Vinden har vänt.

Efter läkarbesöket i går så bestämdes att min ena medicin ska plockas bort då viktupgången har varit så pass stor på väldigt kort tid. De var oroliga att jag skulle fortsätta gå upp i vikt om jag fortsatte med medicinen och tyckte att det var onödigt att dra på sig alltför stor övervikt som jag kanske får svårt att bli av med senare. Som kompensation för att den ena medicinen plockas bort så höjs dosen på den medicinen, som jag ätit under flera år med hopp om att jag ska må lite bättre. Eller åtminstone samma lika.

Huvudsaken är egentligen att jag inte blir till det sämre så livslusten försvinner igen. Jag vill inte tillbaka dit. Till tiden på Gökboet. Då jag tyckte och kände att det var lika bra att lämna jordelivet. Orken fanns liksom inte. Jag höll på att ge upp. Men min fasad fanns där. Hela tiden. Ingen anade något. Ingen. Tills den där tisdagen jag satt i fåtöljen hos PsykologPhilip och fråntogs rätten att bestämma själv.

Och det var nog lika bäst. Att de tog över makten. Handlade åt mig när jag inte tänkte klart. För det jag uttryckte till PsykologPhilip var vad jag kände innerst inne. Där inne i det svarta hålet inom mig som ingen människa någonsin fått komma nära. Den ogenomträngliga skyddsmuren stod stadigt som skydd. Jag ville inte att någon skulle få veta hur dåligt jag mådde.  Aldrig någonsin. Samtidigt som jag inte ville leva så bad jag omedvetet om hjälp. För jag berättade. Orden rann ur mig den dagen. Som om de aldrig gjort annat och så här med perspektiv på det hela förstår jag att PsykologPhilip handlade som han gjorde. Han var rädd om mig och mitt liv. Han kände att jag utgjorde en stor fara för mig själv.

Handen på hjärtat. Jag var en fara för mig själv. Jag förstod det bara inte.

Nu har det gått en tid sedan jag blev utskriven från Gökboet. Dagarna går. Upp och ner. Men de går. Passerar. I bland alldeles för fort för att jag ska hänga med. Veckodagarna flyter samman. Men det gör inte så mycket. Nu vill jag åtminstone leva. Det är alltid en början.

För någon vecka sedan började jag känna av en ny sorts ångest. Det var fortfarande den där krampande känslan i bröstet men den här gången målade jag, på en nanosekund, upp bilder där jag dör. Olyckor, hjärtinfarkter, överfall…olika situationer men alla med samma slut.

Jag dör.

IMG_20150819_225145

Vi pratade om detta i fredags. Hur jag ska tackla det. När bilderna tränger sig på. När jag känner att jag dör. Riktigt känner hur livet rinner ur mig. Själen lämnar. Flyger sin väg. Långt långt bort. Då vill jag gråta. Gråta för att jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att dö. Rädd för att livet ska tas i från mig. Rädd för mina egna tankar. Ja det är sant. Jag är rädd för mina egna tankar när jag får denna sortens dödsångest men jag var inte rädd för mina egna tankar när jag ville dö. Obegripligt korkat. Men tankarna har en sådan enorm makt. Så är det bara. Och det är när tankarna blir till sanningar som problem uppstår. Men jag fick veta att den här ångesten är fullt normal. Det är efterdyningar från ”inte vilja leva” perioden. Så jag är normal just nu. Trots dödsångest.

Men. Från att inte vilja leva, till att inte vilja dö.

Det går åt rätt håll. Vinden har vänt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.