Highly Sensitive Person.

Fredagsmys i vårt hem består av en ensam mamma som placerat sig i sängen med Spotify i bakgrunden och en sovande liten Buse i rummet intill. Sambon är ute på vift och jag hoppas innerligt att de har trevligt. Min tanke var att egentligen åka hem till någon och hälsa på denna ”ensamma” fredagen men så här i efterhand är jag så otroligt glad att jag lyssnade på min trötta kropps enträgna signaler om att stanna hemma för lite lugn och ro. Jag behövde det. Musiken, tystnaden, lugnet, det rena ansiktet, uppkrupen i sängen under en filt och med en skål med vattenmelon.
Samtidigt som jag har det så här bra så sitter jag och tänker på vad jag ska ta mig för på min lista över ALLA saker som finns att göra.
Den känns som aningen övermäktig just nu.

Ni vet, när en vet allt som behöver/måste/bör göras och den där känslan när det är klart. Jag vill få känna den. Men jag orkar inget göra. Oinspirerad. Trött. Så helt ärligt så tänker jag strunta i jobbet för den här kvällen och i stället ta mig någon timme under morgondagen för att beta av diverse uppgifter och förhoppningsvis, genom det, skänka mig själv lite lugn.

Veckan som gått har passerat i ett rasande tempo.
Jag har inte riktigt varit med och det ska bli skönt med en helg som inte är fullspäckad med aktiviteter. Min förhoppning är såklart att solen kommer att stråla på oss, jag behöver tanka massor av D-vitamin, andas frisk luft och låta mina axlar sjunka ner några hack. Det har varit en vecka som innehållit mycket enormt mycket känslor och vid det här laget så vet jag att jag är en Highly Sensitive Person. Något som jag nämnt lite snabbt tidigare. HSP äter så mycket energi samtidigt som jag är glad att jag har fått detta karaktärsdrag som en extra bonus när jag föddes. Tidigare har jag bara trott att det varit något knas med ”hur” jag tänker. Tills det att jag fick detta förklarat för mig, att jag alltså är en högkänslig person som noterar de mest omärkliga tingen som sker runt omkring oss, bearbetar dem med blixtens hastighet och sätter mitt nervsystem i ordentlig gungning. Jag har lärt mig att jag är en person som otroligt lätt känner av den sinnesstämning som råder i min närhet. Så här står det på en informationssida som beskriver detta karaktärsdrag:

”Du kan alltså känna av stämningar och andra människors behov. Du har välutvecklad empati: Inte nog med att du har förmågan att sätta dig in i hur andra mår, deras tillstånd kan få dig att känna dig på samma vis! Detta leder till att du har svårt att sätta gränser, vilket i sin tur kan leda till att högkänsliga människor lätt blir manipulerade och utnyttjade av andra människor”. 

Och som jag känner igen mig i dessa orden. Att inse detta har också gett mig en förklaring till hur det kan komma sig att jag är så trött och slut mest hela tiden. Visst är jag utmattad. Jag vet. Men de perioder då jag inte har mått dåligt de senaste åren så har jag ändock blivit trött så oändligt fort av nya intryck och vissa miljöer men även det fick sin förklaring när jag fick denna känslighet/sensivitet förklarad som en del av mig och den jag är. Helt enkelt så är det så att jag behöver mer återhämtning efter varje dag än vad människor runt omkring mig behöver. Något som jag nu på allvar ska försöka lyssna till.

Som den här veckan som, varit ordentligt intensiv, har ätit upp hela mitt batteri och det finns inte en gnutta energi kvar att tillgå. Ingen reserv att tillgå heller. Det har verkligen varit så illa att jag inte vaknat på natten av att Buse kommit in till vår säng, jag har inte heller vaknat av klockan på morgonen, utan sambon har fått knacka på mig för att få en reaktion. Och detta är något som är så ofantligt olikt mig. Därav kommer jag framöver, att bli än mer tråkig. Jag måste helt enkelt. Om jag vill kunna arbeta kvar på mitt fantastiska arbete som jag älskar, om jag vill kunna leka med min son, om jag vill leva. Ja, då måste jag få till en förändring i mitt liv. Vilket betyder att jag från och med kvällens beslut(att stanna hemma) har tagit ett kliv i rätt riktning. Med förhoppning om att framöver kunna hantera alla intryck lite bättre. Och denna personen som berätta för mig om att jag passade in på alla kännetecken, den personen är jag oändligt tacksam. För nu förstår jag mer.

Så förutom min utmattningsdepression som i somras höll på att kosta mig livet så har jag nu alltså även förstått att jag är en person med ett karaktärsdrag utöver det vanliga. Och jag kommer att vårda det ömt. Det lovar jag. För jag tänker som så, att om jag får ladda batterierna riktigt ordentligt, då måste detta vara något som kan hjälpa andra människor, genom att jag ser och hör saker som de själva inte lägger märke till.

Men.
Alltså.

Highly Sensitive Person.
That´s me!

Projektmakerskan.

Det här med att komma på nya saker att göra hela tiden, det kan sannerligen få mig att bli knäpp. Nya projekt påbörjas dagligen här hemma som dessvärre stagnerar efter bara ett litet tag då det saknas något för att slutföra det hela.
Precis så var det under gårdagen.

Projekt 1: Garaget.
Som i dag används som förråd. Det MÅSTE organiseras upp. I dagsläget är det nämligen så att du kommer in innanför dörren för att sedan bli stående, förundrad över vad som skett där inne. Kläder här, kartonger där, småpryttlar som rymt i från sin ursprungliga förvaringsplats, plastbackar med barnkläder(förövrigt det enda som är välsorterat och orört), barnskor som inte fått någon bestämd plats ännu och ja…sedan lite möbler, cyklar, bildäck, en välfylld frys, en sådan där bebispool med tillhörande leksaker och en massa annat. Jag minns bara inte riktigt vad det där ”massa annat” är för något då det ligger begravt där under allt kaoset.
Men men.

I går påbörjade jag alltså detta projekt.
Som från ingenstans så kände jag bara att det var dags. Inspirationen fanns där och då är det bäst vara snabb och passa på. Jag menar, du vet aldrig när inspirationen och lusten får för sig att smita sin väg, så det är bara att gör´t. Och det flöt på bra. Sängkläderna, vars kartonger gått sönder i botten, har jag sorterat ordentligt och realistiskt tänkt på vad som ska stanna och vad som ska gå till sopor eller andra roliga projekt. Känslan att detta påbörjats är än så länge bra. Dock körde jag fast en aning på eftermiddagen när jag fick slut på flyttkartonger och insåg att jag måste ta en tripp till IKEA för att kunna fortsätta. Suck. Jag kan lova att frustrationen var inte att leka med när jag körde fast så snart…jag hade ju bara precis börjat.

Men för att inte deppa ihop helt och hållet, så fick jag helt enkelt hitta på något nytt att syssla med tills dess att jag löst det lilla problemet med förvaringsmaterialet. Som förhoppningsvis löses snarast så att fortsättning kan ske till helgen.

Projekt 2: Påskpyssel.
Ja, det kan tyckas tidigt. Men alla andra år, så har jag typ fått fast fjädrarna i riset på skärtorsdagen och vips så är påsken förbi och det känns helt meningslöst att jag ens lade ner tid på det hela. Därför har jag i år valt att satsa på egenproducerat pyssel som jag alltså påbörjade i går. Och för att göra det lite extra så har jag såklart ordnat med dubbel uppsättning för att även kunna ta med till jobbet och glädja barnen där med lite färgglatt påskpynt.
Pärla, stryka och klippa är det som detta projekt mestadels bestod av under gårdagen. En riktigt mysig idé då jag gjorde den tillsammans med Buse. Eller ja. Det var mysigt fram tills det att han tröttnade, hällde ut alla sina pärlor i sängen och drog fram sin underbara, gulliga trotsådra.
Typ pärlor överallt. Tjohooo! Eller nåt sånt.

Projekt 3: Dropbox.
Den molntjänst där jag samlar de flesta av mina bilder. Så många att utrymmet är mer eller mindre slut. Och från och med slutet på denna månad(hade sådan tur att jag fick med lite extra utrymme när jag fick ny telefon och det extra utrymmet var under en begränsad period och går alltså ut snart) så måste jag betala för allt mitt utrymme, vilket är rätt så dyrt. I alla fall om du frågar moi! Så innan jag tar beslut om hur jag ska gå vidare så har jag lovat mig själv att få igenom varenda en av bilderna för att kolla så att det inte är en massa dubbletter som tar upp onödig yta samt se vad jag vill ha kvar och inte. Och efter att jag börjat nedifrån för att beta av mapp efter mapp så insåg jag att detta kommer ta sin lilla tid. Så nu vet jag vad en del av min fritid måste gå till framöver, nämligen; sortera, radera, förflytta och min förhoppning är att jag är klar med detta till slutet på månaden. Allra bäst vore det såklart om jag kunde säga att det var färdigt redan…typ som i går. Vilken lättnad det vore. Samtidigt så är det mycket känslor i omlopp när jag sysslar med det här projektet. Glädje. Tårar. Smärta. Kärlek. Energi. Lust. Längtan. Drömmar. Ja en riktig tripp längs med känslornas väg. För så är det ju, att gå igenom bilderna, om så bara sedan några år tillbaka så är det minnen. Fina, jobbiga, skrattfyllda, trött, knasiga och alldeles underbara minnen som jag vårdar ömt. Innan jag tar beslutet att trycka på radera så väger jag för och emot flera gånger för att vara riktigt säker. Vill inte förhasta mig. Inte i sådana här situationer med så betydelsefulla saker.

För som jag nämnt tidigare så har jag alltid haft ett otroligt bra minne. Men med flertalet depressioner till följd av utmattning så har minnet försvagats. Successivt. Och sådant som jag tidigare tog för givet att jag skulle minnas, är i dag ett måste att skrivas ner. Annars går det inte och jag får panik. Helt enkelt av rädsla för att glömma vilket jag vet redan innan att jag med allra största säkerhet kommer att göra. Så sjukt tråkigt. Och det är för mig en stor förlust. Så allt som hänt sedan allt började för x-antal år sedan…det minns jag bara vagt. Eller inte alls. Men jag kan glädjande nog fortfarande minnas delar och större fragment från min barndom. Något som jag är oändligt tacksam för att jag fått behålla och jag lovar att jag vårdar dessa minnen med så mycket vördnad jag bara kan. Så alla dessa bilder jag nu sorterar, de är från de senaste åren och är mitt minne. Därav så mycket extra värdefullt. För utan dessa bilder, bloggen och min älskade pappersalmanacka så skulle jag inte ha något kvar. Mer än dagen här och nu och morgondagen, för gårdagen minns jag inte.

Projekt 4:  Hälsa & Träning.
Detta ständigt pågående projekt. Som jag totalt kört fast i, medicinerna har dessvärre gjort att min ämnesomsättning är brutalt rubbad och för att komma i fas igen med näsan i rätt riktning så måste jag verkligen ha en väl fungerande plan att följa. Något som jag arbetar på. Och samtidigt som jag inte vill något hellre än att känna att jag tappar alla dessa kilon som är överflödiga och som får mig att känna olust för mig själv, så drar jag mig för att börja. Mycket för att jag är så trött och vet att det krävs enormt hårt jobb för att komma på banan igen. Min kloka och sunda sida vet att det är första veckorna som är tuffast och att sedan lättar det, tröttheten minskar och kroppen mår bättre…men ändå är det så gruvsamt att börja. I somras tappade jag uppenbarligen mitt j*vlar anamma som jag tidigare varit känd för. Det är som bortblåst. Men jag söker dagligen inspiration och kraft för att ta det där klivet. Och jag är på god väg. Planeringen har nått sin slutfas nu och jag är både spänd av förväntan, samtidigt som jag är så nervös. För jag vill inte köra i diket fler gånger. Det räcker nu. Mitt enda sikte när jag kommer i gång nu är att nå mitt mål. Inget annat att tala om. För min belöning när jag är där jag vill vara, den kommer att vara så värt det!!

Och nu har jag alltså delat med mig av ett fåtal av mina projekt. Utöver dessa som jag skrivit om så finns det mängder som ligger på hög. De flesta på började men även en hel del som ligger i startgroparna…
Att listan är lång, det är inte något ovanligt för att vara jag, däremot så är mitt bekymmer just nu, i dagsläget att jag inte kommer till den där fantastiskt underbara stunden när jag får ett avslut och kan dra ett streck över projektet och känna mig nöjd över min insats. Och det är något som är så viktigt i min värld så är det att slutföra och inte bara se allt växa på hög. Det om något stressar. Så i helgen handlar mycket om att slutföra saker. Att åter inta arbetet på måndag och känna att jag fått lite saker gjorda.

Så nu, kl. 19:39, är det officiellt helg och mitt mission blir härmed operation; slutföra projekt och jag, jag är peppad till tusen!!

Gör om. Gör rätt.

Känslorna är så otroligt spretiga.
Ena stunden känns det verkligen som om att allt är så lätt. Så enkelt. på väg i rätt riktning. För att i nästa sekund slå till mig hårt i ansiktet.
Ett riktigt uppvaknande.
Jobbet älskar jag.
Det gör jag.

Men beteendet är detsamma som förut. Jag har som inte lärt mig någon läxa känns det som. Samma tankesätt. Samma rädslor som hänger kvar. Samma dåliga samvete om jag inte hinner med allt som tänkts göra under dagens arbetspass. Samma rädslor att inte duga till. Samma samma visa. Om igen. Hur är det möjligt att jag bara fortsätter som förr. Vad svamlar jag om tänker ni säkert nu. Kan jag inte bara var nöjd med att jag trivs på jobbet?

Nej.
Dessvärre inte.
För så här är det. När jag tycker om mitt jobb(och även de gånger jag inte gjort det tidigare) så ger jag hela min själ för att allt ska bli så bra. För att känna att jag duger. Att min tid på jorden är till någon nytta/mening. För jag vill inte att någon ska ogilla mig. Jag behöver uppskattningen. Den håller mig flytande. Den får mig att känna glädje. Men under min ständigt pågående jakt efter allt detta så är det såklart något som får stå åt sidan. Jag orkar inte med så mycket. Utmattningen har satt tydliga spår inom mig och energin tar, som ni vet, slut väldigt fort. Den här gången är det något av det viktigaste som får stå åt sidan som om det vore oviktigt nonsens. Inget att bry sig om.

Hälsa, mat & motion.

Och min hälsa är något som ligger mig enormt varmt om hjärtat. Jag vill må bra och känna att jag orkar. Och som det är i dagsläget så släpar jag på omkring 27 kg övervikt. Något som jag verkligen lider av. Det är tungt, jobbigt, obekvämt och psykiskt får det mig att gråta. Självklart inget jag visar utåt. Men det finns i mina tankar från det att jag vaknar tills det att jag sluter mina ögon på kvällen. Och jag känner att jag åter måste ta makten.
Makten över mitt mående, min hälsa och min framtid.

Hur jag ska gå tillväga?
Det har jag inte helt hundra listat ut. Men det ska jag försöka ägna min morgondag åt då det vankas VAB här hemma. I dag har nämligen Tobbe varit hemma och i morgon är det min tur att ta hand om lille krasslige Busen. Hög feber, tät näsa och en klagan om ”ont i munnen” är det som är diagnosen. Min förhoppning är dock att det lättar under natten och att febern håller sig på de lägre temperaturerna under morgondagen. Aldrig kul att vara sjuk men för vår del blir det film, glass, vattenmelon, vatten, sova, mysa och jag ska göra allt i min makt för att Buse ska må så bra det bara går…

Men alltså.
I morgon är det hemmadag med Buse. Och kanske får jag till en bra plan som kan få mig att må bra. Eller åtminstone bättre.

Dröm sött!

Prioriteringsdags.

Vad gör ni om dagarna?

Jag har haft turen att få spendera en del av min dag ute på Siljans is tillsammans med de små glädjespridarna och mina härliga kollegor. Solen strålade, himlen var blå, temperaturen perfekt och humöret på topp!
Måste vara få förunnat att ha det så här härligt och som vi njöt. De lite större barnen passade på att rasta sina ben, som alltid är lika fulla i spring, och de mindre fick strosa i sin egen takt…alla nöjda och glada.

Inom mig bubblar det av viljor och tankar som spretar både till höger och vänster, jag får som ingen ro. Arbetsidéer, hälsofrågor, DIY-projekt, familjeaktiviteter, matscheman, bloggtid etc. Jag kan som inte riktigt nysta ut vart någonstans jag ska börja, jag vet inte ens om det finns någon ände…och om det är den jag ska leta efter. Men jag har gett mig själv ett uppdrag, att i morgon försök lista en prioritetsordning för allt det som står med på min lista med saker som jag behöver och vill göra. Allt för att försöka komma i gång. Min förhoppning är att det ska lätta min ångest över att inte komma någonvart. Att stampa på samma plats hela tiden och bara komma på nya saker utan att bocka av några blir bara panik inombords. Jag är, och kommer alltid att vara en person som älskar prestationer. Inte prestationer som i att vinna eller prestera bäst, utan den sorten där de blir utförda och jag får bocka av dem som slutförda och känna den där behagliga tillfredsställda känslan inombords. Den känslan som jag vet får mig att må så bra. Den känslan när jag är stolt över mig själv. Underbar. Men förrädisk.
Och det får inte gå till överdrift.

Något det alltför ofta har gjort i mitt fall. Jakten efter den där tillfredsställda känslan blev till slut min drog och var en stor bidragande orsak till att jag körde ända in i kaklet utan att riktigt begripa det själv. Min egen strävan efter guldstjärnor/plus i kanten(något som startade redan på lågstadiet) fick mig att slita som ett djur. Delvis för min egen skull. Men mestadels för att få min omgivning att vara stolta över mig. Helt galet tycker jag när jag ser på det såhär i efterhand och med hjälp av lite objektivt synsätt från Psykolog Philip. Men tänk på det…om jag kämpat ända sedan lågstadiet…och brakade in i väggen för första gången för några år sedan…så är det kanske inte så konstigt. Det är trots allt mellan 15-20 års kämpande, envishet och bekräftelsejakt som tillslut gjorde att jag inte orkade mer. För helt ärligt, vem orkar jaga sketna klistermärkes guldstjärnor i så många år för någon annans skull än sin egen? Antingen är jag bara så korkad som inte förstod något tidigare eller så har jag bara valt att blunda för det och köra den enkla vägen…så som jag alltid gjort.

Jag tror inte längre på att jag kommer finna lyckan genom att jaga dessa guldstjärnor. Innerst inne är jag medveten om det. Något som är otroligt skönt att inse, samtidigt som jag inser att bara för att jag kommit till insikt så betyder inte det att jag kommer att sluta med denna jakten bara sådär. Nej. Så klart inte. Ni kan väl den här ”det är svårt att lära gamla hundar sitta”? Typ så är det inom mig. Jag vet hur jag ska göra. Men gör tvärsemot. Av ren vana. Att det är enkelt och bekvämt.

Så det är MYCKET arbete som jag har framför mig. Dock ett arbete som inte ska utföras som tidigare, alltså med jakten på guldstjärnorna och en stolt omgivning som morot, snarare ett arbete som ska utföras för mig själv. För att jag vill, mår bra och utvecklas av det.
Låter inte det bra?

♥♥♥

Prio 1 är fortfarande prioriteringslistan över alla mina ”måsten”(eller vad jag ska kalla det) som ska skrivas i morgon efter arbetet. 

Och eventuella grammatiska felskrivningar samt stavfel ser jag bara som ett levande bevis på att texten skrivs direkt från hjärtat. Utan långa betänketider och korrigeringar.

Sidenbandet som fällde mig…

4 Januari 2016.

Datumet och dagen för ett nytt kapitel i Fröken Hagströms liv.
Jag har under många många år arbetat mer eller mindre dygnet runt inom restaurangbranschen. Arbetet har varit mitt liv. Men det har även blivit mitt fall. Sista dagen jag arbetade som restaurangchef, på den otroligt gemytliga restaurangen i Rättvik, hade vi ett stort bröllop. Förberedelserna hade pågått under en längre tid och uppgifterna tycktes aldrig ta slut. Dagarna försvann i en faslig fart och jag minns så väl att det skulle vara ett specifikt sidenband, efter brudens order, som såklart tog slut när det bara återstod ett fåtal kuvert. Vilket slutade med att jag fick jaga Dalarna runt innan jag till slut fann det i grannlandskapet och fick åka dit dagen innan för att sedan sitta och knåpa med detaljer sent in på natten. Telefonen från restaurangen var alltid vidarebefordrad till mig när ingen fanns på plats, vilket gjorde att ledighet och återhämtning inte existerade. Så efter åratal av jobb, jobb och än mer jobb…så sade kroppen i från. Dagen efter bröllopet, efter veckor utan någon särskilt skrytsam siffra på sömnkontot, bar inte benen mig längre.

Jag kommer så väl i håg att telefonen ringde(vidarekoppling från restaurangen, alldeles för tidigt på morgonen angående att boka rum på hotellet och jag ordnade det medan jag fortfarande låg till sängs. När bokningen sedan var klar så var det dags att försöka ta sig upp ur sängen. Känslan inom mig var olustig.
Det kändes inte bra.
Men envis som synden, en kurrande mage och ganska så nödig, fanns ingen återvändo. Tills jag försökte kliva ur sängen och resa mig upp på mina ben. Rädslan när benen vek sig och inte orkade bära upp mig. Fy. Det kommer jag aldrig glömma. Tankarna for genom huvudet och jag försökte tänka på vad som hänt. Vad var det för fel på mig? Varför samarbetade inte kroppen? Kröp till toaletten och sedan tillbaka. Och sedan var det där jag fanns. I sängen. Klarade inte av att göra något. Mat var inte att tänka på. Jag befann mig, kallsvettig och hallucinerande i någon form av låtsatsvärld, långt långt härifrån. Fick efter ett tag fatt på chefen och sedan dess har jag inte satt min fot på den arbetsplatsen. I mina tankar så fanns inget annat än att jag skulle vara tillbaka snarast möjligt. Jag hade ju ett jobb att sköta!
Ack så fel jag hade.

Jag har faktiskt inte ens jobbat inom samma yrke sedan den dagen. Bara tanken på det får mig att kallsvettas och känna ångesten växa. Minnet är fortfarande luddigt, suddigt och en aning försvagat. Men med rehab så ska jag nog återfå en hel del av mina förlorade minnen. Som jag i dag enbart vet att jag saknar, trots att jag knappt vet vad det är för minnen, så saknar jag dem. För de är trots allt en del av mig. Och efter så pass många år som nu passerat, med många steg fram men minst dubbelt så många bakåt så har jag nu alltså kommit en liten bit på väg, i rätt riktning, genom att börja arbeta inom en ny bransch. Något som jag tidigare haft ögonen på men inte riktigt vågat ta det stora klivet till att läsa på högskolan för att få rätt utbildning. Nu har jag inte utbildningen, inte än, men ändock har jag fått chansen att arbeta inom yrket. En anställningsintervju och jag hade tydligen egenskaper som mina fantastiska chefer fattade tycke för och ingen är mer glad för det än jag.
För jag trivs.

Jag fortfarande stora tvivel på mig själv. Om jag är rätt person på rätt plats. Varje dag undrar jag om jag gör ett tillräckligt bra jobb för att få vara kvar efter sommaren. Oron finns ständigt närvarande. Självkänslan är låg. Men jag brinner för mina arbetsuppgifter. Jag tycker att det är kul och jag vill…MYCKET. Dock så måste jag som alltid försöka begränsa mig. Att inte ta mig vatten över huvudet så att stressen över att inte hinna med alla projekt tar över. Ja men ni förstår ju. Att förutom mina 100% i arbetstid så har jag även ett personligt arbete på minst 150%  för att överhuvudtaget klara av att hålla mig vid liv. Så. Med det sammanfattat så har jag alltså gått från heltidssjukskriven till att arbeta dubbelt upp igen. Precis som förr. Men. Det är ju så kul. Jag vill så mycket. Ska bara…finna balansen.

Så vad är det då jag trivs med och sysslar med om dagarna?
Vad är det för arbete där jag får skratta, vara kreativ, busa, lära och upptäcka saker hela dagarna? Mötas av stora leenden redan klockan sju på morgonen, när jag själv fortfarande gnuggar gruset ur ögonen.

Barnskötare/Fröken.

Jag har alltså lyxen att få hänga med ett härligt gäng barn och pedagoger på en nystartad förskola här i Leksand. En chans jag är så glad att jag haft förmånen att få och som jag samtidigt klarat av att förvalta på ett bra sätt(hoppas jag). För även om jag har en tung dag, så vet jag att när jag kliver in genom dörren på arbetet så är det svårt att vara på dåligt humör då energin som barnen sprider omkring sig övervinner all trötthet och sura miner som möjligt dröjt sig kvar efter en sömnfattig natt.
Det är ren magi.

Så när rutinerna satts sig och jag känner att jag är lite mer i balans, ja då är det dags att läsa in lite engelska för denna fröken innan jag på distans kommer att läsa till förskollärare. Även om jag tycker att det är enormt roligt att arbeta i butik, som exempelvis Vero Moda och Systembolaget, så är det ändock inte längre givande på samma sätt som mitt nuvarande yrke.
I alla fall inte för mig. Inte nu.

Fröken Hagström kallas alltså numer för Fröken om dagarna.
Känns en aning skumt och helt ärligt så lystrar jag inte omgående när det hojtas efter Fröken, har inte riktigt vant mig ännu men jag jobbar på att förstå att det faktiskt är mig de försöker få uppmärksamhet i från då…

Nu.
Nu ska jag sova. Huvudet bultar och ögonen skelar…så det är bara att ge upp. Om några timmar är det dags att åter kliva upp innan tuppen för att komma i tid till arbetet. Hepp hepp!!

♥♥♥

Krasch, Boom, Bang!

I helgen så kraschade jag.
Sådär riktigt ordentligt.

Orken försvann och jag blev apatisk här hemma. Kalaset som var inplanerat för mig och Buse, blev inte av för min del. I stället städade jag undan julen och försökte att inte gräva en alltför stor grop till mig själv…
Vandrade mest runt som en grå mus, utan vilja eller lust till livet. Ångestens piska rappade min kropp och smärtan…den är obeskrivbar.

Så en helg som jag planerat att vi skulle ha familjemys och återhämtningstid slutade i stället med att jag slutade fungera. Den uppåtgående trend som min sambo märkt av den senaste veckan var som bortblåst. Och det kändes som om jag blivit bestulen. Jag var inte riktigt beredd på att hamna i underläge igen och efter en vecka med minimalt med sömn, mängder av intryck och en ständigt fight med mig själv inombords om att sänka kraven på mig själv, ja då fanns inte orken inom mig att kämpa för att hålla näsan ovan ytan. Och det blev så här. En planerat rolig helg som slutade i ett totalt blaha blaha-fiasko. Visst, det kommer fler helger. Det är jag väl medveten om. Men när jag vet att jag verkligen behöver den där återhämtningen som jag vet att familjeliv, solsken, snö och frisk luft kan ge, då blir sorgen över det förlorade så stor. Märkbar. Tårarna var mig hela tiden närvarande. Och tyngden i mitt bröst kändes som att den ökat från några ynka kilo till en vikt på minst 2 ton. En vikt jag helt klart inte är kapabel att bära på. Åtminstone inte i den usla form(både fysiska och psykiska) jag befinner mig i just nu. Och så har gjort ett bra tag. Suck. Det som nu spär på min sorg är alla dessa snubbelben jag samtidigt utsätter mig själv för om och om igen.

Tack och lov går det att göra om och göra rätt.
Så det är mitt mission från och med i morgon. Att åter kliva upp på stigen och försöka återfå lite kontroll över mitt liv.

Men först måste jag återhämta mig någotsånär från denna helgens djupdykning. För det tar så enormt på krafterna och framförallt så totalgrusas tron på en själv vilket gör att gamla tvivel återkommer och nya föds.

013Och i dag, måndag, ja då har det varit VAB på min agenda då Buse åkt på en riktig dunderförkylning. Dagen har haft en stående fras; ”Det rinner min näsa. Mamma torka”. Så det har jag gjort. Varvat med att ligga här på sängen och mysa tillsammans. Eller ja, jag passade på att mysa då Buse snusade tungt på mitt bröst. Men i morgon så är det dags för mig att återgå till arbete och Tobbe får stanna hemma med sjuklingen och torka snor.

Processed with VSCO with m5 preset

Så.
Ett veckoslut bestående av en total krasch, apatiskt tillstånd, sorg, tårar, ”tillbaka-på-ruta-ett-feeling” och denna vecka som startade med VAB.
Ja, det blir sannerligen intressant att se vad kommande dagar bjuder Fröken Hagström på för utmaningar.

Rädd för likgiltigheten…

Jag börjar återhämta mig.
Sakta men säkert börjar jag känna lite energi inom mig. Åtminstone så pass att jag fungerar hyfsat men jag känner mig ganska så seg i huvudet. Och i dag har jag känt att det har varit en berg och dalbana känslomässigt. Från att vara apatisk till att bli arg och irriterad för att sedan växla om till tårar. Något som hände under enbart ett fåtal timmar. Med det känsloregistret under förmiddagen så blev eftermiddagen mer blahaa. Jag kände varken sorg eller glädje. Så när det där pluset på vågen(+1kg i dag) kom. Ja, då kändes ingenting. Vilket är skrämmande. För jag vill känna något och allra helst en kämpaglöd när dessa tillfällen uppstår, så att jag orkar ta nya tag till nästa vecka. Det är alltid som farligast att trilla tillbaka i gamla osunda vanor när jag känner mig så här likgiltig. Och jag vill inte tillbaka i det destruktiva mönster som jag hade förut. Det är slut med det nu.

Så morgondagens mission för Fröken Hagström är att ta en promenad. Få frisk luft och rensa tankarna. Hålla koll på mitt matintag och se till att jag återhämtar mig ordentligt inför fredagens happening.
Det ska bli otroligt mysigt att samlas tillsammans; alla härliga barn som kommer att vara högt och lågt, barnens föräldrar(och mina fina vänner), lite mat, giogio, Idol finalen och slutligen övernattning.
Fredagsmys med extra allt helt enkelt.

Så därav är  torsdagen en dag som går i återhämtningens tecken.
Allt för att vara redo och så ”laddad” som jag bara kan vara inför en sådan här rolig fredagssysselsättning, som pyjamasparty på hemlig adress.
Längtar redan.

Hollow Talk.

3011-2015-1144653591839486857Vaknade med förkylningen från h*lvete i dag. Jag skämtar inte. Bihålorna har återigen ”tjocknat” igen, halsen river och huvudet känns ungefär som att det ska sprängas snart. Så det kanske inte var så konstigt att jag kände mig ur fas i går. Vet ju att jag alltid reagerar med matthet i kroppen när det är virus som härjar inombords men tänkte inte så långt i går…trodde bara att det var sömnbristen som spökade. Så något maraton har det inte blivit av i dag. Däremot har jag registrerat varenda intag av mat som gjorts i helgen och det kommer att bli ett plus på onsdag. Det här går inte att rädda upp. Inte på något jäkla sätt. Men nu är det som det är.

Så min måndag blev en dag i sjukdimman där det mest ansträngande var att jag kollade på sista avsnittet av Bron och vill ha mer. Hoppas, hoppas, hoppas innerligt att det kommer en säsong 4, för jag älskar verkligen karaktären Saga Norén, polis på länskrim i Malmö och hennes kollegor. Har ni kollat på denna säsong? Gillar ni serien lika mycket som jag gör?

Men min hjärntrötthet efter lördagens festligheter hänger alltså kvar och jag vill faktiskt inte åka till PsykologPhilip i morgon. Det är alltid så svårt att fokusera när jag inte är i form. Tankarna fladdrar så okontrollerat att jag har svårt att hinna med att greppa dem. Som att jaga en liten ettrig fluga. Typ hopplöst. Och jag måste ha mina tankar, annars  så kan jag inte ge PsykologPhilip svar på sina frågor. För det är inte direkt så att vi bara sitter och tjattrar om vädret när jag är där, nej, varenda ord som sägs där inne, de orden är framplockade ur mitt inre. Och för att komma åt dem så krävs det så enormt mycket av mig själv. Ett ständigt lockande och pockande. Djupt grävande och eftertanke.
100% Ulrika, varken mer eller mindre.

Ok. Nu har jag gnällt klart. Jag är sjuk.
Och ja, jag har dragit på mig offerkoftan i dag då den kändes så väldigt passande och tycker såklart väldigt synd om mig själv.

Äsch.
Lite sömn på det här så…

Första advent. Jo men visst!

Första advent.
Så mysigt med alla adventsljusstakar och stjärnor som lyser upp våra hem i det här kompakta mörkret. Spotifylistan med blandad julmusik som legat vilandes sedan förra året har dammats av här hos oss och spelas på repeat. Något som skänker ett skönt lugn och harmoni hos mig. Men längre än så har vi inte kommit i vår lilla röda stuga. Musiken kirrad men sedan blev det tvärnit. Jag skulle faktiskt mer än gärna vänta med att ha första advent tills nästa helg då jag ligger lite efter med pyntandet och ännu inte packat upp ljusstakarna/stjärnorna(!!!!!!) ur sina kartonger.
Och det är så pinsamt.

För är en sån här som jag är. En person som verkligen älskar julen(absolut inte julklappshysterin) är det fruktansvärt att ligga så här långt efter. I vanliga fall har jag planerat klart i november vad som ska pysslas och fixa med det. Men inte i år. Jag är verkligen så galet ur fas att det är svårt för mig själv att greppa. Dock har jag verkligen gjort tappra försök att komma i kapp den här helgen. Liksom arbetat för att fatta och förstå, att nu, Nu är det hög tid att plocka fram julen. Men att vara sist i kommunen med ”pynteriet”.
Ja.
Någon måste vara det också.

I går inleddes alltså försöken att något sånär komma i kapp genom att följa med Tobbe och brandkåren på julbord i Rättvik. Något som var riktigt riktigt trevligt. Och tro nu inte att det är själva buffén och frossandet som lockar mig och får mig på fall. Inte en chans. Nej, det är det så enkla som att få umgås helt kravlöst med lättsamma människor. Som mig själv, Ulrika.
Det gillar jag.

Kvällen började med bowling. Haha. Inte min bästa kväll spelmässigt om jag säger så men jag hade roligt. Det hade jag. Egentligen det enda som räknas(även om den dåliga förloraren inom mig grinade riktiga krokodiltårar, buhuuu). Men jag försöker varenda gång intala mig att det enda som krävs är att ha roligt, på riktigt!!! Men det är svårt. Samtidigt som jag nu, med lite insikt om hur jag fungerar i tankesätt, insett att detta är en del av min perfekta sida. Min strävan efter att alltid leverera på topp. Och när jag misslyckas. Ja. Då blir det som det blir, jag blir besviken på min insats. Känner ett misslyckande. Men vid sådana här tillfällen, i sociala sammanhang, då håller jag det inom mig. Jag skulle aldrig visa det. Inte en chans.

Julbordet kom därefter. Ja, där jag mest var intresserad av sällskapet. All den däringa maten fungerar mest som bukfylla, en möjlighet att slippa gå hungrig, för min del. Men sällskapet. Oj så trevligt det var. Trots att jag var nykter och inte de övriga så kändes det inte som att det fanns någon märkbar skillnad. Vilket för mig är så otroligt viktigt. Att helt enkelt bara kunna skratta, prata och dansa utan att för den skull känna sig som den ”nyktra” i sällskapet. Värdefullt som attsicken om du frågar mig.

LrMobile2911-2015-0219600314296159440

Kom hem någon gång mitt i natten. Trött. Ohh ja. Men ändå med en tillfreds känsla i kroppen som jag tycker om. Mycket. Somnade efter ett tags snurrande i sängen med min lille jordfräs tätt tätt intill. Som ett plåster ungefär. Det är kärlek det.

 Några få sovtimmar senare vaknade jag, något sömndrucken med jordens huvudvärk, till jordfräsens snicketisnackande. Och när mojmoj vaknade på nedervåningen, då var bara det bara att börja dagen trots de grusiga ögonen.
Men helt ärligt så var jag inte så sugen. Inte alls. Jag ville bara somna om. Allt för att få en möjlighet att vakna upp, någon timme senare och känna en lite piggare aptit på livet. Men när vi har mojmoj här på bestämd tid(tågtider att passa) då är det bara att skrapa ihop skärvorna för att få så mycket tid som möjligt tillsammans. Vi måste ju passa på liksom!

Tack och lov är min mor en väldigt förstående och kärleksfull mor. Och vi umgicks på den nivå som jag för dagen klarade av. Vilket självklart innebar ett besök på julmarknaden inne i Leksand. Ett måste. Tyvärr visade sig inte vädret från sin mest smickrade sida i dag. Inte om en som jag gillar vit snö och vinterkyla. Ååååh nej. I dag var det snarare blåst, regn och en obehaglig ruggig kyla. Typ som vädret en tråkig midsommar. Men vi var i alla fall där. På julmarknaden, tillsammans, tappert kämpande för att finna den. Julstämningen.

Jag, mojmoj och Buse.
Det är fint så.

hjärta

Så kanske. Kanske kommer jag att hinna arbeta upp min borttappade julkänsla till nästa helg. Jag menar, om jag fortsätter i den här takten så kan det väl inte vara en omöjlighet.

Utöver julmarknad och tårigt farväl till mojmoj så har vi hunnit med ett  akutenbesök då min sambo lyckats med bedriften att få en flygande spik i ögat(låter värre än det är), Macedonken(gaaahhhh, för andra gången denna vecka) och en söndag i konstant nykter-bakis-dimma så ska det sannerligen bli skönt att nu tvätta väck ansiktet och krypa ner i sängen som bäddades ren i förmiddags. Ljuvligt.

I morgon är schemat fullspikat då det är hög tid att avverka några maraton för att inte pluset på vågen ska bli alltför hemskt när jag står där på onsdag eftermiddag tillsammans med Coach Anna och våndas. Medveten om att orsaken faktiskt är denna söndagens trötthet. Och inte julbordet som jag först trodde. Men. Jag ska göra allt i min makt för att minimera skadan.
Så gott det går.

Hoppas på återseende i morgon.
Nu attackhångla kudden.
❤❤❤

Varför göra rätt?

Det är lite mycket nu.
Jag hinner varken tänka eller känna efter.
Har svårt att sova om nätterna.
Därav förklarligt trött som ett ** om dagarna.
Försöker just nu bara hålla i hop mig själv så gott det går.
Samtidigt som jag vet att det är helt fel taktik.
Ungefär ganska precis tvärtemot vad som är rätt för mig.

Jag borde.
Ja, jag borde stanna upp, reflektera och sakta ner. 
Bara göra det mest nödvändiga.

Tänk.
Att det är så svårt att lära såna här gamla hundar som mig att sitta.
Vissa dagar känns det sannerligen som ett hopplöst fall.
En surig gammal tik kan du sannerligen inte göra vad som helst med om det inte är rätt tillfälle.
Icke.

Men. 
Nu är jag inne i ekorrhjulet och det är bara att bita i hop.
Så är det i bland.
Jag får helt enkelt leta djupt där inne efter reservernas reserv som förhoppningsvis finns där någonstans och försöka härda ut till nästa vecka. 

En vecka som kommer vara fylld av; Ingenting.

Typ.
Fast det är inte hela sanningen.
Jag känner trots allt mig själv. 
Har svårt att ha en helt fri vecka med massor av tid till återhämtning.
Då blir jag passiv.
Apatisk.
Vet knappt hur de mest invanda rutinerna ska utföras.
Som att borsta tänderna.

Därför.
Därför måste det finnas någon liten sak som får mig att vilja kliva ur sängen. Varje dag.
Lockbeten, som frestar mig.
Väcker min nyfikenhet.
Som gör att jag inte grottar ner mig när de dystra tankarna river i mitt inre.
Utan i ställer får mig att ”vilja” öppna ögonen.
Möta morgonen.
Leta efter ljuset och leva i nuet.

266

Nu.
Mmm, nu är det hög tid att jag kryper ner bredvid min son som precis kräkts ner sin egen säng och nu barrikaderar vår.
Han brer ut sig.
Och jag bara väntar på nästa uppkast.
#hoppashoppasdetinteblirmer

Lider så med stackars Busen.
Förstår och känner hans tårar när han vaknar och inte hänger med på vad som händer och sker i kroppen. Bara känner ett illamående som rör sig inombords. Det är så obehagligt. Och tyvärr ofrånkomligt.
Om jag kunde, då skulle jag gladeligen ta det i stället för honom.
Pluttskrutten min.

Lite tisdagsreflektioner från mig. Ja, onsdagsreflektioner blir det för er…
Alla sunda människor sover vid det här laget.
Det är bara jag, Fröken Hagström som ofrivilligt är vaken.
Men jag ska göra ett ärligt försök nu.
Lovar.

God Natt.