När ångesten föder tvivel…

Det blev tyst här några dagar. Känslorna har som fastnat i mitt bröst. Jag är glad, dämpad och ledsen i en enda salig röra. Får inte riktigt någon rätsida på det hela. Vad som är fram och bak. Bra och dåligt. Och kanske är det helt normalt. Men jag är inte nå vidare duktig på att vara i ingenmansland. Jag känner mig stressad och jag antar att det är det som framkallar min ångest. Den som hängt med mig nu under några dagar. Stört min nattsömn och fått mina dagar att kännas smolkiga. När ångesten är så här efterhängsen, då blir jag tung i huvudet. Känner olust. Men jag vet inte inför vad. Jag vet bara att ångest medför att jag blir osäker. På mig själv. Mina kunskaper och mitt beteende. Känner inom mig att allt jag gör, tänker, känner och säger är fel.
Betvivlar att mina vänner tycker om mig. Förstår inte att de kan göra det. Funderar om deras ord är lögner. Om de säger saker till mig bara för att vara snälla. Osäkerheten övermannar mitt sinne så totalt och får mig att vackla runt på osäkra ben. Att känna den osäkerheten och de tvivlen, det är en fasansfull känsla. Att inte veta vad som är sant och inte. Om det är mina tankar som spelar ett grymt spel med mig eller om det faktiskt kan ligga någon sanning i det hela.

20151018_172654-EFFECTSFyttirackarns vad jag är förvirrad just nu. Pratat med två fina vänner i dag. Två som kontaktade mig först och som jag sedan ringde upp. Vi pratade. Precis som vanligt. Men hela tiden, under båda samtalen virvlade tankarna runt att det inte kan vara sant. Det som de säger till mig. Och att den omtanken de verkligen visar skulle vara äkta. Det är sjukt. Jag känner mig hemsk som tänker de tankarna. Att de ens passerar i mitt tankeflöde. Men jag är verkligen så rädd för att bli sviken. Även om jag innerst inne vet att de inte skulle göra mig illa så är jag så känslig nu efter att jag berättade om det HÄR och att vi just nu är i ett sådant skeende i behandlingen att alla minnen ligger så ytligt. Det är så känsligt. Minnena är så starka och smärtan så påtaglig nu när allt rivits upp igen.

Jag tröstar mig med att det är övergående. Det kommer att kännas bättre snart. Jag vet. Det som smärtar mest just nu är att jag tvivlar på människors omtanke och välvilja. För det är rent av elakt. Jag är inte bekväm med att vara elak. Det är inte sån jag är eller vill vara. Men ändock så virvlar dessa tankar runt. De osäkra. De som förstör.

Det smärtar också att jag tvivlar så på mig själv. Att jag faktiskt kan vara omtyckt för den jag är. Men det är inte det mest smärtsamma. Absolut inte. Nej. Jag skäms och våndas mest över att tankarna tänker som de gör angående mina vänner. De som jag släppt in i mitt liv så mycket jag klarar av just nu och som jag vill har kvar. För alltid. Deras närvaro i mitt liv är så enormt betydelsefull. Därav måste jag ta ett snack med PsykologPhilip på onsdag. Jag kan inte fortsätta så här. Ingen vill tänka så här om sina vänner. Absolut inte om dessa. För det är två fantastiska kvinnor som jag beundrar. Ganska så olika men båda med stora varma hjärtan.

Jag måste bara våga tro.

Och bara så att ni vet. Det är inte jag som känner eller tänker detta.
Det är min sårade själ. som tänker åt mig, mot min vilja, i mitt huvud.
Förlåt.

2 thoughts on “När ångesten föder tvivel…

Lämna ett svar till Ebba Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.