Två sessioner.

Jag är inne i en fas nu när allt känns lite motigt.
Det bär emot att skriva det.
Men det är sanningen.

Att, tre månader senare än planerat, starta traumabehandlingen har efter två sessioner verkligen satt sina spår. Det är inte bara den psykiska påfrestningen att återupprepa det som hänt, allt detta sätter sig även på kroppen. Det är som att alla krafter har runnit ur mig och jag känner att mitt tålamod är ungefär lika med noll. Att leva i min närhet är ingen lätt match för stunden och jag känner också att jag drar mig undan. När jag kliver ur sängen på morgon så är det som att jag vill be om ursäkt för att jag vaknat.
Men jag drar mig undan.
Och det är inget illa ment från min sida.
Jag vill bara inte umgås med mig själv.

Min traumabehandling går ut på att prata om de övergrepp som jag utsattes för och även om det är många år sedan så är det ändå något som fortfarande påverkar mig i dagsläget. Såsom att våga lita på människor, släppa in nya bekantskaper, tro på mig själv, leva livet…

Så de två sessioner som vi har kört nu så har vi spelat in samtalen.
Vartenda ord.
Och vi har börjat med att gå igenom händelse ett…och denna kommer vi nu att prata om, mer och mer ingående för var gång. Just nu med de minnesbilder som jag har men kanske kommer det att komma fram mer bilder som jag förträngt av rädsla och obehag, det är sådant som tiden får utvisa, men vi kommer sakta att mata oss igenom, minut för minut.

Anledningen till att vi spelar in samtalet är att jag sedan, dagligen, ska lyssna på detta i min ensamhet. Trötta ut min hjärna.
Verkligen trötta ut den och få den att inse att det inte finns någon hotbild mot mig i dag.
Att jag inte behöver leva i flyktläge längre.

Mentalt var jag förberedd på att det skulle bli jobbigt.
Dock kan jag erkänna att jag inte var redo på att hela min kropp skulle ge en sådan reaktion som den gjort. För visserligen är jag gravid i tredje trimestern och det är såklart något som också tar ut sin rätt när det kommer till ork, humör och lust. Att sedan min ”riktiga” pappa lämnade jordelivet för några veckor sedan har säkert bidragit det med(dock inte redo att prata om det än) men jag känner att det är något annat som ligger och pyr, något som är den egentliga orsaken till att jag inte orkar.
Och det enda jag kan komma att tänka på är detta…

Känslan är liksom att jag inte orkar med mig själv.
Med alla tankar som snurrar.
Inte bara tankar och minnen om övergreppen som rivs upp till ytan, nej.
Det är mer som rörs upp.
Som alla dessa känslor av att inte duga, att vara en människa utan syfte, negativa tankar om mitt utseende, meningen med livet, att jag är världens sämsta mamma, att inte leverera tillräckligt bra på jobbet…

Alla dessa tankar som legat lite i dvala sedan hypnosen men som jag förstår måste upp till ytan igen för att liksom kunna rensas bort längre fram under denna behandling.
För jag vet att allt det här det går hand i hand med det som hänt.
Det grundar sig i dessa händelser.

Bara känslan när jag första gången skulle lyssna på den första inspelningen.
Det var så hemskt.
Och då var det inte att lyssna till vad som skett.
Det var att lyssna till min egen röst.
Tio minuter in i inspelningen var jag tvungen att stänga av.
Jag fick panik.
Skämdes för min röst. För orden som kom ut genom min mun. Röstläge. Vad jag sa. När jag sa det. Ja. Men alltså. Precis allt var fel. Jag kunde inte ens fokusera på vad jag egentligen sa. Alltså allvaret i det jag berättade. Jag fick sådan ångest av att höra mig själv.

Mina första ord till PsykologPhilip när jag kom tillbaka och han frågade hur det gått var:
-Jag hatar min röst. Jag hatar nog mig själv.

Han var inte förvånad.
Tydligen en vanlig reaktion.
Men jag har lyssnat efter denna första panikartade lyssning. Dock tog det flertalet gånger innan jag kunde släppa min röst någotsånär och lyssna på samtalet stundtals.
Men efteråt var det inte samtalet som jag utvärderade.
Nej.
Det var min röst. Mina ord. Mig själv.

Så framöver ska jag inte bara lyssna på våra samtal och trötta ut min hjärna,
utan jag ska även bearbeta obehaget av att höra min egen röst.
Men nu är alltså traumabehandlingen i gång…
och jag är frånvarande.
Men jag finns här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.