Mjuka klappar, ja tack!!

Jag har inte riktigt kommit in i julfeelingen ännu. Musikhjälpen flödar i bakgrunden, något som brukar vara startskottet för mig…men inte i år. Vet inte riktig vad det beror på. Det vill sig liksom inte.
Kanske är det för att det pågår så mycket inom mig. Tankar och känslor som gör så att jag inte riktigt kan slappna av och bara vara. Som jag brukar. Känna in julen och dess värme. Visst har jag gjort så gott jag kan. Vi har klätt granen, julpyntet är framme i den mån vi får plats med det och luciafirande på förskolan fick vi njuta av för ganska precis en vecka sedan. Men ändå. Jag känner att det är något som saknas. Och mycket därför, så har jag helt glömt av och förträngt att publicera någon önskelista till min lille Buse.

Men här kommer den:

2015-12-171

Och nu kommer antagligen någon att skrika rätt ut när jag enbart publicerat kläder på bilden. Att barn inte gillar mjuka paket osv.

Visst kan det vara så. Absolut. Men inget barn tycker om att frysa och gå bar om rumpan mitt i vintern. Ekonomin är lite skral nu och då han växer konstant(när kommer den däringa ”växtpausen” som alla pratar om?) så är det nu dags att fylla på garderoben igen. Det gör att vi känner att det är bäst att önska sådant som verkligen kommer till användning. För leksaker, det har han. Massor. Och kommer garanterat att få påfyllt titt som tätt.

Så i år är det mjuka paket som gäller till Buse. Huvudsaken det är papper och snöre runt om det mjuka så att det är något att slita upp, då tjusningen för paket sannerligen har väckts till liv!

Länkar till alla plaggen har ni här:
 Röda Byxor/Grå strumpor/Marin-randig pyjamas/Älgpyjamas
Morgonrock/One Piece/Röd Jacka/Klassik randig tröja/Björnpyjamas
Rutig skjorta/Randig underställströja/Randig underställsbyxor
Blå strumpor/Blockmönstrad tröja

Att ha varit på pyjamasparty!!!!

I går var det fredag. Och Buse var pepp från det att han vaknade då han visste att det vankades pyjamasparty hos favoriterna efter förskolan. Så när klockan slog halv fyra var det en överlycklig liten kille som kom studsande, redo att tacka för sig och åka hem för lite helgledigt.

Och sedan var det full rulle.
Handlade på Hemköp med EddieEbba som Buse säger. Tacos, julmust och pipi på menyn. Fredagsmys extra allt. Efter det, när vi till slut tagit oss ut ur affären utan att jag fick ett nervsammanbrott, så intog vi köket hos Bergströms. Hungern var ständigt närvarande hos hela gänget men barnen körde bil och roade sig på egen hand så det gick ganska så snabbt och smidigt att få fram maten på bordet.
Buse åt som att han inte sett mat förut. Förmodligen för att det var mängder av favoriter framdukade såsom spetspaprika, gurka, majs, salsa, banan, melon och köttfärs. Två stora portioner och jag var riktigt imponerad.
Heja Buse!!

Idol var såklart givet denna kväll. Min stora favorit Amanda levererade som vanligt och jag är verkligen så imponerad av henne. Så galet duktig brud!!!

När det var dags att sova så hade våra små Busar bestämt sig för att sova tillsammans. Självklart! Är det pyjamasparty(utan pyjamas) så är det klart att det ska delas säng. Det är ju som en del av hela grejen. Men jag kan villigt erkänna att jag hade svårt att se att min Buse skulle klara av att komma till ro med sin idol sovandes jämte.

0512-2015-1235158954755438246

Men så skönt att mammor kan ha fel i bland. Jag läste saga och sedan släcktes lampan. Och då började snurrandet, fnissandet hos dem båda och en liten Buse som retades med sin idol. Allt för att inte somna. Till slut sjönk jag så lågt att jag ”hotade” med hemfärd på en gång och då gav han upp och lät idolen vara i fred. Senare än vanligt så somnade en liten kille sött bredvid sin kompis och därefter låg de och snusade sött tillsammans med sina kaniner samlade i en hög emellan dem.
#såsötanärdesover

I morse var det vildarna som sov längst. Såklart. Vad annars. Två femtedelar av familjen åkte i väg på hockey tidigt, innan vildarna vaknade ens. Sedan var det full rulle för att få en trött Buse att samarbeta för att komma i väg till ishallen i tid för grabbarna träning. Något som fick sisådär men vi kom i tid. Det är allt som räknas. Men visst ville jag slita mitt hår i ren frustration innan vi kommit på plats. Vi är nämligen i en ”tjat och -gnat” period just nu.
Jag känner mig som en satkärring.
Ska det verkligen vara så?

Tror nämligen att Buse har tappat hörseln.
På riktigt. Det är säkert. Den är som bortblåst. Typ jämt.

Så ett pyjamasparty senare och en morgon i ishallen så är vi nu hemma igen. Trötta men nöjda. Och jag försöker att se några år framåt när det är min tur att vara(vad jag förmodar) hockeymamma som ska hänga i kalla ishallar tidiga helgmorgnar och sena vardagskvällar. Tjohooo!!!

Hmm, hoppet om att Buse är en hästkille lever fortfarande inom mig!!
*hoppashoppashoppas*

Still trying.

Vi fortsätter att kurera oss här hemma.
Buse är krasslig. Kräks om han äter mat. Därav lever han just nu på festis, vatten, kanelknäcke och glass. Lite som att ha lördag hela veckan. Men det får vara så. Är en sjuk så är en. Inget att gaffla om. Huvudsaken något slinker ner i magen på krabaten och då främst vätskan.
Min lilla skrotunge.

Så då förstår ni säkert att aktivitetsnivån är lagd på en väldigt låg nivå här hemma. Och det är så det har sett ut de senaste dagarna. En Buse med krånglande mage och hans mamma med sin mer eller mindre alltid krånglande mage som inte är av denna värld(läs; helt hopplös). Barnkanalen rullar i samklang med ljuva toner på Spotify. .

2011-2015-1157342275259708966

Vi inväntar pappan/sambon i hushållet. Det vankas tacos och fredagsmys. Allt i enlighet med vad som väntas av lilla landet lagom. Och jag som fått order av PsykologPhilip att leva mer lagom och han försöker även intala mig att lagom är bra…så ja, jag måste ju börja någonstans. Och det finns väl ingen bättre dag att börja på än en fredag. En fredag i lagom mått mätt. Jag har alltid haft svårt för det ordet, aldrig levt efter det. I min värld finns bara perfekt. Och klivet ner till lagom är så enormt stort och skrämmande. Men som med allt så med lite träning kanske jag så småningom vågar ta klivet ut i det, för mig, okända ”lagomlivet”.

Jag inser nu att det är ett tag sedan jag nämnde något om våra samtal.
Mycket för att jag inte riktigt klarat av att sortera tankarna ordentligt i efterhand. Allt har spretat huller om buller och det har inte riktigt funnits tid till eftertanke. Något som jag har förstått är väldigt viktigt.
Att få tid, på egen hand. Känna lugn. Och vara närvarande.

Hur som var jag i Falun i måndags.
Och vi pratade bl.a. om exponering och även bearbetning av automatiska tankar. De där tankarna som kopplas på utan att jag märker något. Men som alltid kommer de av en anledning. Det är alltid något som utlöser tanken. Något som är ruskigt svårt att identifiera. Det går så hiskeligens snabbt. Tjoff tjoff säger det bara. Men jag har nu en läxa till nästa vecka och det är att försöka snappa upp de där raska jäklarna och printa ner dem på papper. Allt för att vi ska få något att arbeta med. Analysera systemet som snurrar i mitt huvud, ifrågasätta om det jag tänker och tror på är sant och arbeta med att finna motbevis. När det kommer till exponeringen så är det att jag successivt ska utsätta mig för mina rädslor och det jag känner obehag inför.

I övrigt så har det varit riktigt tuffa veckor inom terapin.
Det är knappast en ”walk in the park” om jag säger så.
Min naiva sida vill fortfarande att det ska vara en spikrak väg fram till bättre mående men än har det inte hänt och det kommer inte att hända.
Jag vet det.
Men ändock.

Och förmodligen är det så att det att vi kommit till det steget i terapin, att möta obehaget, det har fått mig att backa lite. Sluta mig. Hålla allt inom mig lite mer. Antagligen för att det är just det, obehagligt. Men också för att jag inte vet hur jag ska hantera det riktigt. Vad jag ska säga. För det som, för mig är hinder, högre än jag någonsin hoppat med mina kusar. Det ses antagligen som bagateller för den som läser. Mina hinder kan säkert ses som löjliga. Om jag då blottar dem, här, helt öppet och sedan får höra att jag ska bita i hop eller rycka upp mig. Ja. Då är risken alldeles för stor att jag trillar tillbaka i det tänket som jag levt med under så många år. Att allt jag känner, tycker och tänker är nonsens. Inget att bry sig om. Bara att nonchalera. Ignorera. Helt enkelt bara bita ihop och köra vidare. Jag har inte kommit så långt i hela den här processen som pågår att jag klarar av ”kritik” ännu.
Jag är inte stark nog att hantera det.
Inte riktigt än.

Men nog svamlat om mig.
Nu ska Fröken Hagström gå en trappa ner, tillaga lite tacos, kissa hunden, hänga tvätten och sedan krypa ner framför teven och ladda för Idol.
Och allt detta ska göras inom ramen för det som kallas;

LAGOM!!

En söndag med mojmoj.

Jag och Buse hade förmånen att få med oss mojmoj på Rättviks Höstmarknad. Med fokus på att bara strosa runt. Planlöst. Ingen stress, ingen trängsel och bara vara tillsammans. Passa på att njuta av solen, de vackra färgerna och den friska höstluften(har jag sagt att jag älskar hösten????).
Vi, typ, fångade dagen. Eller nåt.

2015-10-13 14.49.50

2015-10-13 14.49.27

Buse var mycket fascinerad och nyfiken när han fick syn på det tuffande griståget som i sakta mak med ett gäng passagerare. Passagerare av modell; Tvärhand hög. Alltså ganska likvärdiga med Buse.
Och karuseller. Ja det hör marknader till. Och någon gång ska ju vara den första, ja alltså att gå på marknad, åka karusell och äta karamell.
Men framförallt att åka karusell. Det är viktigast.
Så med gnistrande ögon och det största av leenden så var det en liten kille som åkte griståget för första gången i sitt liv. 2015-10-13 14.50.15

2015-10-13 14.49.07
D
et var tre saker som var ett MÅSTE under marknaden. Det enda som intresserar mig. Och till min glädje är de samlade inom en väldigt snäv radie, vilket betyder att jag inte behöver älga förbi en massa krimskrams som inte tilltalar mig. Men. Till saken hör såklart även att jag avskyr att trängas. Men jag kan min sak efter några år och är väldigt tacksam för att mina tre favoriter återkommer till samma position.
År efter år.

Nummer 1: Besöka grabbarna som bakar samisk glödkaka i sin lastbil. Ett måste. Ingen diskussion. Det gluten som jag intar när jag äter dessa glödkakor, det är värt allt magont som efterföljer, då det är så fyttirackarns gott. Ren och skär njutning.
Nummer 2: Inhandla korv hos Vild Hasse. Och som de flesta vet är jag ingen korvfantast men det finns det andra i hushållet som är.
Renkorv och älgkorv till sambon och svärisarna.
Nummer 3: Varma chips. Inte sådana där som ligger färdiga i en glasbehållare och väntar på att någon ska bli sugen. Nej. Absolut inte sådana. Nu snackar vi varma chips. The real deal. Sådana som friteras på plats och därefter strösslas med massor av grillkrydda. Och när du äter dem, då klistrar de sig mot tungan. Men det är faktiskt inte då jag föredrar dem som mest. Icke. Jag köper, tar med dem hem och äter dem sedan efter någon dag. Då är konsistensen PERFEKT!!! Lite samma lika som med ostkrokar. Där ska nämligen påsen öppnas och ligga till sig i några dagar innan de är ätliga. Har så alltid varit. Och kommer så alltid att vara.

2015-10-04 15.38.13
E
fter utförda uppdrag, som var avklarade på mindre än en kvart, så var det återigen fokus på att strosa. Kika på lite traktorer. Det är också en riktig marknadssyssla. Tradition. En sådan som har hängt med så länge jag kan minnas. Slutligen hamnade vi bland karusellerna igen. Och denna gången hade Buse spanat in sig på flygplanen.
”Ja kan yga”. Det var orden han sade. Och tro det eller ej. Men vi klarade det. Tillsammans flög vi. Glädjen var stor hos Busen och munnen bubblade.

2015-10-05 10.18.27

Något som jag är helt övertygad om efter denna dagen…det är att det var definitivt inte sista gången Buse åkte karusell.

 

Lördagshäng med töserna.

Förra lördagen hade jag och Buse tur att få hänga med två superhärliga tjejer.
Nelly & Ronja.

2015-10-03 09.40.53

En dag som började på skolgården. Kanske lite ”fel” att vara där en lördag men det är ju så nära och bra att bara kila över och leka. För att bo granne med Ullvi skola har sannerligen sina fördelar. Dock har jag en känsla av att Buse inte kommer att tycka att det är lika festligt om några år. Men det tar vi då. Nu njuter vi av närheten. Möjligheten till lek. Massor av lek.

Så där hängde vi ett tag. Tills fötterna var kalla och alldeles blöta av daggen i gräset. Då gick vi hem, bytte till torra kläder och åkte sedan in till Leksand. Vi kände oss nämligen inte riktigt färdig med leken men önskade oss ett miljöombyte. Och då passade det ypperligt att åka till  Riddarlekparken.

20151003_093358-1

Dock tar allt det roliga slut. Av olika anledningar. För vår del var det helt enkelt att klockan slog lunch. Något en inte ska rucka på alltför mycket. Så vi packade ihop men hade redan en plan för nästa aktivitet, den som följde efter lunch. Och det var inte vilken lunch som helst. Nej. Dagens lyx var att Nelly stod för matlagningen och lagade till köttbullar och makaroner. Något som vi alla åt med glupande aptit. Det tar sannerligen på krafterna att leka. Och mat, det smakar aldrig så gott som när en varit ute i friska luften.

Buse, var på strålande humör. Trivdes helt enkelt som fisken i vattnet, omgiven av tjejer. Så det var inte helt muntra toner när jag ”tvingade” honom till en liten tupplur. Självklart var det enbart för att han skulle orka med resten av dagen. Men att vara 2 år, då struntar en såklart i all välvilja i världen. En Buse vill ju inte missa en sekund av allt det roliga. Självklart inte. Men efter många vändor med vagnen ute på gården så gav han upp. Slumrade in och snusade så där gott att jag bara ville knöla ner min breda röv i vagnen för att få ligga nära och känna hans mjuka andetag mot min kind. Dock en omöjlighet.

Därför så anslöt jag mig till tjejerna för att sätta i gång nästa aktivitet. Chokladbollsbak.
Och oj så roligt vi hade det. För att ingen skulle behöva stå på tå vid bänken så flyttade vi ner på golvet. Så att alla kunde delta på lika villkor. Att det sedan var en dammsugare som fick arbeta lite extra för att fånga upp socker, havregryn, kokos och strössel, vad gör det. Skitsaksamma. Vi hade roligt och det är huvudsaken. Lite skit i hörnen, det säger vi ”äsch” åt och åtgärdar enkelt. Om det var gott!! Jajemen. Så gott att inte en endaste av de små läckra chokladbollarna fastnade på bild. Det hans inte riktigt med.

Buse vaknade. Och sedan var festen i gång igen. Han var åter i himlen med lite nyfunnen energi. Redo att rocka loss. Så det fick han göra. Hela eftermiddagen och kvällen. Tills det att det var dags att åka hem och sova för natten. Vi hade en heldag tillsammans med världens finaste töser, hade lyxen att få maten serverad både till lunch och middag samt massor av tjo och tjim som gjorde att vi somnade sött när vi väl var hemma i vår lilla röda stuga på Jönsesgården.

Med denna fina dag i minnet, så längtar vi såklart redan till nästa gång som vi får hänga tillsammans.

Att få ett släpp.

Vissa dagar kan jag verkligen känna mig som en riktig ”supermama” som klarar allt och lite till. De dagarna är underbara. Känslan av den gamla Ulrika som klarade av att ha tusen bollar i luften samtidigt utan minsta problem och med ett perfekt slutresultat, den känslan är mäktig. Så jägarns mäktig!

IMG_20151009_191436

Just nu drömmer jag precis om just en sådan dag. För det är ett tag sedan. Eller ska vi säga att det åtminstone är en vecka sedan sist. Denna vecka har vi umgåtts dygnet runt, jag och Buse. Han krasslig och jag rastlös. Fastlåst i hemmet. Ja. Det har känts så. Ganska hemska tankar och känslor men det är den brutala sanningen. Och förmodligen grundar sig detta i att jag inte fått vara i fred. Inte ens på toaletten.

Ingen rolig känsla som ni säkert förstår. Att känna sig fast i sitt hem med händerna bakbundna. I dag föll den sista droppen som fick min bägare att rinna över. Och jag fick ett irriterat släpp på min son. Inget högt. Inget elakt. Men irriterade väsande ord. Demonstrativt kroppsspråk. Och djupa suckar från moi. Såklart var det inte befogat. Han förtjänade det inte. Han är ju bara ett barn. En liten Buse på 2 år. Som testar gränser. Utmanar. Bubblar av ord. Skrattar. Ramlar. Sjunger. Gråter. Helt enkelt lär sig nya saker för var minut som går. Just precis det som det är meningen med här i livet. Att upptäcka.
Jag kan omöjligt kräva att han ska förstå vad jag vill och vad jag menar. Det är oförlåtligt. Men mänskligt. Jag vet det. Jag försöker att tro på det också.

*Protester. Trots. Tvärsemot. Matvägran. Skrik. Gråt. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Vill inte. Slag mot ansiktet i protest mot sin dumma dumma mamma. Slänga sig på golvet och sura i hopp om att viljan ska gå igenom. Att mamman till slut ska ge vika. Kasta saker, gärna med siktet inställt på någon av våra fyrbenta familjemedlemmar. Ja. Lite så här har det sett ut i dag.* 

2015-10-07 15.44.37

Jag märker dock när dessa situationer uppstår. Det är när vi umgåtts dygnet runt en längre period, sömnen har varit sisådär, motionen uteblivit totalt, kosten svajat och jag inte har fått andrum. Chans att vara själv, andas och insupa ny energi. För det är så. Jag behöver tid för mig själv att återhämta mig. Så att jag kan vara den mamma som jag vill vara.

Den bästa mamman för min son.

Sjukstuga på Jönsesgården.

Här hemma har vi sjukstuga. Den lilla Busen har sedan två dygn tillbaka feber som pendlat mellan 39,4-40,3 grader. Kräkts en gång. Ordentligt. Typ, hej hela sängen full. Tjohooo!

Så vi har inte gjort så mycket. Tillståndet hos lilleman har inte varit i form för någon häftigare aktivitet än barnkanalen. Sängen har varit vår borg och den har vi inte lämnat mer än nödvändigt. Förutom i dag när vi tog oss en dusch och därefter tassade in till farmor och farfar för att hämta lite glass. Det enda Buse ville äta. Och det är inte ofta han vill ha glass, så det måste sannerligen vara något speciellt när han själv uttrycker det önskemålet. Lass. Så, så fick det bli.

Därefter somnade någon väldigt utmattad, febrig liten kille i sin säng. 2015-09-23 13.47.56

Så, det har inte direkt varit något att skriva om. Sjukstuga är inte det roligaste läsningen. Nu ska vi sova, åtminstone försöka. För i morgon vankas det en tripp till Falun för samtal. Och innan det ska jag även komma i håg att väga mig. Något som jag i vanlig ordning bävar för. Allra helst efter denna vecka med så lite rörelse som det varit. Efter att knäet gav upp förra veckan och de smärtor som varit så har jag varit i stort sett still. Det var först i förrgår som jag tog mig ut på en längre tur…ja och sen, sen blev det inte mer då jag bara hängt i min borg tillsammans med sjuklingen.

Nu hoppas vi på friskare vindar.

Det är läge för det.

Vi gillar ”pären” vi!

I dag har jag och Lilleman hängt nere på åkern. Den som ligger alldeles nedanför oss. Där bland alla potäter, där har vi suttit på huk och samlat ihop säck efter säck. Och tillsammans med farfar så fick vi några riktigt fina säckar potäter att njuta av nu när vintern kommer.

Priset: 4:-/kg.

IMG_20150920_192631

För det är något speciellt det där. Att bara samla ihop säckar och knata över gräsmattan och ut på åkern. Närheten. Välja en lämplig plats, gå ner på knä och sedan plocka pären för glatta livet. Jag för hand(det mer traditionella tillvägagångssättet) och Lilleman med hjälp av lastbil och frontlastare(nytänkande kille). Sedan, när själva plockandet blev för tråkigt så fanns det såklart både traktorer av olika storlekar att kolla på och även jämnåriga tjejer att hänga med. Så nog var det en nöjd liten kille allt.

IMG_20150920_200223

Det har sannerligen sin charm att bo på landet, även om jag vissa dagar stadens puls och anonymitet. Men jag är väldigt glad och tacksam att min son får växa upp i denna vackra miljö. Staden kan han upptäcka längre fram. Om han vill. Det märks att han trivs och mår bra här. Vilket är det enda som egentligen betyder nåt.

#theloveofmylife

Lekdejt- bra start på helgen.

Hämtade Lilleman tidigare från förskolan i dag. Det är ju trots allt fredag.      Och vi hade en lekdejt inplanerad i Insjön.

”Åka Gjeta”

Så lät det på min högra sida hela vägen från förskolan.

2015-09-11 14.08.00

Tokpeppad liten Buse som till en början var lite blyg för Greta och hennes goding till lillebror. Inga konstigheter då det tyvärr går alldeles för lång tid mellan gångerna som vi ses. Men det är alltid lika trevligt när vi väl gör det, alltså ses. Blygheten kom av sig en fläskläpp senare. Och sedan var det en mycket imponerad kille som blev bjuden på favoriten fruktsallad och även fick se Gretas enorma samling med bilar. Så många att det var svårt att välja vilka som skulle få bränna lite extra gummi. Att sedan botanisera bland alla leksaker hemma hos en kompis är bara så mycket roligare än allt gammalt skrot som ligger hemma och skräpar. Så det blev allt några timmar i himmelriket för Lilleman. Med ett stort leende och glittrande ögon.

När klockan närmade sig fem så kom vi dock till den kritiska ”knäckilurarna” timmen och då är det lika bäst att packa ihop, tacka för sig och åka hemåt för middag och efterföljande nattningsrutin. Annars förökar sig det grå håren i alltför snabb takt. Det är alltså helt enkelt så att när ”knäckilurarna” timmen kommer, då kapitulerar jag. Omgående.

Detta var helt klart den allra bästa sortens fredagshappening. Lekdejt i Insjön hemma hos den mysiga, varma familjen i det vita huset på höjden. Tack snälla för att vi fick komma!

Lillemans sista ord innan han somnade o kväll var; ”Åka Gjeta”.