När något blir så fel…

Jag har haft så mycket känslor inom mig som har stormat runt sedan förra helgen då vi hade pyjamasparty hemma hos våra fina vänner. Och det är och har varit mycket vacklande fram och tillbaka.

hjärta

Det var så mysigt att vara där tillsammans. Alla barnen med sin härliga energi och vi vuxna som samtalade så gott det gick samtidigt som vi lagade mat och bara var. Inget konstlat. Bara värme.
Någonstans efter maten och mitt i Idol så började dock Buses energi ta slut och han kunde inte sitta still av rädsla för att somna och missa något roligt. Inga konstigheter. Men på något konstigt sätt så växte även öronen igen allteftersom tröttheten intog hans lilla kropp, det var verkligen som att prata med en döv. Vad jag än sade så fick jag ingen respons. Och jag kände hur mitt tålamod tröt mer och mer, förmodligen för att jag också var ganska så trött efter en lång dag med mycket fix, toppat med en skvätt stress. Så till slut så brast det helt enkelt för mig. Jag röt i från.

Och det kändes så hemskt. För där och då försvann allt det mysiga för mig. I samma sekund som jag sade i från till min lilla spralliga Buse så blev det obekvämt och jag kände mig enbart som en börda för sällskapet. Jag ville sjunka genom jorden. Dunsta. För det kan omöjligt vara trevligt när jag som gäst beter mig som en tjatig och gnatig kärring. Det dödar stämningen. Och det är väldigt svårt att förklara vad som hände inombords men enklast är väl att säga att tankarna som tänktes där och då fick ångesten att klubba mig totalt. Hårt. Och brutalt.

Efter denna incident så skedde allt som i en ångest dimma. Totalt ofokuserad, ledsen, rädd och ensam. Vilket jag inte var. Nej. Jag hade massor av kärlek och värme runt omkring mig men mina automatiska tankar hade redan tagit över mitt sinne och mina känslor, så till den grad att jag inte var mottaglig för omgivningens omtanke.

Barnen kröp i säng. Men det enda som härjade inom mig var sorg. Hela natten virvlade tankarna runt inom mig och jag sov inte mer än två timmar. Jag lyssnade till busarnas snusande andetag, försökte dämpa ångesten och känna glädje. Att jag ens somnade är ett under men förmodligen ren utmattning.

Jag fastnade. Så totalt.
Det enda jag kunde känna var att jag var en bördan på deras axlar. Blytyngden Ulrika. En känsla som är så fruktansvärt smärtsam. Det har och kommer alltid att vara min värsta fasa, att tynga någon.
Med mina problem. Mina känslor. Min blotta närvaro.

Och nu har det gått över en vecka sedan pyjamaspartyt och jag känner mig fortfarande…vilsen.

hjärta

Under tisdagens samtal hos PsykologPhilip, där pratade vi om just detta. Det var oundvikligt med tanke på att det härjat inom mig dygnet runt sedan det inträffade. Och vi vände och vred på mina tankar. Ut och in. In och ut. Fanns de någon sanning i dem? Eller var de bara tankar som gick att motbevisa?

Incident: Bråkade med Buse.
Tankar: ”Varför åkte vi hit”? ”Vi är bara en börda”.
Känslan som kommer av tankarna: Nedstämdhet. Besvikelse.
Alternativ tanke: ”Kan ju bli bra ändå” ”Om vi var en börda så skulle våra vänner säga det till oss”

Ungefär så där ser vårt tankebollande ut.
Och PsykologPhilip ställde denna fråga som ett exempel:

Hur tror du att Buse upplevde kvällen? 
Skrattade han, lekte, surade, gnällde eller busade?

För det är så, att även om jag blev arg på min lilla Buse så vet jag att han hade så roligt. Jag hörde att han skrattade högt tillsammans med sina idoler/kamrater, lekte med alla dessa leksaker som tänkas kunde och hittade på bus. Att jag var arg, det glömde han snabbt bort och såg till att njuta av kvällen i stället. Något som jag inte klarade av. Där och då, tillät jag min automatiska tankar att vinna, och därmed även förstöra min kväll. Och så även min kommande vecka.

Så här i efterhand blir jag mest ledsen. Känner sorg. Över att det är så svårt att tänka rationellt och logiskt. Att hindra allt från att gå överstyr och göra att det slutar så här. Där jag, som nu, går och ältar saker i veckor. Där jag, som nu, inte riktigt kan komma överens med mig själv om vad som är sant och inte.

För trots att jag nu har kommit överens med mig själv om att Buse hade en av de roligaste kvällarna i sitt liv där och då, trots sina elaka mamma. Trots det så hänger min värsta fasa kvar, att vara en börda. Hur jag än ruskar på mig och vad än PP försökte med så kan jag inte riktigt bli kvitt den tanken. Mestadels för att när jag väl får en vän, så vill jag inte skrämmas så att jag förlorar en av de få i mitt liv som jag litar på.
Antagligen inte så lätt att skrämma denne men ändock.

Men nu i kväll, känner jag en liten lättnad av att jag åtminstone lyckats komma över 50% ångest från denna kvällen. Det betyder att jag halverat den och kan känna en aning glädje över att vi var där. Att jag inte gav upp och åkte hem när allt inom mig sattes i gång. Jag gick inte runt ångesten den enklaste vägen, i stället gick jag rakt igenom den, härdade ut och överlevde.

IMG_20151214_215024-1Fri är jag inte. Långt ifrån. Trots allt 50% kvar.Och jag undviker. Så mycket jag bara kan. Törs inte riktigt få veta  sanningen än. Om det är så att mina tankar kan vara sanna som jag befarar.
Eller om de kanske bara är ren och skär idioti. Men jag vet. Jag vet att det enda sättet att för mig att bli kvitt dessa procent är att möta min rädsla. För att se om jag har rätt eller fel.

Mina känslor efter fredagens pyjamasparty blev inte direkt bättre av att både jag och Buse var totalt slut på lördagen av för lite sömn. Efter en totalt kass lördag så bröt vi båda i hop i gråt. Tillsammans satt vi där i bilen och tårarna rann ned för våra kinder. Av trötthet, utmattning och frustration. Buse löste, efter en liten stund, situationen genom att sluta sin vackra blå ögon och sova en stund. Klok liten kille. Under tiden han sov försökte jag hulkande samla i hop spillrorna av mig själv och lappa i hop, bäst det gick.

Resterande del av lördagskvällen var som ett vakuum. Och min känslor från fredagens pyjamasparty blev som mer sanna där och då. Allt förstärktes såklart av den totala bristen på energi och det fanns inte en tanke där och då att försöka tänka på dessa alternativa tankar.

Ja.
Och sedan har detta hängt med mig.
Jag har försökt att vara osynlig och inte göra alltför stora avtryck den senaste veckan. Det som för mig är stora problem och bekymmer kan tyckas av min omgivning som obetydliga och onödiga att slösa energi på. Jag vet det. Men jag har lärt mig de senaste veckorna att jag är en riktig känslomänniska och att jag verkligen måste lära mig att hantera känslorna och tankarna. Var för sig. Och verkligen vara konstant uppmärksam för att inte blanda dessa två. Det blir inte bra.
Det blir inte bra någonstans.

I morgon är det tisdag igen vilket gör att det är dags för en tur till Falun. Denna veckan ska vi prata om ”lagom” beteenden.
Men nu så är hjärtat lättat och även om mina ord kan tyckas svamliga och röriga så är detta något jag var tvungen att få ur mig. Utan tanke, bara skrivande från hjärtat, för att få lite ro i själen. Och inom mig så lever hoppet än om att dessa blottningarna ska dämpa ångesten. Att jag inte ska uppleva det som lika ”sant” när jag fått ner det på pränt.

Hur det går med den saken. Det återstår att se.
Nu sova för att orka med morgondagens alla uppdrag.

Go Natter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.