”Lagom- men ändå dyster”

IMG_20120721_001510Jag är i en fas just nu där jag inte riktigt kan formulera orden på ett bra sätt. Det låser sig. Som alltid när jag vandrar runt i mellanmjölk. Jag har märkt det, att jag har så mycket lättare att uttrycka mig när jag är högt upp i det blå eller långt ner under jordens yta…ja ni vet, där nere i myllan och kryllar.

Så hur mycket jag än vill ha mitt liv på en mer lagom nivå så kan jag nu känna att jag saknar min förmåga att uttrycka mina känslor. Visst, jag har alltid haft svårt att uttrycka mig verbalt men i skrift har det aldrig varit några problem. Nej. Det har alltid varit min ventil att få låta orden flöda. Kommer verkligen mina ord försvinna om jag blir den Ulrika som vi just nu strävar efter? Jag vill verkligen inte förlora den delen av mig själv.

Nu har jag dock befunnit mig i det tillståndet som vi har strävat efter i terapin. Det tillståndet där jag är lite mer ”lagom-menändådyster” fas och jag tycker inte riktigt om det. Det är så likgiltigt. Inget känns som någon mening. Mest bara blaha blaha. Det blir varken bu eller bä. Dock är det lagom. Och det ska tydligen vara bra för mig. Men jag börjar bannemig tveka. Det gör jag. Det känns så inte jag. Möjligt att det bara är ovana men samtidigt borde jag väl känna en lättnad när livet hamnar i mer ”lagomläge”?
Men det är inte så jag känner.
Tyvärr.

Dagarna går.
Och orden de…de sitter som i ett skruvstäd.
I flera dagar har jag tänkt. Känt. Hoppats. Försökt. Men det vill sig inte. I mitt huvud formas texterna. Men det är ingen som känns naturlig och bra att dela med mig av. Ingen text som är begriplig för den oinsatte. Det vill säga alla utom jag själv. Kanske har allt det här att göra med den stora förändring som är på gång i mitt liv. Att jag är livrädd för det som komma skall, så rädd att jag inte kan känna någon glädje. Eller jag törs inte. Men nu har alltså nedräkningen börjat. På måndag är det dags. Det är alltså mindre än en vecka kvar. Och jag är konstant skakig. Känner mig gråtfärdig. Vill så mycket. Men orolig för vad jag ska klara av. Har min tid med terapi gett så pass mycket resultat att jag klarar av denna nya utmaning? Eller är det för tidigt?

Jag vet varken ut eller in.
Det enda jag vet är att jag inte på långa vägar är där jag vill vara.
Frågan är NÄR och OM jag kommer att komma dit?

Jag vet faktiskt inte.
hjärta
D
en här dagen, är ingen dag jag vill minnas.
Allt som kan gå fel, det har gått fel. Och jag har uppenbarligen inte kommit så långt i min behandling att jag kan hantera dessa motgångar. För när jag och Buse skulle åka in till Noret för att handla till middagen så kom tårarna. Uppgivenheten.
Så där satt jag i bilen med tårar på kinderna…på gränsen till att börja fulgråta. Men jag bet i hop, jag lät de tårar som rann bara vara där.
Som så många gånger förut, med en känsla av utmattning.

Så jag antar att om jag inte svarar när ni hör av er. Då är det för att jag inte orkar hålla mig själv ovan ytan. Jag känner redan hur matlusten är som bortblåst och tröttheten brutalt övermannande samtidigt som jag absolut inte kan sova när tillfälle ges. Natten som gick var jag vaken…ungefär hur länge som helst. Kanske sov totalt två-tre timmar på morgonkvisten.

Det värsta är att det som fick bägaren att rinna över denna gången…
det får vi tala mer om en annan gång. För jag orkar ärligt talat inte mer i dag. Nu vill jag bara lyssna på Adele och försöka glömma allt.

Om så bara för en liten liten stund.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.