Och så kom det ett MEN…

Jag hade, som ni säkert redan läst, en fantastisk förmiddag i går. Det var ren njutning och härligt att få vara Ulrika för en liten stund. Vara bara jag. Eller åtminstone försöka väcka den Ulrika till liv. Den som legat gömd långt där inne under så många år. Skaka av dammet och på darriga ben försöka vara jag. Vem det nu är. Men jag hoppas innerligt att det är en människa som jag tycker om och som låter själen leva.

Dock så skulle jag komma till ett MEN angående min fantastiska förmiddag i går. Här kommer det. MEN då min förmiddag är ”rosa fluff fluff”, så är min eftermiddag ”femtio nyanser av grått”. Så var det. Tvära kast.

Om dagen börjar bra, ja då kan en tycka att det torde fortsätta så, alltså att dagen rider vidare på lyckovågen. Det var i alla fall det jag hoppades på. Jag kände dock redan när jag lämnade familjen Bergström att det var något som började tynga i bröstet men jag kunde inte riktigt förstå varför. Jag som hade haft så roligt. Varför skulle jag dimpa ner i djupet nu? Det fanns inte någon anledning ”att ta på” och jag kände mig så otroligt förvirrad.

När vi kom hem så sov Aggelito sött i bilen. Utmattad efter lek med de tre musketörerna. Jag hastade in, duschade och gjorde mig redo med ansiktet.  Paniken kom, över att inga kläder satt bra, det var för tajt, vällde över. Sanningen slog mig i ansiktet. Alla dessa kilon. De klär mig inte. Passar inte på min kropp. Men efter många byten så blundade jag, gick i väg och sket i allt. Försökte blunda för problemet. Dämpa avskyn som bubblade inom mig. Hoppade in i bilen och andades. Djupa andetag. Upprepade för mig själv; ”Det är som det är, min son ska inte behöva lida för sin mammas misslyckanden”.

2015-08-21 21.35.56

Och vi åkte på hockeyn. Trots att min magkänsla försökte pocka på min uppmärksamhet för att upplysa mig om att det vore bäst att stanna hemma. Jag hade inte hjärta att göra det. Ignorerade känslorna inombords. Var rädd för att Aggelito skulle ha tråkigt hemma med sin trista mamma. Och mycket roligare på hockey med sin pappa och andra glada människor.

Note to myself; Stanna hemma om magkänslan säger det åt dig. Det är bäst. Annars finns risken att du dimper ner, långt ner i det mörka djupet och du känner dig oförmögen att ta dig upp till ytan. Paralyserad. Mörkrädd. Med frågeställningen; kämpa eller ge efter?

Det var vad som hände på hockeyn. Orken rann ur mig. Jag befann mig inte där i sinnet. Jag krälade någonstans djupt inne i urskogen, i någon form av sumpmark, utmattad och orkeslös. Apatisk. Men ändock med någon form av närvaro som fick mig att le och tala när jag tilltalades. Men hur det gick till, det vet jag inte. Och det har fortsatt så i dag. Hela dagen har varit ett enda töcken. Huvudvärk och olust till allt. Men med ett måste, att vara mamma. För mannen har varit på möte hela förmiddagen och sedan jobb på eftermiddagen vilket innebar att jag har varit själv med lillfisen. Den där Busen som har energi i mängder. Och jag som ingen har. Inte ens en gnutta. Jag har åtminstone försökt att göra mitt bästa. Ändock så går jag nu och lägger mig med en känsla av otillräcklighet.

Jag hoppas så att det vänder snart. Gärna redan i morgon!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.