Tillbaka till vardagen.

Söndagsångest i dag. Jag har känt ett tryck i bröstet som varit konstant under hela dagen. Lite svårt att identifiera men jag tror att det har att göra med morgondagen. Det är nämligen dags för vardagen att återvända. August ska till förskolan och leka med alla sina fina vänner och grymma pedagoger, något jag är helt övertygad om, att det kommer att vara uppskattat. Förstå vad alla barnen ska ha saker att berätta om sommarlovet. Tobbe, han ska åter till kontoret och börja ta tag i allt som legat på vänt nu under semestern.

Och jag.

Jag ska vara hemma. Sjukskriven på obestämd tid. Så kluvna känslor inför det. Att vara sjukriven. Jag vill inte behöva det. I min värld är det ”dåligt” att vara sjukskriven, när det gäller mig själv. Om någon annan är sjukriven tycker jag att det är bra, då finns en chans till att vila och komma på fötter igen. Men detta gäller alltså inte mig. För att duga ska jag arbeta, i ur och skur. Helst dygnet runt. Göra skäl för min lön. Prestation är det enda som betyder något. Men nu är det som det är. Jag är sjukskriven och får helt enkelt gilla läget. Någonstans inom mig säger en röst att jag behöver det men prestationsmänniskan inom mig sparkar bakut och protester på alla möjliga sätt. Det pågår mer eller mindre ett inbördeskrig inom mig. Och jag som hatar krig. Skit. Men nu börjar alltså det hårda arbetet med att må bra. Bli jag. Att få känna mig hel. Känna glädje. Sluta famla i dimman. Återta makten över mig själv och den jag är. Finna ro. Balans.

Men det är inte något som sker över en natt. Det vet jag. Men jag är glad över att få lite tid till att vara bara Ulrika. Inte mamma. Inte sambo. Vara jag. Och nu kommer den tiden, när sambon är på jobb och Buse på förskolan, då kommer jag att göra må bra saker. Sådant jag behöver och vill. Självklart göra mina hemläxor som PsykologPhilip ger mig varje vecka. Och annat nyttigt.Kanske finner jag lusten till att städa vårt hem grundligt, kanske inte. Det visar sig. En dag i sänder.

I morgon ska jag dock ta tag i något som tynger mig något fruktansvärt, både psykist och fysiskt. Jag har skjutit på det i flera dagar. Veckor. Månader. Inte riktigt fått den där känslan, att nu. NU ska det ske! Men i morgon är det alltså dags. Jag känner det. Som ett frö har börjat att gro inom mig. Det känns rätt. Tiden är mogen.

Så nu är det alltså dags för vardag. Och starten på min resa tillbaka till livet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.