Läget?

Jag känner mig som en bomb. Redo att explodera. Det enda som saknas är stubinen och elden som krävs för att tända. Hela jag är så fylld med känslor och tankar. Sprängfylld. Och jag känner mig fruktansvärt uppgiven.

Jag har i dagar tänkt. Funderat. Vridit och vänt på allt inom mig. För att försöka förstå. Finna formuleringar. Hitta orden som jag vet måste ut. De som jag inte orkar bära inom mig allt för länge. För jag lärde mig i somras, att om jag inte ventilerar, då slutar det inte bra. Då hade jag turen att bli sedd, när det var som värst. Jag hade turen att bli uppfångad, när jag inte själv förstod hur allvarligt det var. Jag hade turen att bli omfamnad och omhändertagen, precis när jag behövde det som allra mest.

Nu är jag där igen.
Jag bär massor inom mig. Känner mig som en mussla. Jag har åter slutit mig. Tårarna sitter fast i bröstkorgen. Och jag vet. Jag vet att när mina tårar sitter fast, ja då, då är jag djupt nere. Under ytan. Helt ensam.

IMG_20151110_003448-1

Den här dimman som jag har levt i under två veckors tid. Den grumlar allt. Jag kan inte se klart och än värre, jag kan inte tänka klart. Allt är luddigt. Jag glömmer saker. Tar fel på tider. Känner hela tiden osäkerhet huruvida jag gör rätt eller fel. För jag vet inte. Min magkänsla har övergivit mig. Och det är allt som oftast den som styrt mig innan, jag kan villigt erkänna att jag saknar den. För magkänslan som jag har förlitat mig på i så många år, har övergivit mig och nu vet jag varken ut eller in. Känner mig oförmögen att ta beslut. Jag som är ungefär den veligaste människan på jorden i vanliga fall. Har blivit än mer velig. Hur nu det är möjligt. Jag är helt oförmögen att ta beslut som innefattar mer än en grej. För råkar det finnas två…då är det kaos.
Ett motorhaveri modell ”grande” inombords.

Så min rädsla är fruktansvärd.
Den äter upp mig inifrån.

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte i vilken riktning jag ska gå. Jag vet inte vad som krävs för att jag ska få må bra. Jag vet inte hur jag ska hantera dessa dikeskörningar. Jag vet inte vem jag är. Jag har tappat mina drömmar. Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte.

Och om inte jag vet. Vem ska då göra det? Tystnaden här inne har varit ofrivillig. Men jag har inte riktigt klarat av att skriva. Erkänna att jag fått ett stort eländigt bakslag i mitt mående. Att mina stapplande steg i rätt riktning tyvärr inte räckte längre. För det är ju så. Att jag skriver här för mig själv. Och jag avskyr nederlag. Detta är ett sådant. Misslyckanden har alltid varit min största fasa. Något som jag undvikit. Använt någon form av inneboende superkrafterna när den vanliga orken inte räckt till. Allt för att slippa möta ett misslyckande. Allt för att mina tankar inte skulle bli sanna. Mina tankar om att jag som människa och person inte duger.
Som jag är.

Jag har hela tiden varit inställd på att det kommer snedsteg och att vägen inte kommer vara spikrak men jag har någonstans inom mig förnekat för mig själv att jag faktiskt kan trilla tillbaka. Att det kan gå så illa. Jag har inte velat inse det. Ta det till mig. Tänka efter. Undvika. Och nu är jag i det. Återigen. hjärtaMen nu är det gjort.
Jag har insett(något jag gjorde för några veckor sedan men blundat för) och jag har genom denna text helt enkelt erkänt att jag är tillbaka på ruta ett. Och när jag smält det. Vilket förmodligen kommer att ta ytterligare några dagar. Men när det är gjort. Då är det bara att börja om från början igen.
Börja om på nytt.

Kanske är det nästa gång som det går vägen.
Men tills dess att den resan tar sin början så ska jag försöka finna mig i situationen som råder, slicka mina sår och gilla läget. Hur jag nu ska kunna göra det. Men jag måste. Jag antar att jag inte har något val om jag inte ska ge upp. Så det är först när jag gjort det, gillat läget, som jag kan börja om.

Kanske är det nästa gång…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.