I morgon är det dags igen…

Och så har en vecka passerat.
Jag har verkligen inte hunnit med mentalt att dagarna liksom rusat förbi. Det kändes som i går jag satt här på plats i sängen och printade ner mitt inlägg om nuvarande hälsostatus. Vad sjuttsingen hände? Vart tog dagarna vägen? Jag har som ingen aning om någonting.

Men jag vet en sak.
Att i morgon är det åter dags att bege mig till Falun för att träffa Psykolog Philip. Vilket jag inte gjort sedan december månad någon gång. Så från att ha ett besök i veckan till ett uppehåll på nästan 2 månader samt att gå från heltidssjukskriven till att påbörja ett nytt jobb, heltid,  under den tiden…ja, det kanske var en aning dumdristigt. Jag inser det nu. Fast ändock väldigt mycket Ulrika. För så har jag alltid gjort. Kastas mig ut och kört på, med hopp om att det ska gå bra trots att jag har haft den ihärdiga och irriterande varningsklockan ringandes i bakhuvudet och som självklart totalt ignorerats. Det är så jag gör.

Hittills har det gått sisådär.
Eller ja.
Det har gått bra. Och det har gått mindre bra.
Men jag har överlevt så här långt.
Jag har faktiskt det.
Det är ju ganska starkt jobbat egentligen.

Processed with VSCO

Men i morgon är det alltså dags att åter stanna upp, reflektera och försöka samla i hop alla intryck, tankar och känslor som jag inte hunnit landa i den senaste månaden. Det är så mycket som hänt. Tankar som cirkulerat. Nätter utan sömn. Känslor i mängder som varit i omlopp och jag har faktiskt inte hunnit med att sitta ner och sortera. Nu vet jag inte riktigt om det går. Om minnet finns där. Det är ytterst tveksamt. Bara jag tänker tillbaka på dagen som passerat, så kan jag knappt minnas vad som hänt. Helt galet. Och väldigt skrämmande. Som en lite extra krydda på min rivstart efter sjukskrivningen  så har jag även varit utan röst en vecka. Den bara försvann en dag på jobbet och till en början var jag så säker på att det var någon bacill som retades med mig… Tills det att jag pratade med min kloka chef och hon nämnde att mitt mående faktiskt kan vara en orsak till att rösten sviker mig. Tidigare har det skett ungefär en gång om året, vilket jag viftat bort som en förkylning, men de senaste åren har det inträffat betydligt oftare. Och vid närmare eftertanke så insåg jag att det var precis innan jag blev inlagd på Gökboet, som min röst senast var på vift och jag var mer eller mindre ”stum” under en veckas tid. Det känns som att det stämmer in ganska så bra på mig att mående spelar en stor roll vid de tillfällena som rösten gett vika.

Men i morgon ska jag alltså försöka vända ut och in på mig själv. Återigen dags att försöka nå den allra innersta kärnan, den som inte ens jag själv har tillträde till. Jag känner redan nu att det kommer att bli en stor utmaning efter två månader av total tystnad. Det kommer att vara svårt att öppna upp och släppa ut. Jag orkar ju inte rota där. Men jag vet att jag måste.

Bläää är det enda rätta sättet jag kan uttrycka mig på nu. För jag vet redan nu att helgen kommer att bli mentalt trökig, precis som alltid när jag varit ner till PsykologPhilip. Mental baksmälla som jag kallar det. Och för att återhämta sig brukar det ta omkring två dagar att repa sig, så min tanke är att jag ska vara i någorlunda fas måndag morgon. Jag torde vara det med två dagars ”vila” och reflektion. Jaja. Ni förstår nog. Det får vara så här ett tag till. Det är bara att acceptera. Men en vacker dag ska väl förhoppningsvis skärvorna av mig själv vara tillräckligt väl limmade för att orka stå emot lite stormvindar då och då. Det är mitt mål. Siktet är inställt och jag hoppas innerligt att jag med hårt arbete kan nå detta innan årets slut.

”Lagom- men ändå dyster”

IMG_20120721_001510Jag är i en fas just nu där jag inte riktigt kan formulera orden på ett bra sätt. Det låser sig. Som alltid när jag vandrar runt i mellanmjölk. Jag har märkt det, att jag har så mycket lättare att uttrycka mig när jag är högt upp i det blå eller långt ner under jordens yta…ja ni vet, där nere i myllan och kryllar.

Så hur mycket jag än vill ha mitt liv på en mer lagom nivå så kan jag nu känna att jag saknar min förmåga att uttrycka mina känslor. Visst, jag har alltid haft svårt att uttrycka mig verbalt men i skrift har det aldrig varit några problem. Nej. Det har alltid varit min ventil att få låta orden flöda. Kommer verkligen mina ord försvinna om jag blir den Ulrika som vi just nu strävar efter? Jag vill verkligen inte förlora den delen av mig själv.

Nu har jag dock befunnit mig i det tillståndet som vi har strävat efter i terapin. Det tillståndet där jag är lite mer ”lagom-menändådyster” fas och jag tycker inte riktigt om det. Det är så likgiltigt. Inget känns som någon mening. Mest bara blaha blaha. Det blir varken bu eller bä. Dock är det lagom. Och det ska tydligen vara bra för mig. Men jag börjar bannemig tveka. Det gör jag. Det känns så inte jag. Möjligt att det bara är ovana men samtidigt borde jag väl känna en lättnad när livet hamnar i mer ”lagomläge”?
Men det är inte så jag känner.
Tyvärr.

Dagarna går.
Och orden de…de sitter som i ett skruvstäd.
I flera dagar har jag tänkt. Känt. Hoppats. Försökt. Men det vill sig inte. I mitt huvud formas texterna. Men det är ingen som känns naturlig och bra att dela med mig av. Ingen text som är begriplig för den oinsatte. Det vill säga alla utom jag själv. Kanske har allt det här att göra med den stora förändring som är på gång i mitt liv. Att jag är livrädd för det som komma skall, så rädd att jag inte kan känna någon glädje. Eller jag törs inte. Men nu har alltså nedräkningen börjat. På måndag är det dags. Det är alltså mindre än en vecka kvar. Och jag är konstant skakig. Känner mig gråtfärdig. Vill så mycket. Men orolig för vad jag ska klara av. Har min tid med terapi gett så pass mycket resultat att jag klarar av denna nya utmaning? Eller är det för tidigt?

Jag vet varken ut eller in.
Det enda jag vet är att jag inte på långa vägar är där jag vill vara.
Frågan är NÄR och OM jag kommer att komma dit?

Jag vet faktiskt inte.
hjärta
D
en här dagen, är ingen dag jag vill minnas.
Allt som kan gå fel, det har gått fel. Och jag har uppenbarligen inte kommit så långt i min behandling att jag kan hantera dessa motgångar. För när jag och Buse skulle åka in till Noret för att handla till middagen så kom tårarna. Uppgivenheten.
Så där satt jag i bilen med tårar på kinderna…på gränsen till att börja fulgråta. Men jag bet i hop, jag lät de tårar som rann bara vara där.
Som så många gånger förut, med en känsla av utmattning.

Så jag antar att om jag inte svarar när ni hör av er. Då är det för att jag inte orkar hålla mig själv ovan ytan. Jag känner redan hur matlusten är som bortblåst och tröttheten brutalt övermannande samtidigt som jag absolut inte kan sova när tillfälle ges. Natten som gick var jag vaken…ungefär hur länge som helst. Kanske sov totalt två-tre timmar på morgonkvisten.

Det värsta är att det som fick bägaren att rinna över denna gången…
det får vi tala mer om en annan gång. För jag orkar ärligt talat inte mer i dag. Nu vill jag bara lyssna på Adele och försöka glömma allt.

Om så bara för en liten liten stund.

Bara att byta eller?

Så.
Hur gick det nu för mig att komma i väg i dag?

Ja, det undrar jag med. Men jag kom i väg. Och jag har haft min session med PsykologPhilip som planerat. Men det var segt att komma i väg. Jag var så omotiverad och det berodde enbart på min brist på energi. Så dagens mission blev att bena ut hur det kan komma sig att jag tappat den så totalt häromdagen. Men med lite klurande kom vi fram till att en del av orsaken till min färd åter ner i dyn var lördagens festligheter.

Det är nämligen som så att dessa tillfällen dessvärre tar för mycket energi av mig och allra helst när jag inte har någon reserv att låna av. Med alla sinnen på spänn, en känsla av att jag var tvungen att ”leverera trevlighet” och hålla min fasad uppe så försvann all ork och jag gick ner på sparlåga. Och hade jag varit klok, insett min begränsning, anammat ordet lagom, ja då hade jag åkt hem x-antal tidigare. Inte för att jag inte hade trevligt. Utan för att jag skulle behöva spara lite energi till efterföljande dagar.

PsykologPhilip jämförde i dag mitt mående med batterier.

IMG_20151201_215856-1-1

Ok.
Det vänstra batteriet är en ”normal” människa. Där energinivån sjunker under dagens sysslor men när tid för återhämtning i form av sömn, roliga aktiviteter och annat lustfyllt avverkas…ja då kopplas laddaren in och batteriet laddas upp igen. Sedan rullar det på så här. Dag efter dag.
Inga konstigheter.

Den högra, den skaran som jag själv tillhör, den har dessvärre en trasig laddare som enbart går på kvartsfart i jämförelse med den ”normala” laddaren. Så när den ”utmattade” gör slut på sin energi, vilket går väldigt fort när nivån är så låg redan när dagen startar…då rasar allt.
Så det som hände i lördags var att min sömn natten innan återigen varit av det sämre slaget så batteriet hade inte ens hunnit laddas upp ens till den dagliga kvartsnivå som jag lärt mig leva efter någotsånär, vilket såklart gjorde att jag var mer energilös än vanligt. Sedan en son på det som inte hade en av sina bättre dagar, ja ni förstår såklart att där gick det åt energi. Mängder. För att slutligen överlämna sonen i mojmojs händer och åka i väg på julbord med bowling, människor, leverans av artighet och massor av intryck från alla håll och kanter. Ganska omgående efter att vi kom på plats sjönk min energi ner på noll och jag gick över på sparlåga, med en känsla av att jag inte var fullt med i slutet. Gjorde några tappra försök att dricka cola för att åtminstone få en sockerkick men inte ens det fungerade. Det enda som hände där var att min VV-vecka gick åt skogen och kommer vara en del av orsaken att jag plussar i morgon. Ja men suck på den liksom.

När jag sedan kom hem så var jag totalt tom. Inte en gnutta energi kvar inom mig. Och med den odugliga laddaren som jag innehar så tar det sen  d a g a r  för mig att komma upp i nivå igen. När jag blir såhär tom på energi, då orkar inte kroppen göra något. Inget konstigt. Men det största problemet för mig är inte det kroppsliga utan att hjärnan slutar att fungera som den ska. Min mentala trötthet får mina negativa tankegångar att spinna i gång och utöka sig. De automatiska tankarna skenar och jag har inte orken att motarbeta och stoppa dem från att eskalera mera. Så nu är det bara sluta med allt ”krävande”, öva på gränssättning och att jag helt enkelt tar mig tid för mer umgänge med vänner i lugnare miljöer. Sådant som jag vet får mig att må bra.

Så det nya för mig är att undvika dessa situationer och tillfällen ett tag framöver. Jag insåg i dag att jag har en enorm identitetskris just nu. För att jag inte vet vem jag är. Jag minns bara den jag en gång var. Någon som jag aldrig mer kommer att kunna bli. Vilket är läskigt. Skrämmande. Främmande. Och jag kan inte riktigt acceptera det samtidigt som jag vet att det är det enda rätta. Att jag måste. För det är som så, jag måste hushålla mer med mina resurser, annars kommer jag om och om igen hamna på ruta ett. Något jag inte vill. Eller orkar med.

Så mitt vacklande inombords fortsätter ett tag till. Mitt sökande efter mig själv, min identitet, det kommer att pågå ett bra tag. Något som är frustrerande. Jag vill så gärna bara må bra. Och att få göra det, det kommer kräva så enormt mycket hårt arbete och daglig träning att jag i skrivande stund blir trött, själsligt trött av att enbart vara medveten om det.

2015-11-29 17.52.45

Men.
Jag alltså har fått klart för mig i dag att jag måste undvika sådana här situationer såsom festligheter, aktiviteter i livliga miljöer och annat som kräver för mycket energi av mig.Vilket gör mig ledsen. Riktigt ledsen. Jag är ju egentligen en social tjej. Eller jag var i alla fall. Dock så kommer det att göra mig gott att inte dränera mig så totalt på energi, det vet jag. För om jag är mer varsam så kommer jag att klara av att arbeta med mina automatiska tankar bättre och ifrågasätta dem mer och mer. Vilket i slutändan ska leda mig till att jag blir så frisk som jag kan bli. Det kan bara bli bättre än vad det är i dag.
Det måste det bli.

Den stora frågan just nu är bara: Vem är jag?

❤❤❤

På dagen fem månader sedan.

Jag är en tänkare. Och när jag går in i mig själv. Så där riktigt, in i det innersta. Det som jag väldigt sällan öppnar upp. Inte ens för mig själv. Men när det händer, när jag väl är där. Då är det bara att stanna upp och låta tankarna yra runt och samtidigt försöka få tankarna och känslorna att samspela. En inte helt lätt uppgift. Men ändock rätt så behaglig.

I dag kände jag. Helt spontant för att bryta morgonmönstret som jag och Fröken Svår levt med under några veckors tid när min energi varit nere på minus. Jag vet inte vad det var för speciellt just i dag. Men det var en känsla. Så stark. Och jag ville verkligen fånga den.

2311-2015-1113434943087921877

Så vi gick.
Planlöst. Det enda jag visste och kände var att jag ville vara utomhus. I kylan. Som att den friska luften fick mina tankar att lättare falla på plats. Och jag började tänka. På hur min sommar var. Hur den inte blev som jag önskat. Eller planerat. Min vision, och framförallt mina vackert uppmålade bilder jag hade på min näthinna,  gick verkligen i stöpet den 23 juni 2015.
Allt jag tänkt. Visualiserat. Fantiserat. Googlat. Planerat. Drömt. Önskat.
Ja. Precis allt. Fick bara vika hädan.

Något som jag då inte riktigt förstod hur ont det gjorde. Utan det är först nu, en tid senare som jag inser det. Att jag saknar det som inte blev. För att bli incheckad på Hotell Gökboet helt utan föraning, fanns inte med i mina drömmar. Och det här året blev sannerligen inte det bästa i mitt liv som jag vid årsskiftet lovat mig själv. Om att leva för Buse. Stå upp för mig själv. Våga mer. Vara Ulrika. Den riktiga versionen. Nu känns det som om att jag glömt bort vissa delar. Eller ja, typ inget av det där som jag lovat mig själv är avklarat detta året. Och ja. Jag vet. Det är så larvigt att ens nämna detta när världen är som den är. Men jag tror att det är viktigt att jag erkänner detta för mig själv. Som en del av återhämtningsprocessen. Den jag försöker intala mig att jag befinner mig i just nu.

Under min promenad fick jag även en tanke. Angående självmord. Hur jag i alla dessa år varit arg på de människor som tagit livet av sig. Både närstående och andra personer som jag inte ens träffat. Arg på deras egoistiska sida som enbart tänkt på sig själva. Inte på de som efterlämnas. I sorg, ilska, saknad, kärlek och den ständiga frågan Varför?
En fråga som aldrig kan få något ärligt svar. Oavsett avskedsbrev eller inte så cirkulerar den frågan runt. Runt. Runt.
Varför?

Och så insåg jag en sak.
Att jag inte själv förstått riktigt hur illa ute jag var där och då. Att jag faktiskt var en av dem. En egoistisk person som bara tänkte på mig själv och ville avsluta smärtan. Den outhärdliga smärtsamma känslan som härjade inom mig dygnets alla timmar. Inte ett endaste andrum så att jag kunde få in lite ny energi och kanske en gnutta hopp om att det kan lätta. Nån gång kan det faktiskt det. Jag vill få väck alla de tankar som bråkade på mig vareviga dag. Mina egna sanningar, uppbyggda under väldigt många år med mycket hjälp från utomstående. Både medveten och omedveten.

Efter ett förhållande med daglig psykisk nedbrytning var mitt inre så trasigt att jag kände mig(och gör så än i dag) som en värdelös lite genomskinlig person med totalt meningslöst uppehälle på denna jord. Jag upptar plats som någon annan hade kunnat förvalta på ett bättre sätt. Min svaga själ hade dagligen matats med kritik om både utseende, beteende och insidan under så lång tid att jag inte såg annat än att det var sanningen. Alla de orden som då var hans sanning har fastnat och gnagt inom mig så länge att de blev och är min sanning.

Något som jag där och då, i min unga naivitet, trodde var ”the love of my life” visade sig som något som jag faktiskt ångrar. Även fast jag vet att en inte kan ångra saker så gör jag det. Kan inte annat. Något som var en oskyldig kärlek blev starten på den olyckliga tjejen som i dag stapplar fram i ett försök att finna lycka och glädje i livet. Livrädd att trilla tillbaka till de där tankarna. De mörka som skulle kunna driva mig in i total egoism och få mig att ta beslutet som skulle avsluta allt.

I dag känner jag att jag inte vill dit.
Men de där dagarna när hopplösheten härjar, då kan jag se fragment av mina planer. Mitt tillvägagångssätt. Och samtidigt som jag anar det någonstans där i periferin så grips jag av en rädsla. Dels att jag ska, med mina tankar, driva mig dit men också för att utföra det. Jag vill ju inte. Egentligen. För då borde det redan vara gjort. Rädslan för döden vet jag är en efterdyning av att ha levt med generella självmordstankar men även att det funnits mer djupgående tankar på hur det skulle gå till, vart det skulle ske och när.

2311-2015-1134434964563829631

Just nu känner jag ett lugn.
Tankarna vilar. Fingrarna knapprar på tangenterna. Musiken fyller mig med känslor. Jag trivs med det jag gör här och nu. Avkopplad från omvärlden.
Det är en känsla som jag verkligen tycker om. Och mer än gärna skulle leva med lite oftare. Det är som att ha ett lager bomull lindat runt det nötta hjärtat och den där förbannade ångestklumpen.
Så lätt. Så mjukt. Så välkommet. Så beroendeframkallande.

Men nu ska jag inte skriva mer här och nu.
Jag har insett att jag var riktigt, RIKTIGT, illa däran i somras.
Men jag var inte frisk, jag förstod inte bättre. Tack och lov så var det något inom mig som omedvetet bad om hjälp. Och min psykolog såg det. Han såg det som jag inte själv kunde se.
Nu ska jag bara kämpa för att inte hamna där igen. I det där hemska sinnestillståndet att jag vill avsluta mitt liv.
Från den där bron. Med gocarten. Någonstans i Dalarna.

Och nej. Jag vill inte ha något särskilt sagt med detta. Jag skriver. Enbart för mig själv. Och min själ. Med förhoppningen om att skänka mig just detta lugn jag just nu känner. Men jag skriver även för att känna den där lättnaden som kommer en stund efteråt. Lättnaden som skänker mig lugn. Ett lugn som ger mig hopp om en ljusare framtid.

Men alltså.
På dagen fem månader sedan jag checkade in på Gökboet.

Min nya hobby?

Min sömn har helt slutat fungera. På dagarna är jag sopslut. Energilös och lustlös. När kvällen sen kommer övergår jag till någon form av ”komaliknande” tillstånd. Och vid sänggående, oavsett tidpunkt, så börjar det att snurra. Runt. Runt. Tröttheten är ständigt närvarande, oavsett tid på dygnet. Men det går bara inte att sluta ögonen när det väl är dags. Jag vet inte om jag är rädd för något. Eller om kroppen bara är i ett så stressat tillstånd och helt enkelt inte kan släppa taget. Släppa kontrollen och slappna av. Låta det som sker, ske. Att kontrollbehovet inom mig har gått in som en autopilot och tagit över nu när jag befinner mig inne i dimman. Mitt egna sätt att hantera allt som händer är(och har alltid varit)  att ha kontroll. De senaste veckorna har jag inte känt igen mig själv. Jag har glömt så mycket. Varit virrig. Stirrig. Ofokuserad. Tankspridd. Något jag annars aldrig är. Jag är tjejen som älskar kalendrar. I pappersformat. Där jag kan skriva ner allt. Så att jag har koll. Men nu har kontrollmänniskan inom mig uppenbarligen fått panik. Och när jag sover. Då släpper jag kontrollen. Det gör vi alla. Därav misstänker jag att kroppen inte slappna av vid sänggåendet för att kontrollen brister och då uteblir sömnen.
Kanske. Ja. Det kan kanske vara så.

Vi får se hur den här natten blir.
Lilleman ligger redan här mittemellan oss och sover. Han var nämligen orolig redan när det var dags att sova och vaknade för en liten, liten stund sedan. Ledsen och ville till mamma och pappa. Närheten. Och i natt kände jag inte för att krypa ihop i hans lilla säng för att ge honom trygghet. Ryggen säger i från efter de senaste tre nätternas knölande i en säng som egentligen är byggd för människor omkring en tvärhand hög. Alltså inte för denna fylliga barbamamma med betydligt fler centimeter på längdskalan. Den ekvationen går liksom inte riktigt ihop. Så i natt myser vi allihop tillsammans. I stora sängen. Och jag hoppas att jag kan få sova lite. Om så bara en gnutta mer än föregående natt. Alla minuter som går att skramla ihop per natt är mer än varmt välkomna.
Tror minsann detta är min nya hobby;
Att skramla så många minuter i sovande tillstånd som det bara går.

Annars då. Ja. Dagen har lunkat på. Min morgon var seg. Inte så att jag sov. Men kroppen svarade inte riktigt på mina tankar. Den kändes som apatisk. Ett tillstånd som är obehagligt. För inom mig rusar mängder av vilja, tankar och känslor runt. Men inget händer. Jag blir bara sittande. Och så startade min dag. Med att ha panik inom mig för att inget blev gjort och en kropp som strejkade för att den inget orkade. Återigen en hopplös ekvation.

Men jag åt det jag skulle äta. Jag höll mig vaken. Lite småsaker avklarades. Till slut. Till slut så kom jag ”upp” och lyckade dra mig ut på en promenad. Något som jag visste skulle göra mig gott.
Frisk luft. Solsken. Natur.

IMG_20151110_183108-1

Jag och Fröken Svår.
Min vapendragare i alla lägen.
Bästa vännen.

IMG_20151110_183411-1

Så dagen fick ett bättre avslut än start och det är alltid skönt att känna den lättnaden inombords. Att själen intagit ett mer lugnt läge. Om så bara för en kort stund. Minsta lättnad jag känner inger ett hopp inom mig. Att det kanske kan bli bra igen. Även om jag fortfarande är väldigt tveksam. Så glimrar det till i sådana här stunder. Bara sådär. Jag kände nämligen det efter promenaden att den stresskänsla av kalibern hyper som alltid, alltid cirkulerar inom mig, jag kände att den lugnat sig lite. Och jag är glad att jag släppte alla måsten som att vika tvätten, tvätta, städa osv. till förmån för denna aktivitet. Promenaden. Den välbehövliga. Jag behövde verkligen detta och är nöjd att jag vågade trotsa obehaget och ge mig ut i ett försök att skingra dimman en aning. För att det är som så att ständigt irra runt där inne.
Det är bra ”jägarns” deprimerande kan jag berätta.

Men ett bättre avslut på en lång dag är alltid positivt.
Och det tackar jag för!

Läget?

Jag känner mig som en bomb. Redo att explodera. Det enda som saknas är stubinen och elden som krävs för att tända. Hela jag är så fylld med känslor och tankar. Sprängfylld. Och jag känner mig fruktansvärt uppgiven.

Jag har i dagar tänkt. Funderat. Vridit och vänt på allt inom mig. För att försöka förstå. Finna formuleringar. Hitta orden som jag vet måste ut. De som jag inte orkar bära inom mig allt för länge. För jag lärde mig i somras, att om jag inte ventilerar, då slutar det inte bra. Då hade jag turen att bli sedd, när det var som värst. Jag hade turen att bli uppfångad, när jag inte själv förstod hur allvarligt det var. Jag hade turen att bli omfamnad och omhändertagen, precis när jag behövde det som allra mest.

Nu är jag där igen.
Jag bär massor inom mig. Känner mig som en mussla. Jag har åter slutit mig. Tårarna sitter fast i bröstkorgen. Och jag vet. Jag vet att när mina tårar sitter fast, ja då, då är jag djupt nere. Under ytan. Helt ensam.

IMG_20151110_003448-1

Den här dimman som jag har levt i under två veckors tid. Den grumlar allt. Jag kan inte se klart och än värre, jag kan inte tänka klart. Allt är luddigt. Jag glömmer saker. Tar fel på tider. Känner hela tiden osäkerhet huruvida jag gör rätt eller fel. För jag vet inte. Min magkänsla har övergivit mig. Och det är allt som oftast den som styrt mig innan, jag kan villigt erkänna att jag saknar den. För magkänslan som jag har förlitat mig på i så många år, har övergivit mig och nu vet jag varken ut eller in. Känner mig oförmögen att ta beslut. Jag som är ungefär den veligaste människan på jorden i vanliga fall. Har blivit än mer velig. Hur nu det är möjligt. Jag är helt oförmögen att ta beslut som innefattar mer än en grej. För råkar det finnas två…då är det kaos.
Ett motorhaveri modell ”grande” inombords.

Så min rädsla är fruktansvärd.
Den äter upp mig inifrån.

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte i vilken riktning jag ska gå. Jag vet inte vad som krävs för att jag ska få må bra. Jag vet inte hur jag ska hantera dessa dikeskörningar. Jag vet inte vem jag är. Jag har tappat mina drömmar. Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte.

Och om inte jag vet. Vem ska då göra det? Tystnaden här inne har varit ofrivillig. Men jag har inte riktigt klarat av att skriva. Erkänna att jag fått ett stort eländigt bakslag i mitt mående. Att mina stapplande steg i rätt riktning tyvärr inte räckte längre. För det är ju så. Att jag skriver här för mig själv. Och jag avskyr nederlag. Detta är ett sådant. Misslyckanden har alltid varit min största fasa. Något som jag undvikit. Använt någon form av inneboende superkrafterna när den vanliga orken inte räckt till. Allt för att slippa möta ett misslyckande. Allt för att mina tankar inte skulle bli sanna. Mina tankar om att jag som människa och person inte duger.
Som jag är.

Jag har hela tiden varit inställd på att det kommer snedsteg och att vägen inte kommer vara spikrak men jag har någonstans inom mig förnekat för mig själv att jag faktiskt kan trilla tillbaka. Att det kan gå så illa. Jag har inte velat inse det. Ta det till mig. Tänka efter. Undvika. Och nu är jag i det. Återigen. hjärtaMen nu är det gjort.
Jag har insett(något jag gjorde för några veckor sedan men blundat för) och jag har genom denna text helt enkelt erkänt att jag är tillbaka på ruta ett. Och när jag smält det. Vilket förmodligen kommer att ta ytterligare några dagar. Men när det är gjort. Då är det bara att börja om från början igen.
Börja om på nytt.

Kanske är det nästa gång som det går vägen.
Men tills dess att den resan tar sin början så ska jag försöka finna mig i situationen som råder, slicka mina sår och gilla läget. Hur jag nu ska kunna göra det. Men jag måste. Jag antar att jag inte har något val om jag inte ska ge upp. Så det är först när jag gjort det, gillat läget, som jag kan börja om.

Kanske är det nästa gång…

Tappat den…

Livsgnistan.
Den är borta. Det hopp jag känt de senaste veckorna har försvunnit. Sakta sinat inom mig. Och nu känner jag hur all ork är som bortblåst. I dag har jag varit på samma nivå i måendet som då jag var inlagd på Gökboet. Och det var i slutet på juni månad. Det är nästan så länge sedan att jag i stort sett glömt hur jag dåligt jag då mådde. Något jag i dag blev påmind om. Med besked.

Tankarna har varit luddiga som sockervadd. Jag har haft svårt att hänga med i konversationer, umgänge med vänner, tv program
och även livet i ren allmänhet. Noll fokus. Fumlig. Svamlande. Diffus.
Och ångesten hamrar samtidigt i mitt bröst. Så hårt. Så hårt att jag nästintill tror att min bröstkorg snart går sönder. Kroppen är matt. Ungefär så där som det känns i kroppen när en är på väg att bli krasslig. Med feber och tillhörande frossa. Jag vill mest vara still, inte slösa på energin i onödan. Som om att jag sparar den lilla gnutta energi som finns kvar  till att orka med livet i sig. Det mest basala, som att klara av att överhuvudtaget stå upprätt, kräver sin styrka när det blåser storm.

227

Den här dagen har varit allt annat än positiv.
Jag vill inte mer.
Och helt ärligt, så orkar jag inte mer heller. Att leva i den här dimman. Detta ingenmansland. Det driver mig till vansinne. Jag vill inget hellre än att resa mig upp på stadig ben och känna livet flöda inom mig. Redo för nya utmaningar. Stark. Levnadsglad och med den energi som jag tidigare var känd för att dela med mig av. Med ett leende på läpparna som var så äkta som något kan vara äkta. Hur en såg det. Jo. I mina ögon. Själens spegel.

Just nu när jag sitter här i sängen och skriver. Då snurrar det i mitt huvud. Ungefär som det gör innan det svartnar och en svimmar. Detta är en reaktion på stress. Min kropp försöker(och har försökt under några veckors tid) att signalera för mig att det är dags att dra i handbromsen.
Innan det är försent.

Därför ska jag nu krypa till sängs och hoppas på att jag vaknar till liv i morgon. Med ny fräsch energi. För i morgon ska jag och Buse nämligen åka hem till bästa Mojmoj för lek och övernattning. Något vi båda längtat efter länge länge. Denna gång med en extra guldkant då det även vankas träff med alla andra saknade familjemedlemmar.

I morgon är en bättre dag.
”Villhöver” det.

Kakor till lunch?

Ni har säkert varit besvikna på er själva någon gång. Jag är ganska så övertygad om det faktiskt. Och skulle det vara som så att ni aldrig har upplevt det. Ja, då säger jag grattis!

I dag är jag besviken på mig själv. Så ända in i baljan. Eller hur jag nu ska uttrycka mig. Men jag känner enorm frustration över mig själv. Jag har gjort något som jag vet att jag inte mår bra av. Ändock har jag gjort det.

Jag har ätit fel saker.

Helt fel saker. Fick någon form av hemsk craving efter kakor på eftermiddagen, när min känslodipp var som störst. Det är nämligen fortfarande så att jag äter efter mina tankar, känslor och/eller om jag är stressad. Och just nu är jag både och. Känslorna är helt ur fas vilket gör att jag känner mig vinglig. Instabil. Rädd. Tillsammans med stressen så klarar jag inte av att hantera när suget sedan automatiskt sätter in. Jag antar att mitt naiva jag fortfarande vill och hoppas, att det jag väljer att tröstäta verkligen ska dämpa min ångest. Trots att jag vet att jag har fel. Att det snarare blir raka motsatsen. Som i dag. Och inte nog med att ångesten och illamåendet kom som ett brev på posten efter att jag ätit klart. Munnen svällde upp och jag har nu fått något form av allergisk reaktion med massor av små blåsor som smärtar. Frågan är om det hjälper nästa gång jag hamnar i samma situation? Tveksamt. För är det något jag snabbt glömmer så är det de negativa känslor som uppstått vid dessa tillfällen. Djävulen på höger axel är så snabb att jag inte hinner med att hejda hugget från eldgaffeln som träffar den ljuvliga ängeln på min vänstra axel i rumpan. Och så var det beslutet taget. Bara så där. Djävulen vann.
Ängeln fick återigen, med ömmande rumpa, se sig besegrad.
Och jag fortsätter att skada mig själv.
Om och om igen.

Min VV-vecka gick riktigt bra fram tills det att det blev lördag. Middag ute och lite smågottis framför teven. Ja…sedan har det varit lite si och så. Vilket inte alls är särskilt upplyftande inför morgondagens vägning. Om jag kliver av körbanan, om så bara för en liten stund, då har jag så ruskigt svårt att ta mgi tillbaka. Till det körfält som jag vet att jag mår bra av. Jag sabbar för mig själv. Hela j*dra tiden.

Och jag blir så förbannad.
Hur svårt ska det vara egentligen?
Va?

2015-03-11 20.50.05

Så nu sitter jag här med mina känslor som är ur fas och den skenande stressen inombords. Som extra ”bonus” bär jag också en stor dos ångest som kommer av att jag återigen försökt dämpa mina känslor med onyttigheter. Vilket såklart inte riktigt funkar när jag vill tappa 25 kg. För det är som så. Att det är så mycket som hänger på min viktnedgång. Inte bara utsida och siffror på vågen. Utan att jag ska må bra. Orka mer. Men kanske främst av allt. Att ge mig möjligheten att, om det vill sig väl, låta ett syskon till August växa inom mig. Men sanningen är den. Går jag inte ner i vikt. Då kommer jag inte orka och då blir det inte ens ett försök. Jag har trots allt inte åldern på min sida, därav vet jag att det underlättar en hel del om jag har de fysiska förutsättningarna i en stark kropp. Och jag vill så gärna. Därför begriper jag inte varför jag gör som jag gör. Om och om igen.

Ja.
Nu har jag hävt ur mig lite av min frustration. Resterande får jag försöka hantera tills i morgon när jag har några timmar på egen hand innan det vankas lek med härliga familjen Bergström.
Så jag släcker nu.
Försöker tänka på annat och kryper ner. Med förhoppning om att jag kan få några timmars sömn, utan hemska mardrömmar och ångest. Kanske för mycket begärt. Men hoppas kan jag alltid göra.

Ångest. Stress. Känslor. Kakor. Illamående.
Hamsterhjul är uppenbarligen inte mig grej då jag om och om igen bevisar att jag inte klarar av att springa i dem. Jag faller, reser mig, faller, reser mig…och faller igen. Till slut så erkänner jag mig besegrad. Och rasar samman som ett korthus. Platt fall. Med tankarna surrande i bakhuvudet. Att jag vill inte må så här. Jag vill inte känna så här. Det här är inte jag. Hur ska jag komma vidare. Få motivationen att vinna över tankarna och ångesten?

Jag. Vet. Inte.
För om jag visste.
Då skulle jag inte behöva vara besviken på mig själv.
Och denna text skulle inte behöva finnas.

bild: Google

Att tappa orken.

IMG_20151022_151824-1

Återhämtningsdag i dag.
Så ser det ut. Varje dag efter min samtalstid hos PsykologPhilip så är mitt sinne som i en dimma. Försöker sortera alla tankar och känslor som sjudit inom så länge. Den timmen hos PP, det är den timmen där jag berättar. Erkänner. Inser. Analyserar. Funderar. Tystnar. Andas. Känner.Och samtidigt försöker att hantera allt som kommer fram. På bästa möjliga sätt.
Något som i sig är en utmaning.
För det är ju som så att när jag befinner mig hos PP så får jag alltid lite support och pepp. Han ser, känner av och lyssnar. Och så mycket mer behövs inte. När jag tystnar. Då låter han det vara det. Tyst. Utan att det känns konstigt. När jag sedan, till slut, sänker axlarna en aning. Då kommer det en fråga eller tanke från hans sida. I bland blir det bara ett mmm…
Så jag har insett att det inte är under själva terapin som det är som jobbigast. Nej det är jobbigt. Det är det. Men det är när jag kliver ut genom dörren som allt liksom ramlar över mig. Den riktiga utmaningen tar vid. För där inne är det meningen att jag ska fokusera på mig själv, något som jag aldrig annars gör. Jag är inte bekväm med det. Så när tiden tagit slut, då känner jag mig så ensam. För att jag då måste hantera allt detta utan att tynga ner någon i min omgivning. Så jag slåss mot mina tankar. På egen hand. I den mån jag orkar. Och på vägen hem. Någonstans på vägen. Där tar orken slut.
Kraften försvinner.

Oftast är det bäst att bara stanna bilen. Lyssna på en låt. Eller gå ut i friska luften för att ta djupa andetag. Om och om igen. Den lilla stunden för mig själv brukar åtminstone ge mig lite kraft att orka ta mig hem.
Till tryggheten och stöket.

I går fanns inte den tiden då jag efteråt hade ett åtagande, varvid det blev stress. Väldigt mycket stress. Men som alltid så får jag på mig ansiktet. Det går som lättast under press. Mitt pokerface appliceras och allt går med ett leende. Dock kände jag i slutet av kvällen att jag nästintill höll på att ge upp. Ville bara sätta mig ner och gråta en skvätt. Lätta på trycket. Minska ångestklumpen som jag dagligen bär inom mig. Om så bara för en liten stund. Få trycket i bröstet att lätta lite. Andas lättare.
Jag höll i hop det. Jag klarade det. Tills det att jag satt i bilen på väg hem. Då brast det. Orkade inte riktigt med mig själv längre. Jag kunde inte gråta. Men jag kändes ångesten banka i bröstet. Åkte hem och lade locket på. Jag kunde inte hantera det på något annat sätt. Inte den här gången. Men. Förhoppningsvis nästa. Nästa gång är det min tur.
Min tur att vara stark nog.

Nu ska jag fortsätta kurera min terapibaksmälla.
Klockan är: Lugnet före stormen(dvs. Buse kommer snart hem).

Friyaaay!!

Min fredag bjöd på en morgon i Falun. Veckans samtal med Psykolog Philip. Ett samtal som präglades av boendesituation, framtiden, vikten av egentid, tankar, veckans läxa och en uppdatering om veckan som gått. Helt otroligt vad vi hinner avhandla mycket under vår tid och ändå så känns det som att jag är där i en mikrosekund. Eller. Det kanske var att ta i men det känns alltid som att tiden går alldeles för fort när jag är där. Vi skulle behöva prata i minst en timme till per tillfälle. Denna veckan är det ny dag och tid för samtal så i morgon är det bäst att jag gör min läxa.

Som alltid är jag helt slut efter detta mötet. Och i fredags var inget undantag. Jag kände mig som seg kola i huvudet och det enda jag ville var att få gå och sova. Utan behöva ställa en klocka. Tyvärr inte ett alternativ då jag skulle hämta min lille Buse på förskolan. Dagen till ära lite tidigare så att vi kunde få några timmars fredagsmys tillsammans. En bättre fredag helt enkelt. Och en kanonfin start på helgen.

Och vad kan vara bättre nöje än att kliva in i stallet en fredag eftermiddag och snosa lite häst? Inget. Det är så otroligt lugnande och bara att känna doften av häst, hö, strö…kliva innanför dörrarna och insupa ett djupt andetag som går ända ner i magen och känna axlarna sänkas några snäpp.
Jag kommer alltid att må bra i ett stall.
Det bara är så.

När Ebba hoppade upp på ryggen, då packade jag ner Buse i vagnen och kopplade Fröken Svår. Sedan promenerade vi tillsammans i blåsten. Passar bättre att säga i stormen när jag tänker efter. Jisses vad det blåste. Men det var ändock skönt. Jag behövde röra på mig. Min kropp behövde det. Röra sig i lagom hastighet till klappret av hästhovar.
Ljuv musik för mina öron.2015-10-02 16.57.43

Buse var ruskigt pepp över att hänga i stallet. Klappade hästen försiktigt på den varma halsen och fnittrade förtjust när det var dags att bjussa på morötter. Nöjd kille. Nöjd mamma.

Efter stallet så åkte vi hem till Buses favoriter; Ebba, Eddie, Olle, Ludde och Fredrik. Vi hade planerat att äta tillsammans lite kravlöst och kika på Idol. Perfekt fortsättning på fredagsmyset om du frågar mig. Jag som fortfarande var sänkt efter dagens samtal kände mig så lättad att få skratta tillsammans med dessa underbart fina vänner, det var precis vad jag behövde. Och Buse, ja han röjde inne på Eddies rum. Han är i himlen där med alla olika bilar han kan välja och vraka mellan.
Buse in paradise typ.

2015-10-02 20.05.58

Men som alltid sinar orken efter en hel dag med full fart även för små Busar  och efter en lång dag fastnade han framför Idol tillsammans med Giogio och Pipi. Lördagsgodis i förskott. Eller nåt.

Ja. Bättre start på helgen kunde vi inte få. Så är det minsann. För att umgås med dessa vänner, det är något som gör gott i själen. På riktigt. Och vi kan prata, om högt och lågt, skratta så att tårarna rinner och sitta där tillsammans utan att behöva yttra några ord. Vi behöver inte prata ihjäl tystnaden när den kommer och det är så skönt, att vi kan njuta av varandras närvaro utan att känna något tvång.
Och jag, jag ser redan framemot nästa gång vi lyckas styra upp något. Eller när vi får till en spontan träff. Oavsett tillfälle så är det alltid en stund av glädje. Riktig genuin glädje!