När det kokat över…

Nu har jag kommit till vägs ände igen. Orden har fastnat och vill inte skrivas ned. Eller, den här gången är det snarare känslorna som sitter fast i bröstet på mig. Det har varit en tung dag. Jag märker att jag får svårare att hantera käftsmällarna desto längre in i terapin jag kommer. I min värld borde det bli lättare att hantera men icke. Tyvärr. Men någon sorts logisk sida som finns inom mig försöker förklara; att det såklart beror på alla känslor som jag lagt locket på under så många år, att de nu börjar flyta upp till ytan för att kunna bearbetas och sedan slutligen arkiveras.

Det hela började faktiskt sent i går kväll, vi kollade på filmen ”Åter till Cold Mountain”, en sådan film där en hoppas på att det ska sluta lyckligt. Men så blev det såklart inte. Denna gången segrade inte kärleken. Nej. Och då, började den komma krypande. Ångesten. Lite försiktig, trevande men väldigt envis. Allt för att jag inte ska glömma bort. Anledningen till ångesten var döden. Kärlek som inte fick leva vidare. Rädslan för att detsamma ska hända även mig. Att jag ska stå där ensam. Lämnad av kärleken.

IMG_2830

När känslorna har hållit sig på en så pass låg nivå som det varit under några dagar denna vecka, så behövs det en sådan liten händelse/upplevelse/incident för att det ska vakna till liv igen. Till en början sjuder de lite lugnt inombords för att till slut koka över. Och jag bränner mig såklart på det kokheta vattnet. Varenda gång.

Så. Denna söndagen har varit som den har varit. Fylld av ångest men det har gått ändå. För att det måste.

Och i morgon har vi måndag enligt almenackan.

Kan det verkligen stämma?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.