. Med feber och tillhörande frossa. Jag vill mest vara still, inte slösa på energin i onödan. Som om att jag sparar den lilla gnutta energi som finns kvar  till att orka med livet i sig. Det mest basala, som att klara av att överhuvudtaget stå upprätt, kräver sin styrka när det blåser storm.

227

Den här dagen har varit allt annat än positiv.
Jag vill inte mer.
Och helt ärligt, så orkar jag inte mer heller. Att leva i den här dimman. Detta ingenmansland. Det driver mig till vansinne. Jag vill inget hellre än att resa mig upp på stadig ben och känna livet flöda inom mig. Redo för nya utmaningar. Stark. Levnadsglad och med den energi som jag tidigare var känd för att dela med mig av. Med ett leende på läpparna som var så äkta som något kan vara äkta. Hur en såg det. Jo. I mina ögon. Själens spegel.

Just nu när jag sitter här i sängen och skriver. Då snurrar det i mitt huvud. Ungefär som det gör innan det svartnar och en svimmar. Detta är en reaktion på stress. Min kropp försöker(och har försökt under några veckors tid) att signalera för mig att det är dags att dra i handbromsen.
Innan det är försent.

Därför ska jag nu krypa till sängs och hoppas på att jag vaknar till liv i morgon. Med ny fräsch energi. För i morgon ska jag och Buse nämligen åka hem till bästa Mojmoj för lek och övernattning. Något vi båda längtat efter länge länge. Denna gång med en extra guldkant då det även vankas träff med alla andra saknade familjemedlemmar.

I morgon är en bättre dag.
”Villhöver” det.

Att blotta sig.

I går öppnade jag ett dokument. Började skriva. Raderade. Fortsatte skriva. Raderade. Det kändes inte bra. Orden kändes framkrystade. Inte oäkta men känslan fanns inte där. Dokumenten ligger fortfarande i utkastet. Och de kommer inte att komma längre än så. Jag känner det. För den egentliga anledningen till att jag skriver är inte för att andra ska läsa. Självklart uppskattar jag alla er som tar er tid och kikar in här för att ta del av mina ord. Men den stora anledningen till att jag skriver. Det är för att jag måste lätta på trycket inombords. Jag är så otroligt duktig på att lagra känslor inom mig. Jag lägger dem på hög. Har alltid gjort. Något som såklart inte fungerar i längden. Det blir för mycket. Ett väldigt ostrukturerat kaos. Något jag inte gillar. Jag vill ha ordning. Så jag har alltså det bekymret att jag inte kan prata om mina känslor och tankar. Men jag kan inte hantera dem inom mig heller. Därav behöver jag den här ventilen. Att få sätta ord på känslorna. Tankarna. Och skriva ner vad som händer i mitt liv. Det här är som en dagbok för mig. Jag skriver bara inte det allra mest privata. Jag skonar er så länge jag bara kan och klarar än så länge av att lagra det lilla privata, på hög inom mig. 

hjärta

När jag tänker efter. Så inser jag att det inte är särskilt mycket som jag inte sätter ord på nu. Att vara såhär öppen, det har jag aldrig någonsin varit. Aldrig. Jag har alltid varit mån om mina känslor. Men det är inte bara det, jag har även en sida hos mig som aldrig vill störa. Vara i vägen. Vilket betyder att jag inte vill tynga människor med mina problem, mitt mående och mina skruvade tankar. Jag vill hellre finnas där och vara en god vän som går att lita på och som är en god lyssnare. Alltid redo med en varm kram. För jag älskar att lyssna, stötta och finnas där. Och så många gånger jag önskat att jag kan öppna upp mig och prata. För det finns människor, inte många men ett fåtal, som jag känner tillit till. Ändå går det inte. Det tar stopp. Orden kommer inte ut ur min mun. Jag blir stum. Och obekväm. Försöker omgående leda över samtalet på något annat. Ett ämne som inte innefattar mina känslor.

Hur kan det vara så svårt att bara säga som det är?

hjärta

Det är en fråga jag ställer mig ofta. Dagligen. Varför jag inte kan blotta mig. Och när jag känner efter så inser jag att det är för att tidigare svek, av en vän som jag då trodde var min vän, inte alls fanns för mig när jag verkligen behövde det som allra mest. Vi pratar alltså inte om en vän som inte svarade i telefon en kväll för att jag behövde prata…nej nu pratar vi ett svek. Åtminstone är det så jag upplever det. Och upplevde det.
Här och nu. Där och då.

Jag blev våldtagen. Av två män. Min så kallade vän befann sig i rummet intill, hon visste vad som pågick men gjorde inget för att ta bort plågoandarna. Mina rop på hjälp ignorerades. Och jag har aldrig känt mig så fruktansvärt ensam som där och då. För att två män tar sig rätten att ”bruka” min kropp, mot min vilja, samtidigt som min vän bara låter det ske. Hon visste vad de skulle göra med mig. De här männen var nära vänner till henne. Och hon lät det ske. Jag kommer aldrig någonsin förlåta dessa människor. Det går inte. Den där kvällen tog de i från mig så otroligt mycket. En bit inom mig dog. Självkänslan och självförtroendet fick sig en rejäl törn och vissa dagar undrar jag om jag någonsin kommer att läka.

Det är inte så att jag går och ältar den här händelsen. Det är ingen idé. Det som har hänt, det har hänt. Men det är nu, när vi arbetar med terapin och bland annat ifrågasätter mina tankar och känslor, det är då minnena omringar mig. Stiger upp mot ytan igen. Lindar in mig i en dimma. På nätterna drömmer jag, återupplever allt om och om igen. Vaknar kallsvettig. Rädd. Och med ett stort tryck i bröstet. På dagarna känns det som att jag rör mig i slow motion. Allt är segt som tuggummi. Jag har svårt att fokusera. Vara närvarande. Det är självklart bara ett tillfälligt ”återbesök” av dessa minnen. Jag vet det. Men smärtar, det gör det såklart.
Mycket.

Och så här är det. Jag har insett, att detta svek, är anledningen till att jag inte klarar av att blotta mig. Någonstans inom mig finns en spärr som jag inte vet hur jag ska låsa upp. Vet inte om jag vill. Eller om jag törs. Det är inget konstigt egentligen, det är bara en spärr som skyddar mig mot nya svek.
Jag är bara människa.

Men en dag.
En dag, hoppas jag att jag ska våga. Lätta på spärren Och släppa in någon. In på djupet. Till mitt lager av känslor. De, privata, som jag inte delar med mig av här. Eller kanske rentav delar med mig av mina känslor innan jag hinner få ner orden i skrift här inne och trycka på publicera.
En dag.

Plus och minus.

Trötta måndagsögon.
I natt tog jag ett beslut att lägga mig i Buses säng. Jag kände att jag behövde få vara själv. Inte trängas i sängen där Buse intog sin plats tidigare på kvällen. Dock är Buses säng inte den största sorten så jag kan väl inte påstå att det inte varit trångt på längden. Men jag fick vara i fred. Några timmar av taskig sömn men även några timmar av tid i ensamhet. I bland bara måste jag ta en paus. Något som jag inte varit så duktig på tidigare men nu känner jag att det är dags. Ett måste. En nödvändighet för att må bra. Eller så att jag kan må bättre. Bli den jag vill vara. Som jag saknar. Tid till att samla energi. Kraft. Inspiration. Nya idéer. Sömn. Rörelse och ny fräsch luft till mina lungor. Helt enkelt fylla på pluskontot så att jag orkar hantera minuskontot på ett sätt som känns bra. Och jag.

IMG_20151012_083403-1

Det är helt enkelt så att vi behöver det roliga, lättsamma, djupa, aktiva, nytänkande, kärleksfulla och utmanande i livet som ger oss återhämtning och positiva känslor. Plus på pluskontot.

Alla minus kommer mer eller mindre per automatik. Vi har alla måsten i livet, tråkiga händelser, sorg och mängder med saker som vi tycker är sisådär. Inte så roliga och lustfyllda. Mest ett nödvändigt ont. Och dessa minus hamnar då, allt som oftast, på minuskontot.

För att orka med dessa minusbubblor som vi har på minuskontot behöver vi lika många plusbubblor på pluskontot för att känna oss tillfreds. Ingen krånglig matematik. Vi ska helt enkelt bara sträva efter jämn viktfördelning mellan plus och minus på vågen.

IMG_20151012_203302-1-1

Därav var jag tvungen att lägga mig i eget rum i går,
för att få vara bara jag. Även om det innebar att ligga hårt, obekvämt och vakna med stela ben(inget konstigt då sängens längd är för en liten Buse och inte en halvlång vuxen) med ungefär en timmes mellanrum.

Oavsett stela ben och dålig sömn så är det hög tid att jag lyssnar på min magkänsla. Den som förtvivlat pockat på min uppmärksamhet under så lång tid. Försökt att göra mig uppmärksam på att det inte går att borra ner huvudet och köra på i all oändlighet. Till slut havererar de flesta av oss. För när all lagrad energi tar slut, då finns det ingen återvändo. Du har nått vägs ände. Den berömda och beryktade väggen.
Den som faller under; ”det händer inte mig”. Så tänkte åtminstone jag. Att jag var stark nog att tackla alla minus. På egen hand.
Men se så fel jag hade. Inte lärde jag mig efter första mötet med väggen heller, nej, jag var tvungen att testa hur långt jag kunde gå en gång till. Som för att vara på den säkra sidan vart just min energi tog slut. Eller göra jobbet ordentligt. Jag vet inte vad. Men det var idiotiskt. Korkat. Och urbota dumt. Men nu har jag testat. Jag vet kontentan. Jag känner den bittra eftersmaken som hänger i fortfarande och även kommer att göra en lång tid framöver. En ständig påminnelse om mina svagheter.

Skillnaden från första gången vi möttes, jag och väggen, är att jag nu tillåter mig att vara svag. Det är ok. Jag har varit ärlig och berättat för min omgivning, de vet läget. Fullt så ärlig var jag inte första vändan. Jag berättade kanske en fjärdedel vid det tillfället. Anledningen, jo för att jag skämdes. I dag orkar jag inte bry mig. Det är så här jag mår. Just nu. Inte bra. Men med ett mål att må bättre. Jag har berättat så mycket som jag klarar av den här gången. Pressat lite extra, mestadels för min egen skull. Det är trots allt lättare att få hjälp om jag berättar hur det står till. I runda slängar har jag väl lagt ribban på mitt berättande omkring 80%. Något som i min värld är stort. Och jag ska inte säga att det inte varit jobbigt. Men jag har gjort det i alla fall. Pratat. Skrivit. Tagit emot hjälp. Vågat visa mina svaga sidor.
Denna gången är jag mer mottaglig för den hjälp jag får, antagligen för att jag själv bjuder in hjälpen lite djupare i min själ. In i mörkret. Det djupa. Där allt smaskigt och taskigt gömmer sig. Nu väntar jag bara på att resultaten ska visa sig. Att jag mår bättre. Och känner levnadsglädjen börja spira inom mig. Det är det enda som betyder något just nu.

Hmm. Nu är jag gjort det igen. Bjudit er på mitt ordsvamlande. Fingrar som rör sig per automatik över tangenterna. Tankar som flödar. Min chans till att banta ner orden, känslorna i mitt bröst. Så att det åtminstone blir lite lättare att hantera. Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till eller vad jag vill få sagt. Detta är bara måndagssvammel. Ett väldigt välbehövligt sådant.
Tack för mig!

Att få ett släpp.

Vissa dagar kan jag verkligen känna mig som en riktig ”supermama” som klarar allt och lite till. De dagarna är underbara. Känslan av den gamla Ulrika som klarade av att ha tusen bollar i luften samtidigt utan minsta problem och med ett perfekt slutresultat, den känslan är mäktig. Så jägarns mäktig!

IMG_20151009_191436

Just nu drömmer jag precis om just en sådan dag. För det är ett tag sedan. Eller ska vi säga att det åtminstone är en vecka sedan sist. Denna vecka har vi umgåtts dygnet runt, jag och Buse. Han krasslig och jag rastlös. Fastlåst i hemmet. Ja. Det har känts så. Ganska hemska tankar och känslor men det är den brutala sanningen. Och förmodligen grundar sig detta i att jag inte fått vara i fred. Inte ens på toaletten.

Ingen rolig känsla som ni säkert förstår. Att känna sig fast i sitt hem med händerna bakbundna. I dag föll den sista droppen som fick min bägare att rinna över. Och jag fick ett irriterat släpp på min son. Inget högt. Inget elakt. Men irriterade väsande ord. Demonstrativt kroppsspråk. Och djupa suckar från moi. Såklart var det inte befogat. Han förtjänade det inte. Han är ju bara ett barn. En liten Buse på 2 år. Som testar gränser. Utmanar. Bubblar av ord. Skrattar. Ramlar. Sjunger. Gråter. Helt enkelt lär sig nya saker för var minut som går. Just precis det som det är meningen med här i livet. Att upptäcka.
Jag kan omöjligt kräva att han ska förstå vad jag vill och vad jag menar. Det är oförlåtligt. Men mänskligt. Jag vet det. Jag försöker att tro på det också.

*Protester. Trots. Tvärsemot. Matvägran. Skrik. Gråt. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Vill inte. Slag mot ansiktet i protest mot sin dumma dumma mamma. Slänga sig på golvet och sura i hopp om att viljan ska gå igenom. Att mamman till slut ska ge vika. Kasta saker, gärna med siktet inställt på någon av våra fyrbenta familjemedlemmar. Ja. Lite så här har det sett ut i dag.* 

2015-10-07 15.44.37

Jag märker dock när dessa situationer uppstår. Det är när vi umgåtts dygnet runt en längre period, sömnen har varit sisådär, motionen uteblivit totalt, kosten svajat och jag inte har fått andrum. Chans att vara själv, andas och insupa ny energi. För det är så. Jag behöver tid för mig själv att återhämta mig. Så att jag kan vara den mamma som jag vill vara.

Den bästa mamman för min son.

Hugger i sten.

Mina ord sitter som en stor sten i bröstet. Hård och omöjligt att forma till ord. Det går inte. Det går bara inte.2015-10-03 10.40.29

Så mycket känslor i omlopp. Både bra och dåliga. Behandling i går förmiddag, stallbesök, mysmiddag med finaste vännerna. I dag har jag och Buse lekt med två fina tjejer hela dagen lång. Vi har hunnit med ett besök i lekparken, bakat chokladbollar, myst framför tv och röjt på så som bara barn kan göra.
Och ska göra.

Vi har haft så roligt!
Men som alltid ska det komma ett MEN, så även i dag. Jag är sedan några timmar tillbaka i chock, samtidigt som jag är sårad och så otroligt besviken. Vad orsaken är, det låter jag vara osagt. Det räcker att jag vet. Det gör tillräckligt ont som det är, utan att jag behöver ”outa” det här skriftligen.

Nu ska jag dock göra ett försök att sova. Släppa tankarna och känslorna för en stund. Ladda på med ny energi så att jag kanske orkar hugga lite i stenen inombords och såklart även orka med en fartfylld morgondag tillsammans med min lille Buse.Vad vi ska hitta på? Ja, det återstår att se.

Och den här LÅTEN, den har aldrig känts mer passande…

Att säga…känna…reflektera…

textgram_1443683730-1-1

Ny fräsch månad. Faktiskt en av mina favoritmånader. Oktober är synonymt med höst för mig. Koftor, stora tekoppar, hemlagad soppa, en bra bok, raggsockor, tända ljus, mys, filtar, värme, kärlek, mörka kvällar, frisk och krispig luft, morgondis, färgexplosion ute i naturen, färska plommon redo att plockas ner från trädet ute i trädgården, värmande solstrålar, långpromenader, bakstunder och så mycket mer. Hösten kommer alltid att få mitt hjärta att slå lite fortare än övriga årstider.

Och med hösten kommer också en längtan. Efter de personer som jag tycker om så där vansinnigt mycket. Familj och vänner som värmer min själ med varma kramar och massor av kärlek. Dessa människor längtar jag efter. Det är ju dessa människor som jag vill umgås med, uppkrupen i soffan invirade i en filt med en kopp te och funderingar som inte yttras utanför vår egen lilla sfär. För det är våra hemligheter. Vår stund. Där vi delar med oss, stöttar, skrattar, gråter och finns för varandra.

Det ”sorgliga” i mitt fall är att några av mina personer är utspridda i landet. Finns inte samma möjlighet till spontanitet längre. Och det värker inombords. Jag vill så gärna. Kramas, finnas där. Det blir aldrig på samma sätt genom telefonen eller datorn. Känslan saknas. Men jag försöker att göra det bästa av situationen. Saknaden. Och såklart vårda de som finns i min närhet här på hemmaplan. De är inte många. Men de är sannerligen värda sin vikt i guld. När jag är ensam, när jag känner mig ensam i själen, då drömmer jag mig tillbaka till min lägenhet på Kärringberget där jag tillbringade många härliga stunder i soffan, tillsammans med mina vänner. Och ibland enbart i sällskap av mina små lurviga snarkande vänner som troget sällskap.

Jag är nämligen en människa som älskar sällskap, jag avskyr att vara själv. Går definitivt hellre hungrig än att jag sätter mig och äter själv. Men så kommer det stunder då jag bara vill få vara i fred. Alltså helt i fred. Min stund till eftertanke. För inombords snurrar det konstant av tankar och känslor. Så mycket att jag inte vet vad som är på riktigt och inte. Alltså jag vet inte om det jag känner och tänker är sanningen. Eller bara något som är ”uppdiktat” av mig själv. Vissa stunder undrar jag om jag inte allt detta som sker inom mig egentligen är någon form av bokstavskombination.
Hur som, jag vet att jag klassar in till bokstäverna, HSP;
Highly Sensitive Person.

De senaste åren har jag varit själv en del. Men inte i den mängden som jag behöver. Inte på det sättet. Jag vet inte om ni kan sådant här men när en person har diagnosen; Utmattningsdepression så finns det inte en gnutta energi kvar hos denna personen. Du orkar inte äta, kliva ur sängen, tänka, andas, skriva, sova…allt är en kamp inombords. För att finna kraft och orka med det mest nödvändiga som att exempelvis masa sig in på toaletten för att inte kissa i sängen. Och när energin inte finns, du är sjukskriven och har hela dagarna för dig själv så kan en tycka att det finns hur mycket tid i världen som helst till eftertanke. Jo förvisso. Men då är du inte i form för det. Du tänker inte. Du bara är. Existerar. Inte mer.

Så även om jag stundvis, i min recividerande deprission, varit sjukskriven och haft mängder av tid för mig själv. Så har det inte varit den rätta tiden. Tiden med energi i sinnet som gör att jag orkar landa och känna efter. Innerst inne. Lyssna på magkänslan som jag dessvärre alltför ofta kör över för att inte göra andra människor i min omgivning besvikna. Så i stället för att lyssna så ignorerar jag. Mig själv. Mina känslor. Därav så försöker jag nu, efter psykologens inrådan att känna efter vad jag uppskattade innan allt det här startade. Vilket jag trodde skulle vara plättlätt men icke.
För jag har på riktigt glömt vem jag är. Eller snarare vem jag var. CIMG1390Jag minns fragment. Såsom hästar, motion, shopping, vänner och uteliv. Och vi kan säga så här, tre av mina aktiviteter från ”före” tiden kan jag tänka mig att ägna mig åt flera dagar i veckan. De övriga två får jag nästintill ångest bara att tänka på. Förhoppningsvis kommer jag att komma på fler saker framöver. Med tiden. Men jag har åtminstone lyckats skramla fram lite grann så att jag kan redovisa min läxa i morgon på samtalet i Falun.

Men enkelt sammanfattat så;
Det är dags för egentid.
Hösten är här.
Och  det är hög tid för eftertanke och reflektion.

Nya känslor som gror.

Jag börjar känna en bubblande ilska inom mig. Vet inte riktigt vart den kommer i från. Det konstiga är att desto mer jag och PP rör runt i kaoset, desto mer vrede kommer fram.

Frågan är bara varför det kommer nu? Av vilken anledning? Hur ska jag hantera det? Och hur ska jag agera?

Det är så olikt mig att yttra ilska. Jag har alltid tigit och varit tyst. Dragit mig undan. Undvikit situationer som kan innehålla ilska och hårda ord. Lagt locket på. Stoppat in känslorna djupt där inne och försökt att kväva dem. Allt för att slippa obehaget.

Just nu. Är det inte så jag känner. Långt i från. Nu skulle jag minsann kunna kasta mig in i en hätsk diskussion och inte vika mig en tum. Jag skulle vilja boxas. Möta en sandsäck och bara slå ur mig all frustration. Det är främmande. Väldigt långt i från den Ulrika som jag en gång kände. Kanske är det ett friskhetstecken. Att jag känner känslor. Av alla sorter. Vad vet jag. Men jag blir rädd. För det här är inte jag. I alla fall inte den jag har varit. Förvisso ska jag väl inte backa bandet och bli den jag en gång var. Snarare skapa en ny uppdaterad Ulrika som älskar livet. Men det är ändå läskigt att känna dessa känslor så starkt inom mig.

2015-09-09 15.29.44

Jag vill inte vara arg. Jag vill inte bråka. Jag vill inte sätta mig på tvären. Men jag är så innerligt trött på att bara jamla med. Acceptera allt och bli överkörd. Gång på gång. Det är inte så det ska vara. Men det är så det har varit under så många många år. Självklart är en stor del av detta självförvållat. Jag kunde stått på mig mer. Om jag hade haft den inre styrkan. Tron på mig själv. Den som stals från mig redan under gymnasietiden. Jag har alltid tagit den enkla vägen, att bara följa med strömmen. Allt för att slippa diskussion/konfrontation. Inte vara till besvär.

Jag känner att det räcker nu. Jag vill inte längre vara enkel.  Nu, nu är det faktiskt min tur att leva. Att få ta för mig utan att skämmas. Och upptäcka allt roligt som jag hoppas att livet har att erbjuda.

Det är minsann min tur nu.

Jag måste.

Inget nytt här. Bacillerna härjar runt inom mig men jag börjar känna mig en aning piggare. Dessvärre är hostan en riktig retsticka som jag hoppas avlägsnar sig pronto. Jag kan inte direkt påstå att vi är goda vänner. Och vi kommer aldrig att bli heller. Jag som aldrig rökt ett bloss i hela mitt liv låter som en gammal kedjerökare där lungorna sagt tack och hej för länge sedan. Men, som tur är fallet inte så.

Så i dag har det inte varit många knop här hemma. Någon tvättmaskin, läst ut en bok, påbörjat en annan, löst lite korsord och blandat det med lite ångest över att veckans läxa inte är genomförd. Och i morgon är det ”prov”. Jag hade verkligen inte planerat sjukdom och i går var min plan att jag skulle cykla. Det gick inte.

Så nu är ju frågan. Ska jag plåga mig ut i morgon förmiddag. Bara för att kunna redovisa? Eller ska jag inse att jag faktiskt inte är i form för att genomföra det? Komma med ett misslyckande även vecka två?

Ja. Nu är det såhär, att jag är inge vidare duktig på misslyckanden. Så jag ska faktiskt bege mig ut och cykla i morgon. Jag måste. Det är nog en sablarns tur att jag höll mig lugn i dag. Lugn så att jag samla så mycket kraft och energi som möjligt till morgondagens trampande. Det behövs.

När klockan var fem så kom i alla fall mina älskade pojkar hem. En liten Buse med pliriga ögon, det stora fina leendet, dubbla niinisar, tigerkepsen på och en varm kram. Den behövdes. Och jag gjorde vad jag kunde för att hänga med mitt lilla energiknippe. Dagen till ära så valde han tack och lov  en stillsam aktivitet. Att gå på blöblö jakt.

IMG_20150831_174723

Så det var ett fint slut, att plocka blöblö, vinbär och krusbär, efter en annars tråkig, ensam och otroligt långsam dag.

Zombiestatus.

Jo men visst. VAB i fredags med Buse resulterade i att mina bihålor började strejka under lördagen och i natt kom skiten på riktigt. Hosta, halsont, snor i mängder(glamouröst jag vet), feber och bihålorna. En smärta som inte är av denna värld. Det gör till och med ont i tänderna. Sov tyvärr inte många minuter och var mer död än levande i morse. Och jag som skulle åkt till min kära mor och umgåtts i dag.

Typiskt.

2015-08-29 15.18.37I stället har jag agerat som Jönsesgårdens alldeles egna zombie. Utmattad. Med en Buse som är frisk och nu har energi i överflöd och en sambo som slitit med altanen. Vilken härlig kombo. Tjohooo! Ja, jag har mest vandrat runt på gården som ett lik i myspyskläder. Tagit varenda möjliga chans till att få sitta ner och samla ork. Ser garanterat lika risig ut som jag har känt mig. Vågar faktiskt inte titta i spegeln. Klarar inte av mardrömmar från en selfieskräckfilm i natt. Jag vill bara få soooova!

Och nu. Äntligen. Nu sover den lilla i sin säng och jag har slängt mig ner i vår säng, raklång. Den har bannemig aldrig varit behagligare.  Så jägarns skönt!!! Nu pepprar jag med Alvedon, strepsils, nässköljskannan och Nasonex i hopp om att få lite mer sömn. Jag har gjort så gott jag kan, nu är det bara att blunda och hoppas.

Som jag hoppas!

…finito…

Efter ytterligare en natt med lite sömn, en långpromenad och samtal med PsykologPhilip är jag nu helt slut. Utmattad. Det finns inga ord. Så i stället bjuder jag på mina favoriter; Coldplay. Kan aldrig bli fel. Aldrig.

A sky full of stars.