När landningen gör ont.

Himmel vad ont det gjorde att landa efter fredagens besök hos Psykolog Philip. Vi snackar alltså riktig kraschlandning.
Utan fallskärm.
030
Fredagen gick bra, jag lyckades hålla mig uppe utan större ansträngning men sedan hände något på natten. Jag blev orolig, började må illa och hade svårt att komma in i djupsömn. Lördagens morgon startade segt, jag kände att all energi runnit ur mig och jag försökte fundera ut en plan på hur jag skulle överleva dagen. Lusten till att göra något var som bortblåst och allt jag såg, hörde, kände eller tänkte lyckades bli till negativa saker gentemot mig själv. Som så många gånger förut. Men på sistone har jag trots allt varit lite stabilare och klarat av att hantera många av dessa negativa tankar men alltså inte i går. Det fanns inte där. Ingen vilja att ens försöka motarbeta alla dessa inre påståenden.

Själv hemma med Buse, som förövrigt är inte den här fantastiska perioden där allt ska testas, utmanas och självklart göras precis tvärsemot vad vi vuxna säger, allt är ett konstant utmanande och det är mycket diskussioner här hemma kan jag lova. Och nej. Många nej sägs det på en dag. Faktiskt så många att jag börjar tro att det är något fel på mig. Jag tror nästan att jag förvandlats till en tjatkärring. Så vi hade våra duster i går. Flera gånger om. Och känslan av att vara en oduglig mamma spädde bara på hela den där olustkänslan och ångesten som härjade inombords. Men jag försökte i alla fall att samla i hop mig något sånär för att arbeta lite med att bygga om en hemsida som ska vara klar till veckan.
Hur det gick?
Ja min status på facebook säger väl det mesta:
När en sliter sitt hår blir frisyren förstörd????????

Till slut var ilskan, sorgen och allt inom mig i sådant uppror att jag bröt i hop här hemma. Men bara inombords. Inget som jag visade utåt då kampen mellan mig och min son var ständigt pågående. Efter många om och men så kom vi i alla fall i väg in till Leksand. Planen hade hela dagen varit att vi skulle vara på plats på familjedagen på arenan. Så blev det inte. Vi kom till nedsläpp. Eller ja. Buse kom till nedsläpp och jag kom betydligt senare för när jag släppt av honom, då brast allt. Hela min fasad rämnade och där satt jag i bilen med tårarna rinnande. Det gick inte längre. Det gick bara inte. Så i dryga halvtimmen satt jag där. Tillsammans med min lilla Fröken Svår, hon som alltid finns där vid min sida, min ångest och mina tårar. Vilken festlig lördag må jag säga. Men showen lever vidare och det var bara att anamma mottot; Face On-Face Off. Vilket gjorde att jag tog mig till arenan i någon form av dimma. Minnet är vagt från matchen, antagligen för att jag inte var fullt närvarande  men jag vet att i slutändan så vann Leksand.

Så.
Som jag misstänkte redan i torsdags, att det skulle bli en tuff helg, så blev det också. Och jag kan erkänna att det inte känns något lättare i dag. Visst tårarna har jag lyckats hålla inne men mer än så är det inte. Jag sitter i sängen. Befunnit mig i en form av dvala och inte fått någonting gjort mer än att jag bakade scones till frukost. Sedan sinade den lilla energi som jag lyckats skramla i hop under natten. Lille jordfräsen har ju huserat i vår säng i natt och han är precis överallt med sina långa tentakler till armar och ben, vilket innebär minimalt med sömn för mig och T.
Ack du ljuva småbarnsliv.

Ja. Klockan har redan passerat tre. Och mer har inte hänt i dag.
Jag vill så mycket. Men klarar inte så värst mycket.
Helt ärligt vet jag inte vad som är bäst heller.

Att hitta på något eller att bara lägga mig ner och sova?

Den som är vis och har svar får mer än gärna tipsa mig. Just nu är jag rådvill och det lutar mestadels åt att lägga sig ner och ”dö” för en stund.

♡♡♡

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.