No more grusväg.

I dag har jag och Fröken Svår varit ute på promenad. Vi tog bilen till Nittsjö för att vandra leden som utgår därifrån.

2015-09-07 20.55.31

Fantastisk miljö på sina ställen och början av leden hade nog varit fantastisk om det inte vore för att några skyltar saknades och vi kom fel. Efter många om och men så lyckades jag att få in oss på rätt spår igen. Men med några onödig kilometer i benen. Jaja. Så tokigt det blev. Men jag hängde inte läpp utan knatade vidare. Medveten om att det var låååång väg kvar.

Efter ett tag då var det helt ärligt så tråkigt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Grusväg. Grusväg. Och ännu mer grusväg. Jisses. Jag har aldrig sett så mycket grusväg i hela mitt liv tror jag. Passerade Karl Töfvåsens fäbod. Vilken miljö. Så vackert och kommer garanterat att besöka det till sommaren när det sjuder av liv där. Nu var det stilla och tomt. Kändes öde. Men ändå så fantastiskt vackert.

Sedan fortsatte vi på grusvägen. Stor tristess. Orken fanns fortfarande med lusten var som bortblåst. Jag insåg där och då, att jag är mer av en skogsmänniska. Eller ja, att jag uppskattar varierad terräng om en säger så. Det var det inte på denna led. Här ska man gå om man gillar enformig och enormt lättframkomlig vandringsled.

Dock var det inte riktigt läge att vända om. Jag ville definitivt inte gå samma bedrövliga väg tillbaka och någonstans inom mig fanns hoppet om att det skulle bli bättre. Det skulle skifta underlag. Att vi närmade oss slutmålet. Så vi gick. Grynet och jag. Inte en bil. Inte en tillstymmelse till bebyggelse. Vi var helt enkelt till skogs. Det tog till och med så lång tid att min kära mor ringde och efterlyste mig. Orolig att jag gått vilse.

Och vi kom tillbaka till bilen. Till slut. Och jag har aldrig varit så glad att se en byggnad som i dag. Byggnaden som för mig signalerade start och mål för dagens vandring. Nittsjö keramik.

20150907_170119-EFFECTSKänslan att vi gjorde det. Vi klarade av detta, jag och Fröken Svår. Tillsammans lyckades vi ta oss igenom 2 sega grusvägsmil. Och vi knatade ihop lite över 26 000 steg. Inte illa. Inte illa alls.

Nu; nyduschad och mätt i magen. Tittar på ”Heja Sverige” och myser. Redo att sova. Alldeles strax. Bäst att ladda batterierna ordentligt inför morgondagens träff med PsykologPhilip.

Favorit i repris med bästa vännen.

Vi körde en favorit i repris i dag. Jag och Grynet. Min bästa vän. Som alltid finns där, även om det vissa dagar är väldigt buttra miner. Men hon finns där. Och hon är bara den bästaste bästis jag kan ha -min skatt!IMG_20150824_144024-1

Runt Alviken tillsammans. Kände mig piggare i benen. Som att de börjar vänja sig vid rörelse igen. Något som varit saknat under tiden av ofrivillig hotellvistelse och efterföljande oförmögenhet att fånga dagen. Och jag märker att vissa dagar så är det betydligt tyngre än andra att ge sig ut på promenaderna. Som om jag någon gång ångrat att jag gett mig ut. Knappast. Ändock kan det vara så sablarns segt innan det händer. Obegriplig ekvation men jag blir alltid lite extra glad de dagar som envisheten segrar och jag utför någon form av fysisk aktivitet.

Det var segt att komma i väg i dag. Det var det. Varför vet jag inte. Måndagsdepp? Mental baksmälla? Antagligen lite av båda. Men jag gjorde det. Njöt av mina 10 000 steg. Något jag så här i efterhand är enormt glad över. Känner mig nästan lite stolt. För jag kände mig stark när jag väl var där. I Alvik. Endast lite ömma ljumskar men det gjorde inget, för det var med ett leende på läpparna som jag mindes tillbaka till lördagens lilla ridtur. Anledningen till min ömhet. Och anledningen till mitt leende.

I dag är jag nöjd att jag fick en sak avklarad förutom att ta mig ur sängen. Jag motionerade. Försöker mig på det i morgon också minsann. Motion för mig och bästa vännen. Tillsammans är vi starka. Hon och jag.

Alviken runt i dag.

Dagens promenad; Alviken runt.

Underbar miljö, fin led och med charmen att en liten del av leden ska en ro med eka för att komma över till Storön. Något som uppskattades mycket av både mig och Fröken Svår.

20150821_122817-1

IMG_20150821_132251

Och som en bonus efter promenaden så blev jag bjuden på spontanglass av finaste Mia(tacka gudarna för att jag har veckobonus att ta av så att jag kan äta en glass med gott samvete). Gott var det!! Jajjemen!

Ja och sedan kom min lilla solstråle och anslöt sig till oss. Nöjd med livet och överlycklig av att få leka lite i Riddarparken.

IMG_20150821_195124

Men nu ska det attacksovas, blev nämligen en spontandejt till stallet tidigt i morgon bitti för att mocka lite skit. Stort gilla på den!!

Tre timmar.

Att sluta med medicinen var ingen höjdare. Åtminstone inte för sömnen. Det blev så påtagligt att den faktiskt har haft en positiv inverkan på sömnen genom att göra mig lite dåsig. Så där så att jag inte orkar hålla ögonen öppna… Men inte i går kväll.

Då låg jag klarvaken. Vred och vände mig. Fram och tillbaka. Inget kändes bra. Tankarna cirkulerade. Om allt och inget. Gjorde misstaget att kolla på klockan 03:00 och kände mig så uppgiven. Jag vet vad sömbristen gör med mig. Mitt minne försämras omgående, talet blir osammanhängande, jag blir fladdrig och otålig. När mina sömnproblem är som värst, då lyser min bipolära diagnos igenom som mest.

Så nu är det tidiga kvällar som gäller med förhoppning om att jag ska kunna somna någon gång omkring midnatt.

Men i dag har alltså varit en dag där jag befunnit mig som i en dvala. Jag har famlat i en grå dimma, oförmögen att se längre än näsan räcker. Med en vilja inombords som ville mer än orken klarade. Därför tog jag mig tid till att andas. Rörelseglädje. Tre timmar med mig själv och min lilla fyrbenta följeslagare; Fröken Svår. Vandrande. På nya okända vägar, släppa omvärlden. Endast fokusera på att följa stigen, lyfta på fötterna och placera dem väl, hålla kolla på ledens röda markeringar, lyssna till sommarprat i lurarna och andningen.

Den som är så viktig. Och alltför lätt att glömma bort. Jag måste ständigt påminna mig själv om att inte låta andningen stanna i bröstkorgen. Men det kräver sin träning för jag andas ytligt, har alltid gjort, på ren automatik. Så jag lovar er att jag längtar till det datum som yoga klassen börjar. Det blir nyttigt för mig. En träning för mig och min själ.

IMG_20150820_150357-1

Vår lilla utflykt slutade här. Vid Siljans strand. En liten strandplätt någonstans i Tällberg, långt i från alla turister. Ett alldeles eget litet smultronställe som jag kommer återvända till. Många gånger.

Ett smultronställe. Där jag kan bara vara. Jag.

Att få på sig sommarkostymen.

I dag kom mormor och Zigge upp med Tobias då det var dags att äntligen ta fram sommarkostymen. Och se så fina de blev. Mina två dårar som på riktigt kan ge mig gråa hår med sina knasiga idéer.

Fröken Svår, damen med blickarna som inte är att leka med, som riktigt signalerar hur synd det är om henne. I bland(läs; dagligen) tror jag att hon har fastnat i en konstant trotsålder. Allt, ska vara tvärsemot. ALLT! Ja men ni fattar, hur enerverande är inte det då. Jag ska till höger. Då ska hon till vänster. Går jag då till vänster och gör henne glad…då ska hon gå till höger. Typ. Så om ni ser mig dragandes på en hund…då vet ni att vi har meningsskiljaktigheter angående promenerandet.

Och den andra. Herr Damp. Gubben som lever glada pensionärsdagar med långa promenader, god mat och sömn hos mormor. Precis som det ska vara. Gladare hund får man sannerligen leta efter. Det är ett som är säkert. Han vill hålla koll, på allt och alla. Typ som Nicke Nyfiken. Han får ofta skit av Fröken Svår, oftast av ingen anledning alls, liksom bara för att men det är något som han skakar av sig omgående. Faktiskt en rätt så bekymmerslös individ gubben min.20150715_163842-EFFECTS

Två hundar som är varandras raka motpoler. Fröken Svår och Herr Damp. Och som jag älskar dom. Villkorslöst, det är ett som är säkert.

Efter lite jordgubbar och glass i trädgården så åkte sällskapet hem till Hedemora och tog Fröken Svår med sig. För hennes del vankas det lite mormorstid och sommarlov. Och för den delen av familjen som stannade kvar här hemma på gården vankas nu packning(jihoooo) och förberedelse inför morgondagens avfärd till Trollhättan och The Månsson Mansion.

Fröken Svår uppvaktas motvilligt.

Under köksbordet ligger en trött Fröken Svår och sover. Till sitt sällskap har hon en liten man som ropar –hoho hoho.  Av hennes kroppsspråk och blickar kan jag ana vad hon egentligen tycker om den uppvaktningen. Fritt översatt från Fröken Svår är att hon tycker att han är en irriterande liten hobbit som pratar alldeles för mycket. Typ mest hela tiden. Och även om Fröken Svår vanligtvis gladeligen äter när Busen serverar något, medvetet och omedvetet, så går inte leksaksbollarna som han nu försöker truga i henne riktigt hem.

2015-05-09 08.25.012015-05-09 08.57.46

Vår morgon startade med en promenad efter ett tungt uppvaknande. Pollenallergin har slagit sina klor i mig och ögonen är som sandpapper av grövsta sort. Att sedan stoppa i linserna på det…ajajaj. Men trots det långsamma och motvilliga uppvaknandet så har vi faktiskt hunnit med en traktorsafari runt byarna och frukost innan klockan slog nio. Nu ska vi göra oss i ordning för att åka in till Leksand och leka lite. Lilla fröken Emma har tydligen efterfrågat leksällskap så då får vi passa på att åka dit och göra av med lite energi. Något som det finns mängder av i den lilla människans kropp. Det liksom spritter av glädje till livet.

Hoppas ni får en finfin Kristi Himmelfärdsdag, första dagen på denna väldigt varmt välkomna långhelg.

Att lasta bilen full.

För snart två veckor sedan var vi i Hedemora och hälsade på min kära fina familj. Något som jag alltid tycker kan ske oftare. Det är liksom det livet går ut på, att umgås med sina nära och kära. Något som dessvärre tycker att det är alldeles för lite fokus på i dagens samhälle. Så det jobbar vi på. Bättring.

Men men. Utöver besöket med allt vad det innehöll; såsom mat, prat och skratt, så hade vi även storhandling på schemat. Yeayh! Alltid lika roligt. Och jag skriver så vareviga gång det ska göras eller har gjorts. Det går inte att komma i från. Det är dötråkigt. För att spä ångesten ytterligare så tajmade vi in ett besök hos herr Kamprad också. Det var ju nämligen så att när lillen fyllde år så önskade vi oss bidrag till en växa säng. Och det kom lite bidrag, tusen tack för det. Tillsammans med julklappspengar och ett bidrag från oss så införskaffade vi alltså en säng samt madrass och tillhörande lakan.

Vi stängde IKEA denna söndagen och klev ut på parkeringen med nästa fundering. Hur i hela friden skulle vi ta oss hem med våra inköp? I bilen fanns förutom x-antal matkassar även busens vagn, hund och buse himself. Alltså fullt. Men min packmästare till man(han har räddat mig och mina vänner många gånger med sin enorma förmåga att packa bilar och släp genom att utnyttja varenda millimeter som finns att tillgå) lyckades lösa problemet och jag kan väl säga så mycket som så att vi kan inte lämna tillbaka sängen längre. Tobbe fick helt enkelt packa upp sängen ut emballaget och stuva in bit för bit i baksätet. Grynet var måttligt imponerad men låg bestämt kvar på sin plats. Och busen? Ja, så länge han fick hålla i sin(läs; min) glass så var han mer än nöjd! Ja, det var en riktigt god glass det där. Ohh, ja. Känner fortfarande den svala smaken av vanilj. Eller inte. Tur han är så söt att jag glömmer bort att han tjuvade min goda glass.

Och hem kom vi. Även om jag måste säga att detta måste klassas som en form av ”tattarlass” i svenneform. Nu ska sängen bara monteras innan busen kan kategoriseras som stor kille i stor säng.

En milstolpe deluxe.

Vem står som segrare?

I förrgår så hängde vi lite på stationen(räddningstjänsten i Leksand) efter en riktigt skön och välbehövlig långpromenad. Fröken Svår som hade ungefär 1,5 mil i benen när denna filmen spelades in var måttligt imponerad över att August skulle ränna runt med henne inne på stationen. Lilleman som legat nerbäddad i vagnen och sovit så gott under hela promenaden hade massor av spring i benen och tyckte det var helfestligt att springa slalom mellan brandbilarna. Blickarna fröken gav mig var inte att leka med. Det var avsky, pina, plåga och lidelse. Helt åt fanders.

Och till slut gav lilleman upp. Till slut.

Fröken Svår var snäppet mer envis och stod denna gång som segrare!

August vs. Fröken Svår 0-1

Påskens (in)aktivitet.

Mitt fläsk har inte rört på sig överdrivet mycket denna påsken därför fick det bli en lite längre promenad i dag. Något som Fröken Svår kände lite sisådär inför. Men hon följde med utan protester, enbart en aning motsträvig. Vi gick tillsammans med en sovande August in till Leksand, över bron och bort till Heden för att spana in cykelvägen som numera finns. Och så skönt det var att kunna gå utan att känna att det är med livet som insats efter den där vägen. Vände när vi kom ut till ”majstången” och gick tillbaka in till brofästet där vi bytte riktning och gick upp mot Moskogen för att sedan knata vidare till brandstationen för att möta upp Tobbe. Ungefär vid brofästet började Fröken Svår ge upp. Hon gjorde en halvhjärtad protest om att hon inte ville gå mer men efter lite klappar så fortsatte hon snällt. Och det är helt okej att vara trött där, vi hade trots allt hunnit med en mil. Då får det kännas i den lilla kroppen,  små benen och nätta tassarna.

2015-04-02 07.23.16Fröken Svår.

Men vi tog oss hela vägen fram utan problem och promenaden landade på 1,5 mil dagen till ära och omkring 15 000 steg.

Bra start för fläsket denna veckan.