En kväll att minnas…

En väldigt tung dag i går.
Och det är faktiskt ganska så tungt i dag också. Huvudvärken bultar och jag undrar om vi verkligen måste göra något i dag eller om det är tillåtet att ha nersläckt och tyst en hel dag. Något som jag vet inte kommer att inträffa så snart Buse vaknar till liv. Ja, det är sant. Han sover fortfarande. Helt slut. Herregud. Klockan är 10.52 nu när jag skriver det här och han visar inte en tendens till att vakna.
Lilla vännen min.

2016-07-16 10.45.32Det känns som att det skär knivar genom skallbenet. Smärtan liksom ilar genom min kropp med utgångspunkten vid pannan min. Och jag vet såklart att det beror på gårdagen. Men ändock. Det är så enerverande. Att det inte ska räcka med att vara lite nere och sedan kan en sikta på att nästa dag blir bättre. Nej. Så enkelt får det inte vara. I stället ska det vara sviter som följer och gör att det är minst två dagar som blir sisådär. Dessa dagar genomlids mest och hamnar under kategorin ”sjuktonödigadagarimittliv”. Som om jag inte har nog med sådana dagar redan. Kan jag inte bara få sätta ner foten och säga att det räcker nu. Jag vill inte mer och så mår jag bra igen.
Trolleritrollera. Simsalabim.
Eller kan jag inte bara få gå till affären och köpa lite ”må bra” på burk, äta upp det oavsett om det smakar gott eller inte och sedan känna att livet flödar i min kropp igen.

Nehepp.
Det var ingen som uppfunnit det än.
Suck.

Gårdagskvällen blev i alla fall enormt fin.
Vi köpte pizza med oss och åkte ner till stranden vid Folkhögskolan. Där placerade vi oss så att solen kunde värma oss, alldeles jämte vattnet och där satt vi. Ganska så tysta och beundrade utsikten, kollade på båtar och åt maten med stor aptit. Det var nämligen en väldigt hungrig familj som väntat aningen för länge med att få något i magen. Typ, som vanligt då. Men allt ordnade upp sig. Livet kom åter till oss och Buse piggnade till så pass att han ville bada fötterna. Men inte palsongerna*. Något som var väldigt viktigt. Dock dröjde det inte länge förrän hans Minionpalsonger var blöta och en mycket lycklig kille plaskade runt i vattnet på jakt efter skatter på Siljans botten. Så pass länge att läpparna började anta en nyans av lila och huden var alldeles kall och vi mer eller mindre fick tvångsdra upp honom från vattnet…men han var sååå lycklig.
20160715_195810 - kopiaHawaii Special, familjens favorit!

Buse älskade det.
Och i bland behövs det inte mer än så för att värma mitt hjärta.

IMG_20160715_210450 - kopiahjärta

*palsonger = kalsonger

En Januarilördag.

Sambon i väg på hockey. Barnet var uppe på övertid. Han vägrade nämligen att sova för att farfar var här inne hos oss och kollade på derbyt. I stället stod han i fotändan av sängen och sågade sina räkchips, som han fick på lokala thairestaurangen tidigare i dag, till smulor. Perfekt Buse-lördagssyssla och Fröken Svår var mer än nöjd då hon agerade dammsugare och städade undan varendaste smula som återfanns på golvet. Riktigt bra samarbete dem sinsemellan måste jag säga.

I övrigt har vi haft en softish dag.
Jag och Busen.

Morgonen och förmiddagen bestod av mysfrukost med tända ljus och lugn musik. Så skönt. Att slippa stress. Veta att dagen blir som den blir. Efter veckan som gått är mitt huvud i kaos. Så att få denna dagen som återhämtning var något jag behövde och längtat efter. För jag behöver det, att få tid att landa i alla intryck från min första arbetsvecka. Så den behagliga sinnesstämning som vi båda fick där under frukosten hoppades jag såklart  skulle finnas med oss resterande del av dagen. Tji fick jag. Tyvärr började mr.Trots testa gränserna å de grövsta…och till slut brast det för mig. Något som  skedde för första gången ”ever” sedan han föddes. Alltså att jag bara säger i från så där ordentligt. Med en röst som jag aldrig någonsin hört hos mig själv. Jag visste inte ens att den fanns. Och där och då hände något. Han kom av sig. Helt och hållet.

Helt plötsligt kom tröjan på. Strumporna likaså. Tänderna borstades. Overallen sattes på. Allt detta utan en endaste protest. En lättnad utan dess like. Och vi kom åtminstone ut genom dörren. Ut i friska luften och allt kändes genast så mycket bättre. Jag kunde ta ett djupt andetag och känna luften i mina lungor fräschas upp. Få nytt liv. Ny energi.
Och vi kunde skratta tillsammans igen.
Typ det bästa som finns!

Processed with VSCO with b1 preset

Lite lek i snön. Så enkelt. Så mycket lycka. Att tillsammans med sin son ”bli som ett barn” på nytt när vi går små gångar genom snön här ute på gården och känna kylan riktigt bita i kinderna.

Processed with VSCO

Frisk luft. Lite solsken. Ett vintervitt landskap. En Buse. Och en Fröken Svår.
Fint det!

För att fira att vi blivit sams så tog vi ett beslut om att köpa med oss mat hem och när Buse tillfrågades så kom svaret omgående; Thai.
Så, så fick det bli. En tur in till Leksand för att köpa med oss mat hem att avnjuta i hemmets lugna vrå.

Men.
Dessvärre så ville inte bilen som vi ville. När maten var klar och vi satt oss tillrätta i bilen. Ja. Då fick vi sitta där. För den vägrade att starta. Tvärvägrade.
Skit. Piss. Och f*n.
Snällt sagt!

Är det inte så jägarns typiskt att det sker en lördag när alla är upptagna till höger och vänster, bortresta och termometern visar lite för många minusgrader. När jag börjat sålla igenom bekantskapskretsen och började inse att inte så många fanns på orten så började paniken komma. Hur i hela…skulle detta sluta. Med Buse i bilen och ingen vagn insåg jag att det var omöjligt att gå hem till Ullvi. Alldeles för långt. Och mörkt. Som tur var tog jag mod till mig och ringde en vän som jag vet kan sin sak. Jag fick svar. Och hela familjen deras kom till undsättning. Startkablade bilen och skickade hem oss med order om att ladda bilbatteriet. Så nu står bilen där i garaget och nu hoppas jag bara att den är redo i morgon när det är dags att bege sig i väg till slalombacken för att åka lite pulka och grilla korv.

FB_IMG_1452354871302

En söndagsaktivitet som jag hoppas ska bringa mig energi i mängder så att jag är redo för en ny arbetsvecka.
Nu sova för att orka med morgondagen!

Att förbereda…

Tre dagar till julafton.
Hemmet ser ut som kaos.
Julklapparna är inte inhandlade.
Och de som är inhandlade är inte inslagna.
Bingolotterna saknas.
Pepparkakorna är inte bakade.
Julkorten är inte skickade.
Den obligatoriska kolan är inte tillverkad.
Listan är oändligt lång.

2015-12-21 18.37.35

Men granen är i alla fall klädd.
Och det blir jul ändå.

Det vet jag.
Men nog svider det inombords när jag ser att mina, om än något vaga, försök till att skapa julstämning raseras så enkelt.
Jag kan känna mig så trött på att vara superwoman i dessa juletider. All denna stress och press som jag själv lagt på mig. Och då kan en fråga sig varför i hela friden jag sätter upp dessa krav på min lista och får prestationsångest. Svaret är enkelt. Jag vill göra det bästa för min son. Att han ska få växa upp med fina minnen om en jul utan stress och minnas barndomens jular som fyllda med värme och kärlek. Så det blir som att jag hugger mig själv i foten när jag själv stressar och pressar så här dagarna innan. Inom mig så vet jag så väl att barn läser av sinnesstämningar lättare än en kan tro och jag ska verkligen göra mitt yttersta för att nu i kväll, enbart välja ut det mest nödvändiga från listan och bocka av dem. Känna att det jag genomför är i lagom nivå och acceptera att allt inte kan vara perfekt.

Att det jag gör.
Det gör jag så gott jag kan.

Första advent. Jo men visst!

Första advent.
Så mysigt med alla adventsljusstakar och stjärnor som lyser upp våra hem i det här kompakta mörkret. Spotifylistan med blandad julmusik som legat vilandes sedan förra året har dammats av här hos oss och spelas på repeat. Något som skänker ett skönt lugn och harmoni hos mig. Men längre än så har vi inte kommit i vår lilla röda stuga. Musiken kirrad men sedan blev det tvärnit. Jag skulle faktiskt mer än gärna vänta med att ha första advent tills nästa helg då jag ligger lite efter med pyntandet och ännu inte packat upp ljusstakarna/stjärnorna(!!!!!!) ur sina kartonger.
Och det är så pinsamt.

För är en sån här som jag är. En person som verkligen älskar julen(absolut inte julklappshysterin) är det fruktansvärt att ligga så här långt efter. I vanliga fall har jag planerat klart i november vad som ska pysslas och fixa med det. Men inte i år. Jag är verkligen så galet ur fas att det är svårt för mig själv att greppa. Dock har jag verkligen gjort tappra försök att komma i kapp den här helgen. Liksom arbetat för att fatta och förstå, att nu, Nu är det hög tid att plocka fram julen. Men att vara sist i kommunen med ”pynteriet”.
Ja.
Någon måste vara det också.

I går inleddes alltså försöken att något sånär komma i kapp genom att följa med Tobbe och brandkåren på julbord i Rättvik. Något som var riktigt riktigt trevligt. Och tro nu inte att det är själva buffén och frossandet som lockar mig och får mig på fall. Inte en chans. Nej, det är det så enkla som att få umgås helt kravlöst med lättsamma människor. Som mig själv, Ulrika.
Det gillar jag.

Kvällen började med bowling. Haha. Inte min bästa kväll spelmässigt om jag säger så men jag hade roligt. Det hade jag. Egentligen det enda som räknas(även om den dåliga förloraren inom mig grinade riktiga krokodiltårar, buhuuu). Men jag försöker varenda gång intala mig att det enda som krävs är att ha roligt, på riktigt!!! Men det är svårt. Samtidigt som jag nu, med lite insikt om hur jag fungerar i tankesätt, insett att detta är en del av min perfekta sida. Min strävan efter att alltid leverera på topp. Och när jag misslyckas. Ja. Då blir det som det blir, jag blir besviken på min insats. Känner ett misslyckande. Men vid sådana här tillfällen, i sociala sammanhang, då håller jag det inom mig. Jag skulle aldrig visa det. Inte en chans.

Julbordet kom därefter. Ja, där jag mest var intresserad av sällskapet. All den däringa maten fungerar mest som bukfylla, en möjlighet att slippa gå hungrig, för min del. Men sällskapet. Oj så trevligt det var. Trots att jag var nykter och inte de övriga så kändes det inte som att det fanns någon märkbar skillnad. Vilket för mig är så otroligt viktigt. Att helt enkelt bara kunna skratta, prata och dansa utan att för den skull känna sig som den ”nyktra” i sällskapet. Värdefullt som attsicken om du frågar mig.

LrMobile2911-2015-0219600314296159440

Kom hem någon gång mitt i natten. Trött. Ohh ja. Men ändå med en tillfreds känsla i kroppen som jag tycker om. Mycket. Somnade efter ett tags snurrande i sängen med min lille jordfräs tätt tätt intill. Som ett plåster ungefär. Det är kärlek det.

 Några få sovtimmar senare vaknade jag, något sömndrucken med jordens huvudvärk, till jordfräsens snicketisnackande. Och när mojmoj vaknade på nedervåningen, då var bara det bara att börja dagen trots de grusiga ögonen.
Men helt ärligt så var jag inte så sugen. Inte alls. Jag ville bara somna om. Allt för att få en möjlighet att vakna upp, någon timme senare och känna en lite piggare aptit på livet. Men när vi har mojmoj här på bestämd tid(tågtider att passa) då är det bara att skrapa ihop skärvorna för att få så mycket tid som möjligt tillsammans. Vi måste ju passa på liksom!

Tack och lov är min mor en väldigt förstående och kärleksfull mor. Och vi umgicks på den nivå som jag för dagen klarade av. Vilket självklart innebar ett besök på julmarknaden inne i Leksand. Ett måste. Tyvärr visade sig inte vädret från sin mest smickrade sida i dag. Inte om en som jag gillar vit snö och vinterkyla. Ååååh nej. I dag var det snarare blåst, regn och en obehaglig ruggig kyla. Typ som vädret en tråkig midsommar. Men vi var i alla fall där. På julmarknaden, tillsammans, tappert kämpande för att finna den. Julstämningen.

Jag, mojmoj och Buse.
Det är fint så.

hjärta

Så kanske. Kanske kommer jag att hinna arbeta upp min borttappade julkänsla till nästa helg. Jag menar, om jag fortsätter i den här takten så kan det väl inte vara en omöjlighet.

Utöver julmarknad och tårigt farväl till mojmoj så har vi hunnit med ett  akutenbesök då min sambo lyckats med bedriften att få en flygande spik i ögat(låter värre än det är), Macedonken(gaaahhhh, för andra gången denna vecka) och en söndag i konstant nykter-bakis-dimma så ska det sannerligen bli skönt att nu tvätta väck ansiktet och krypa ner i sängen som bäddades ren i förmiddags. Ljuvligt.

I morgon är schemat fullspikat då det är hög tid att avverka några maraton för att inte pluset på vågen ska bli alltför hemskt när jag står där på onsdag eftermiddag tillsammans med Coach Anna och våndas. Medveten om att orsaken faktiskt är denna söndagens trötthet. Och inte julbordet som jag först trodde. Men. Jag ska göra allt i min makt för att minimera skadan.
Så gott det går.

Hoppas på återseende i morgon.
Nu attackhångla kudden.
❤❤❤

En söndag med mojmoj.

Jag och Buse hade förmånen att få med oss mojmoj på Rättviks Höstmarknad. Med fokus på att bara strosa runt. Planlöst. Ingen stress, ingen trängsel och bara vara tillsammans. Passa på att njuta av solen, de vackra färgerna och den friska höstluften(har jag sagt att jag älskar hösten????).
Vi, typ, fångade dagen. Eller nåt.

2015-10-13 14.49.50

2015-10-13 14.49.27

Buse var mycket fascinerad och nyfiken när han fick syn på det tuffande griståget som i sakta mak med ett gäng passagerare. Passagerare av modell; Tvärhand hög. Alltså ganska likvärdiga med Buse.
Och karuseller. Ja det hör marknader till. Och någon gång ska ju vara den första, ja alltså att gå på marknad, åka karusell och äta karamell.
Men framförallt att åka karusell. Det är viktigast.
Så med gnistrande ögon och det största av leenden så var det en liten kille som åkte griståget för första gången i sitt liv. 2015-10-13 14.50.15

2015-10-13 14.49.07
D
et var tre saker som var ett MÅSTE under marknaden. Det enda som intresserar mig. Och till min glädje är de samlade inom en väldigt snäv radie, vilket betyder att jag inte behöver älga förbi en massa krimskrams som inte tilltalar mig. Men. Till saken hör såklart även att jag avskyr att trängas. Men jag kan min sak efter några år och är väldigt tacksam för att mina tre favoriter återkommer till samma position.
År efter år.

Nummer 1: Besöka grabbarna som bakar samisk glödkaka i sin lastbil. Ett måste. Ingen diskussion. Det gluten som jag intar när jag äter dessa glödkakor, det är värt allt magont som efterföljer, då det är så fyttirackarns gott. Ren och skär njutning.
Nummer 2: Inhandla korv hos Vild Hasse. Och som de flesta vet är jag ingen korvfantast men det finns det andra i hushållet som är.
Renkorv och älgkorv till sambon och svärisarna.
Nummer 3: Varma chips. Inte sådana där som ligger färdiga i en glasbehållare och väntar på att någon ska bli sugen. Nej. Absolut inte sådana. Nu snackar vi varma chips. The real deal. Sådana som friteras på plats och därefter strösslas med massor av grillkrydda. Och när du äter dem, då klistrar de sig mot tungan. Men det är faktiskt inte då jag föredrar dem som mest. Icke. Jag köper, tar med dem hem och äter dem sedan efter någon dag. Då är konsistensen PERFEKT!!! Lite samma lika som med ostkrokar. Där ska nämligen påsen öppnas och ligga till sig i några dagar innan de är ätliga. Har så alltid varit. Och kommer så alltid att vara.

2015-10-04 15.38.13
E
fter utförda uppdrag, som var avklarade på mindre än en kvart, så var det återigen fokus på att strosa. Kika på lite traktorer. Det är också en riktig marknadssyssla. Tradition. En sådan som har hängt med så länge jag kan minnas. Slutligen hamnade vi bland karusellerna igen. Och denna gången hade Buse spanat in sig på flygplanen.
”Ja kan yga”. Det var orden han sade. Och tro det eller ej. Men vi klarade det. Tillsammans flög vi. Glädjen var stor hos Busen och munnen bubblade.

2015-10-05 10.18.27

Något som jag är helt övertygad om efter denna dagen…det är att det var definitivt inte sista gången Buse åkte karusell.

 

Vi gillar ”pären” vi!

I dag har jag och Lilleman hängt nere på åkern. Den som ligger alldeles nedanför oss. Där bland alla potäter, där har vi suttit på huk och samlat ihop säck efter säck. Och tillsammans med farfar så fick vi några riktigt fina säckar potäter att njuta av nu när vintern kommer.

Priset: 4:-/kg.

IMG_20150920_192631

För det är något speciellt det där. Att bara samla ihop säckar och knata över gräsmattan och ut på åkern. Närheten. Välja en lämplig plats, gå ner på knä och sedan plocka pären för glatta livet. Jag för hand(det mer traditionella tillvägagångssättet) och Lilleman med hjälp av lastbil och frontlastare(nytänkande kille). Sedan, när själva plockandet blev för tråkigt så fanns det såklart både traktorer av olika storlekar att kolla på och även jämnåriga tjejer att hänga med. Så nog var det en nöjd liten kille allt.

IMG_20150920_200223

Det har sannerligen sin charm att bo på landet, även om jag vissa dagar stadens puls och anonymitet. Men jag är väldigt glad och tacksam att min son får växa upp i denna vackra miljö. Staden kan han upptäcka längre fram. Om han vill. Det märks att han trivs och mår bra här. Vilket är det enda som egentligen betyder nåt.

#theloveofmylife

En fisk i familjen.

2015-08-17 18.11.40

Bada.

När solen skiner, ja då passar vi på att ta fram den lilla poolen. Den som Busen älskar villkorslöst. För att han vet. Vet att när vi plockar fram den. Då vankas det bad. Familjens lilla fisk, älskar verkligen poolen, där han kan plaska hejvilt, köra rally med traktorn, testa om indianernas kanoter flyter, göra bomben, kolla om dagens blöjor håller vad de lovar, åka rutschkana och i bland bara ligga på mage och njuta. För det är ett som är säkert. Han njuter sannerligen till fullo

Och i dag var inget undantag. När jag gick till garaget, då visste han att det var sant. Med ivriga ögon och ett stort leende, ropade han som i ett mantra; bada bada bada bada bada.

Det gick inte att ta miste på lyckan. 

2015-08-17 23.37.00

Så min dag som började tungt, med minnen och ångest, avslutades på bästa sätt tillsammans med min allra bästa vän, glädjespridaren August.

Grattis i efterskott bästa systra mi!!!

Vi hängde inte bara på akuten i lördags. Nej såklart inte. När jag så till slut fick lämna farbror ögondoktor så åkte vi vidare till Färjkarlsbo för att gratulera världens bästa storasyster som fyllde år under tiden vi var i Sälen. Och födelsedagar ska en alltid se till att fira, det är ju det de är till för.

Vi hade med oss paket och jag tror att det var en uppskattad present. Jag hoppas det. Kan lova att jag i allafall  var mäkta avens på innehållet. Något jag suktat efter bra länge men som ekonomin inte har räckt över till. Tuschpennor. Alkoholbaserade Pro Markers. Lyckos syster yster!

Vi fikade. Go fika. Lasse(syrrans karl) försökte lura i oss att kakan var inköpt på ÖB. Eller hur. Det var för gott för att komma därifrån. Det smakade hemmagjort. Och det blev visst både en bit och två. Nomnom.

För att inte Busen skulle gå bananas på inredningen så gick vi ut för att spana in ägorna. Minstingen på cykel och vi andra till fots. Sade hej till åsnan, ponnyn och ”fölis” som strosade runt i sina hagar. Fotograferade en hel del. Så svårt att låta bli med den omgivningen. Och motiven. Fingret vill bara trycka av. Om och om igen.

Grynet och Tobias rännde runt lite överallt, även om Grynet allt som oftast inte var många meter från lilleman. Varför då? Jo, hon vaktar nämligen honom. Så att han inte går vilse. Eller nåt. En sak är säker, hon gör sitt jobb riktigt bra. Och det är alltid skönt att ha ett extra ”öga” på den där lille Busen som har en förmåga att vara överallt och ingenstans emellanåt.

IMAGE_1856572

Vi plockade hallon som försvann ögonblickligen. Antingen i en tvåbent liten killes mage eller så i hans glupska fyrbenta följeslagares buk. Passade på att andas in frisk luft och njuta av lugnet som bara finns där ute. Det är en väldigt mjuk och harmonisk miljö att vistas i, med skog, åkrar och vatten som närmsta grannar. Ja, det är vackert, avskilt och själen dansar samba inombords för att den får tillbringa, om så bara lite tid åt gången, i denna fantastiska miljö.

2015-08-11 23.16.02

Så vår lördag var inte enbart sjukhushäng. Nej, vi fick tillbringa några dyrbara timmar tillsammans med min underbara familj, ute på gården som min syster och hennes Lasse bor på. En eftermiddag av det bättre slaget. Trevligt sällskap av min älskade familj, födelsedagsfika för min fina syster, vackra miljöer, fyrbenta djur och skratt. Vad mer kan en begära?

Och redan i morgon, då vankas det firande igen.

Tjohoooo!!!

Tillbaka till vardagen.

Söndagsångest i dag. Jag har känt ett tryck i bröstet som varit konstant under hela dagen. Lite svårt att identifiera men jag tror att det har att göra med morgondagen. Det är nämligen dags för vardagen att återvända. August ska till förskolan och leka med alla sina fina vänner och grymma pedagoger, något jag är helt övertygad om, att det kommer att vara uppskattat. Förstå vad alla barnen ska ha saker att berätta om sommarlovet. Tobbe, han ska åter till kontoret och börja ta tag i allt som legat på vänt nu under semestern.

Och jag.

Jag ska vara hemma. Sjukskriven på obestämd tid. Så kluvna känslor inför det. Att vara sjukriven. Jag vill inte behöva det. I min värld är det ”dåligt” att vara sjukskriven, när det gäller mig själv. Om någon annan är sjukriven tycker jag att det är bra, då finns en chans till att vila och komma på fötter igen. Men detta gäller alltså inte mig. För att duga ska jag arbeta, i ur och skur. Helst dygnet runt. Göra skäl för min lön. Prestation är det enda som betyder något. Men nu är det som det är. Jag är sjukskriven och får helt enkelt gilla läget. Någonstans inom mig säger en röst att jag behöver det men prestationsmänniskan inom mig sparkar bakut och protester på alla möjliga sätt. Det pågår mer eller mindre ett inbördeskrig inom mig. Och jag som hatar krig. Skit. Men nu börjar alltså det hårda arbetet med att må bra. Bli jag. Att få känna mig hel. Känna glädje. Sluta famla i dimman. Återta makten över mig själv och den jag är. Finna ro. Balans.

Men det är inte något som sker över en natt. Det vet jag. Men jag är glad över att få lite tid till att vara bara Ulrika. Inte mamma. Inte sambo. Vara jag. Och nu kommer den tiden, när sambon är på jobb och Buse på förskolan, då kommer jag att göra må bra saker. Sådant jag behöver och vill. Självklart göra mina hemläxor som PsykologPhilip ger mig varje vecka. Och annat nyttigt.Kanske finner jag lusten till att städa vårt hem grundligt, kanske inte. Det visar sig. En dag i sänder.

I morgon ska jag dock ta tag i något som tynger mig något fruktansvärt, både psykist och fysiskt. Jag har skjutit på det i flera dagar. Veckor. Månader. Inte riktigt fått den där känslan, att nu. NU ska det ske! Men i morgon är det alltså dags. Jag känner det. Som ett frö har börjat att gro inom mig. Det känns rätt. Tiden är mogen.

Så nu är det alltså dags för vardag. Och starten på min resa tillbaka till livet.

#olssonbergströmgoestoSälen15

Trötta själar som nu kommit hem. Busen sover sött i sin säng och somnade inte alltför sent trots att han sov hela vägen från Sälen till Leksand. Jag tror att det var en liten kille som har haft så roligt de senaste dagarna att han inte känt av tröttheten men när vi satte oss i en fullpackad bil i dag, ja då var det som om att han förstod att han lugnt kunde somna. Han visste att vi var samlade. Hela familjen.

Men innan vi packade in oss för hemfärd passade vi på att äta lite kolbullar. Under en cykeltur spanade vi in en slogbod som låg vackert beläget vid en liten pöl, så där fick det bli. Dock var jag som vanligt lite kinkig när det kom till maten och valde bort baconet i min kolbulle, vilket gjorde att jag helt enkelt åt pannkaka. Åh, så gott det var. Buse kom på att han var sugen på blåbär så då fick det minsann plockas lite blåbär. Och det var vad hans lunch bestod av. En korv utan bröd och blåbär.

Smaskens!

20150806_131445-1

2015-08-06 22.17.07-1

Och nu är vi här. Hemma. I vår lilla röda stuga med vita knutar. Den som ger oss tak över huvudet. Känslan över att komma hem är blandad. Precis som när vi kom hem från Trollhättesemestern. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Så klart att alla ”måsten” spelar in men någonstans inom mig så känner jag att det är inte det som grämer mig mest. Det är något annat. Jag vet bara inte riktigt vad. Eller, kanske är det så att jag inte orkar känna efter. Vill inte möta det.

2015-08-06 22.15.31-1

Semester 2.0 får i alla fall toppbetyg av mig. Vi åkte på en aktiv semester, något som verkligen faller mig i smaken och vi hittade på saker som alla kunde delta i- liten som stor. Att vi dessutom åkte med en familj som jag verkligen tycker om, det gjorde bara det hela så mycket bättre. En varm familj med mycket energi som har nära till skratt. Att sedan de tre musketörerna är fantastiska med lille Busen, ja det är sååå underbart och värmer mitt hjärta. Och Busen, han avgudar dem. Så de första idolerna för Busen blev visst de tre musketörerna.

Inte fy skam det inte.

Tack familjen Bergström för att ni är dem ni är och tack för de här dagarna!!! Vi kör väl nästa år igen?