På dagen fem månader sedan.

Jag är en tänkare. Och när jag går in i mig själv. Så där riktigt, in i det innersta. Det som jag väldigt sällan öppnar upp. Inte ens för mig själv. Men när det händer, när jag väl är där. Då är det bara att stanna upp och låta tankarna yra runt och samtidigt försöka få tankarna och känslorna att samspela. En inte helt lätt uppgift. Men ändock rätt så behaglig.

I dag kände jag. Helt spontant för att bryta morgonmönstret som jag och Fröken Svår levt med under några veckors tid när min energi varit nere på minus. Jag vet inte vad det var för speciellt just i dag. Men det var en känsla. Så stark. Och jag ville verkligen fånga den.

2311-2015-1113434943087921877

Så vi gick.
Planlöst. Det enda jag visste och kände var att jag ville vara utomhus. I kylan. Som att den friska luften fick mina tankar att lättare falla på plats. Och jag började tänka. På hur min sommar var. Hur den inte blev som jag önskat. Eller planerat. Min vision, och framförallt mina vackert uppmålade bilder jag hade på min näthinna,  gick verkligen i stöpet den 23 juni 2015.
Allt jag tänkt. Visualiserat. Fantiserat. Googlat. Planerat. Drömt. Önskat.
Ja. Precis allt. Fick bara vika hädan.

Något som jag då inte riktigt förstod hur ont det gjorde. Utan det är först nu, en tid senare som jag inser det. Att jag saknar det som inte blev. För att bli incheckad på Hotell Gökboet helt utan föraning, fanns inte med i mina drömmar. Och det här året blev sannerligen inte det bästa i mitt liv som jag vid årsskiftet lovat mig själv. Om att leva för Buse. Stå upp för mig själv. Våga mer. Vara Ulrika. Den riktiga versionen. Nu känns det som om att jag glömt bort vissa delar. Eller ja, typ inget av det där som jag lovat mig själv är avklarat detta året. Och ja. Jag vet. Det är så larvigt att ens nämna detta när världen är som den är. Men jag tror att det är viktigt att jag erkänner detta för mig själv. Som en del av återhämtningsprocessen. Den jag försöker intala mig att jag befinner mig i just nu.

Under min promenad fick jag även en tanke. Angående självmord. Hur jag i alla dessa år varit arg på de människor som tagit livet av sig. Både närstående och andra personer som jag inte ens träffat. Arg på deras egoistiska sida som enbart tänkt på sig själva. Inte på de som efterlämnas. I sorg, ilska, saknad, kärlek och den ständiga frågan Varför?
En fråga som aldrig kan få något ärligt svar. Oavsett avskedsbrev eller inte så cirkulerar den frågan runt. Runt. Runt.
Varför?

Och så insåg jag en sak.
Att jag inte själv förstått riktigt hur illa ute jag var där och då. Att jag faktiskt var en av dem. En egoistisk person som bara tänkte på mig själv och ville avsluta smärtan. Den outhärdliga smärtsamma känslan som härjade inom mig dygnets alla timmar. Inte ett endaste andrum så att jag kunde få in lite ny energi och kanske en gnutta hopp om att det kan lätta. Nån gång kan det faktiskt det. Jag vill få väck alla de tankar som bråkade på mig vareviga dag. Mina egna sanningar, uppbyggda under väldigt många år med mycket hjälp från utomstående. Både medveten och omedveten.

Efter ett förhållande med daglig psykisk nedbrytning var mitt inre så trasigt att jag kände mig(och gör så än i dag) som en värdelös lite genomskinlig person med totalt meningslöst uppehälle på denna jord. Jag upptar plats som någon annan hade kunnat förvalta på ett bättre sätt. Min svaga själ hade dagligen matats med kritik om både utseende, beteende och insidan under så lång tid att jag inte såg annat än att det var sanningen. Alla de orden som då var hans sanning har fastnat och gnagt inom mig så länge att de blev och är min sanning.

Något som jag där och då, i min unga naivitet, trodde var ”the love of my life” visade sig som något som jag faktiskt ångrar. Även fast jag vet att en inte kan ångra saker så gör jag det. Kan inte annat. Något som var en oskyldig kärlek blev starten på den olyckliga tjejen som i dag stapplar fram i ett försök att finna lycka och glädje i livet. Livrädd att trilla tillbaka till de där tankarna. De mörka som skulle kunna driva mig in i total egoism och få mig att ta beslutet som skulle avsluta allt.

I dag känner jag att jag inte vill dit.
Men de där dagarna när hopplösheten härjar, då kan jag se fragment av mina planer. Mitt tillvägagångssätt. Och samtidigt som jag anar det någonstans där i periferin så grips jag av en rädsla. Dels att jag ska, med mina tankar, driva mig dit men också för att utföra det. Jag vill ju inte. Egentligen. För då borde det redan vara gjort. Rädslan för döden vet jag är en efterdyning av att ha levt med generella självmordstankar men även att det funnits mer djupgående tankar på hur det skulle gå till, vart det skulle ske och när.

2311-2015-1134434964563829631

Just nu känner jag ett lugn.
Tankarna vilar. Fingrarna knapprar på tangenterna. Musiken fyller mig med känslor. Jag trivs med det jag gör här och nu. Avkopplad från omvärlden.
Det är en känsla som jag verkligen tycker om. Och mer än gärna skulle leva med lite oftare. Det är som att ha ett lager bomull lindat runt det nötta hjärtat och den där förbannade ångestklumpen.
Så lätt. Så mjukt. Så välkommet. Så beroendeframkallande.

Men nu ska jag inte skriva mer här och nu.
Jag har insett att jag var riktigt, RIKTIGT, illa däran i somras.
Men jag var inte frisk, jag förstod inte bättre. Tack och lov så var det något inom mig som omedvetet bad om hjälp. Och min psykolog såg det. Han såg det som jag inte själv kunde se.
Nu ska jag bara kämpa för att inte hamna där igen. I det där hemska sinnestillståndet att jag vill avsluta mitt liv.
Från den där bron. Med gocarten. Någonstans i Dalarna.

Och nej. Jag vill inte ha något särskilt sagt med detta. Jag skriver. Enbart för mig själv. Och min själ. Med förhoppningen om att skänka mig just detta lugn jag just nu känner. Men jag skriver även för att känna den där lättnaden som kommer en stund efteråt. Lättnaden som skänker mig lugn. Ett lugn som ger mig hopp om en ljusare framtid.

Men alltså.
På dagen fem månader sedan jag checkade in på Gökboet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.