Minnen…på gott och ont.

Jag är fortfarande ut balans efter fredagen.
Enormt mycket ”flashbacks” och mardrömmar har härjat under helgen, något som dessvärre gör att hela jag är seg som kola. Både i huvudet och kroppen. Hela dagen har jag känt mig sorgsen, ensam och rädd.

För det här är konsekvensen av att minnen som varit inkapslade under lång tid kommer upp till ytan återigen. Dock så vet jag även att det är ett måste. Att jag måste försöka ta mig igenom det här jobbiga för att någon gång kunna bli bättre. Och i mitt fall så är det just att överleva det jobbiga som är det stora frågetecknet. Kommer jag orka? Då det trots allt är av en anledning som jag förträngt de här ”minnena” från första början. Mitt försvar. Min lösning. Huruvida den lösningen kan klassas som rätt eller inte, det är en fråga jag inte ens kommer att försöka besvara.

092Just nu så skulle jag bara vilja ha den där personen som jag litar på här bredvid mig, en möjlighet för mig att låta själen få lätta på lite sorg. Men den personen är saknad och jag vet inte riktigt vart jag ska leta…för så är det, jag vill aldrig tynga någon med min sorg och det känns inte rätt att ”lägga över” mitt mörker på någon annan. Dessa dilemman. Denna beslutsångest. Alla dessa tidigare svek, från så nära vänner till mig, det har satt sina spår i själen. Djupa ärr som skaver och gör det nästintill omöjligt att prata. Jag vet aldrig vem jag kan lita på. Vad som stannar hos denne eller inte. En konstant rädsla för att säga för mycket och att jag bittert ska ångra det…

Egentligen kanske det inte behövs mer än en promenad tillsammans med någon för att rensa huvudet med frisk luft så pass att jag klarar av att fungera på dagarna och möjligtvis få sova lite lugnare på natten. Kanske mycket begärt. Kanske inte. Eller så är det så att jag bara behöver en rejäl vinfylla där jag glömmer tid och rum. Haha. Men jag tror inte riktigt att det är lösningen på mina problem. Snarare önsketänkande.

Hur som.
Seghet kommer jag att få dras med tills dess att jag kan tömma mig själv på lite känslor, tankar och ångest. En vecka kvar till Psykolog Philip, det är i skrivande stund otroligt lång tid. Men om en vecka, då kommer jag att sitta här, utmattad och slut men förhoppningsvis tömd på några minnesbilder som cirkulerar på min näthinna, mer eller mindre konstant, sedan minnet sköljde över mig och återkom i fredags kväll…

Minnen.
Att de kan göra så gott.
Och att de kan göra så ont.

One thought on “Minnen…på gott och ont.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.