Semesterfeelings…njae, inte direkt!

Jag är ingen semestermänniska.
Inte någonstans.
Alla andra njuter och ”verkar” må bra.
Längtar efter sina lediga dagar. Känner en oändlig energi sprudla inombords för saker som ska göras och ser fram emot ”baravara” tid. Träffar vänner och är spontana. Tar långa sovmorgnar, äter frukost i lugn och ro. Åker på både små och stora utflykter.
Lever här och nu.
Typ -fångar dagen mentalitet.

Alla utom jag.
De sista veckorna innan jag gick på semester kände jag min sinnesstämning förändras. En gnagande oro. Att vara hemma i fyra veckor. Vad skulle jag göra all denna tid, något som jag fortfarande inte vet. Hela våren har varit en enda hektisk period och att landa lugnt och säkert på bara fyra veckor, det är en utmaning om något. Jag har så här långt varit ledig i fyra dagar och har redan panik. Ensamhetskänslan har belägrat sig i mitt sinne. Det är riktigt tungt och jag önskar så att jag var en av dem som kände att semestern är något lyxigt att se framemot och inte en börda.

Mitt jobb betyder så mycket. Det får mig att känna mig duglig. Nödvändig. Den här högpresterande fröken lever upp av att få prestera och leverera. När jag nu inte behöver det, då krackelerar jag. Och på bara fyra dagar har det gått så snabbt. Från att tycka att livet är schysst, se framemot saker och tro på att det blir bra det här, till att nu känna panik. Om det på fyra dagar kunde bli ett sådant här stort fall, hur kommer statusen då att vara om fyra veckor? Existerar jag ens längre då eller har jag kapitulerat för ångestens käftar.

För att semester ska kännas vettigt och värdefullt så måste jag ha en plan. Något att se framemot. Trots mitt ack så dominerande personlighetsdrag; spontanitet, så vill jag inget hellre än att planera inför semestern. Detta kommer sig av att det nästan alltid är fler människor att ta hänsyn och planera tillsammans med. En tidig grundplan, en som är påbörjad tidigt på våren gör att alla kan känna sig trygga.  Ett lugn infinner sig när du har tidpunkter och boende klart samt spanat in utbudet i närheten. Sedan, när en väl är på plats, då får spontaniteten ta överhand igen.

20160708_110339

 

I år finns inte så mycket till plan.
Inte mycket alls.

Och känslan av att vara ensammast i världen är så påtaglig. Ute skiner solen men jag är inomhus, huttrande under mitt täcke med sorg i blick och själ. Kroppen känns bara så matt och orkeslös. Liksom svag. Skör. Att kliva ur sängen känns som ett projekt, ett övermäktigt sådant. Kan det månne vara så att jag är på väg ner i kvicksandens förrädiska grepp igen.
Kan det vara så illa att mina batterier är slut?

hjärta

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.