Minnen…på gott och ont.

Jag är fortfarande ut balans efter fredagen.
Enormt mycket ”flashbacks” och mardrömmar har härjat under helgen, något som dessvärre gör att hela jag är seg som kola. Både i huvudet och kroppen. Hela dagen har jag känt mig sorgsen, ensam och rädd.

För det här är konsekvensen av att minnen som varit inkapslade under lång tid kommer upp till ytan återigen. Dock så vet jag även att det är ett måste. Att jag måste försöka ta mig igenom det här jobbiga för att någon gång kunna bli bättre. Och i mitt fall så är det just att överleva det jobbiga som är det stora frågetecknet. Kommer jag orka? Då det trots allt är av en anledning som jag förträngt de här ”minnena” från första början. Mitt försvar. Min lösning. Huruvida den lösningen kan klassas som rätt eller inte, det är en fråga jag inte ens kommer att försöka besvara.

092Just nu så skulle jag bara vilja ha den där personen som jag litar på här bredvid mig, en möjlighet för mig att låta själen få lätta på lite sorg. Men den personen är saknad och jag vet inte riktigt vart jag ska leta…för så är det, jag vill aldrig tynga någon med min sorg och det känns inte rätt att ”lägga över” mitt mörker på någon annan. Dessa dilemman. Denna beslutsångest. Alla dessa tidigare svek, från så nära vänner till mig, det har satt sina spår i själen. Djupa ärr som skaver och gör det nästintill omöjligt att prata. Jag vet aldrig vem jag kan lita på. Vad som stannar hos denne eller inte. En konstant rädsla för att säga för mycket och att jag bittert ska ångra det…

Egentligen kanske det inte behövs mer än en promenad tillsammans med någon för att rensa huvudet med frisk luft så pass att jag klarar av att fungera på dagarna och möjligtvis få sova lite lugnare på natten. Kanske mycket begärt. Kanske inte. Eller så är det så att jag bara behöver en rejäl vinfylla där jag glömmer tid och rum. Haha. Men jag tror inte riktigt att det är lösningen på mina problem. Snarare önsketänkande.

Hur som.
Seghet kommer jag att få dras med tills dess att jag kan tömma mig själv på lite känslor, tankar och ångest. En vecka kvar till Psykolog Philip, det är i skrivande stund otroligt lång tid. Men om en vecka, då kommer jag att sitta här, utmattad och slut men förhoppningsvis tömd på några minnesbilder som cirkulerar på min näthinna, mer eller mindre konstant, sedan minnet sköljde över mig och återkom i fredags kväll…

Minnen.
Att de kan göra så gott.
Och att de kan göra så ont.

Highly Sensitive Person.

Fredagsmys i vårt hem består av en ensam mamma som placerat sig i sängen med Spotify i bakgrunden och en sovande liten Buse i rummet intill. Sambon är ute på vift och jag hoppas innerligt att de har trevligt. Min tanke var att egentligen åka hem till någon och hälsa på denna ”ensamma” fredagen men så här i efterhand är jag så otroligt glad att jag lyssnade på min trötta kropps enträgna signaler om att stanna hemma för lite lugn och ro. Jag behövde det. Musiken, tystnaden, lugnet, det rena ansiktet, uppkrupen i sängen under en filt och med en skål med vattenmelon.
Samtidigt som jag har det så här bra så sitter jag och tänker på vad jag ska ta mig för på min lista över ALLA saker som finns att göra.
Den känns som aningen övermäktig just nu.

Ni vet, när en vet allt som behöver/måste/bör göras och den där känslan när det är klart. Jag vill få känna den. Men jag orkar inget göra. Oinspirerad. Trött. Så helt ärligt så tänker jag strunta i jobbet för den här kvällen och i stället ta mig någon timme under morgondagen för att beta av diverse uppgifter och förhoppningsvis, genom det, skänka mig själv lite lugn.

Veckan som gått har passerat i ett rasande tempo.
Jag har inte riktigt varit med och det ska bli skönt med en helg som inte är fullspäckad med aktiviteter. Min förhoppning är såklart att solen kommer att stråla på oss, jag behöver tanka massor av D-vitamin, andas frisk luft och låta mina axlar sjunka ner några hack. Det har varit en vecka som innehållit mycket enormt mycket känslor och vid det här laget så vet jag att jag är en Highly Sensitive Person. Något som jag nämnt lite snabbt tidigare. HSP äter så mycket energi samtidigt som jag är glad att jag har fått detta karaktärsdrag som en extra bonus när jag föddes. Tidigare har jag bara trott att det varit något knas med ”hur” jag tänker. Tills det att jag fick detta förklarat för mig, att jag alltså är en högkänslig person som noterar de mest omärkliga tingen som sker runt omkring oss, bearbetar dem med blixtens hastighet och sätter mitt nervsystem i ordentlig gungning. Jag har lärt mig att jag är en person som otroligt lätt känner av den sinnesstämning som råder i min närhet. Så här står det på en informationssida som beskriver detta karaktärsdrag:

”Du kan alltså känna av stämningar och andra människors behov. Du har välutvecklad empati: Inte nog med att du har förmågan att sätta dig in i hur andra mår, deras tillstånd kan få dig att känna dig på samma vis! Detta leder till att du har svårt att sätta gränser, vilket i sin tur kan leda till att högkänsliga människor lätt blir manipulerade och utnyttjade av andra människor”. 

Och som jag känner igen mig i dessa orden. Att inse detta har också gett mig en förklaring till hur det kan komma sig att jag är så trött och slut mest hela tiden. Visst är jag utmattad. Jag vet. Men de perioder då jag inte har mått dåligt de senaste åren så har jag ändock blivit trött så oändligt fort av nya intryck och vissa miljöer men även det fick sin förklaring när jag fick denna känslighet/sensivitet förklarad som en del av mig och den jag är. Helt enkelt så är det så att jag behöver mer återhämtning efter varje dag än vad människor runt omkring mig behöver. Något som jag nu på allvar ska försöka lyssna till.

Som den här veckan som, varit ordentligt intensiv, har ätit upp hela mitt batteri och det finns inte en gnutta energi kvar att tillgå. Ingen reserv att tillgå heller. Det har verkligen varit så illa att jag inte vaknat på natten av att Buse kommit in till vår säng, jag har inte heller vaknat av klockan på morgonen, utan sambon har fått knacka på mig för att få en reaktion. Och detta är något som är så ofantligt olikt mig. Därav kommer jag framöver, att bli än mer tråkig. Jag måste helt enkelt. Om jag vill kunna arbeta kvar på mitt fantastiska arbete som jag älskar, om jag vill kunna leka med min son, om jag vill leva. Ja, då måste jag få till en förändring i mitt liv. Vilket betyder att jag från och med kvällens beslut(att stanna hemma) har tagit ett kliv i rätt riktning. Med förhoppning om att framöver kunna hantera alla intryck lite bättre. Och denna personen som berätta för mig om att jag passade in på alla kännetecken, den personen är jag oändligt tacksam. För nu förstår jag mer.

Så förutom min utmattningsdepression som i somras höll på att kosta mig livet så har jag nu alltså även förstått att jag är en person med ett karaktärsdrag utöver det vanliga. Och jag kommer att vårda det ömt. Det lovar jag. För jag tänker som så, att om jag får ladda batterierna riktigt ordentligt, då måste detta vara något som kan hjälpa andra människor, genom att jag ser och hör saker som de själva inte lägger märke till.

Men.
Alltså.

Highly Sensitive Person.
That´s me!