Krasch, Boom, Bang!

I helgen så kraschade jag.
Sådär riktigt ordentligt.

Orken försvann och jag blev apatisk här hemma. Kalaset som var inplanerat för mig och Buse, blev inte av för min del. I stället städade jag undan julen och försökte att inte gräva en alltför stor grop till mig själv…
Vandrade mest runt som en grå mus, utan vilja eller lust till livet. Ångestens piska rappade min kropp och smärtan…den är obeskrivbar.

Så en helg som jag planerat att vi skulle ha familjemys och återhämtningstid slutade i stället med att jag slutade fungera. Den uppåtgående trend som min sambo märkt av den senaste veckan var som bortblåst. Och det kändes som om jag blivit bestulen. Jag var inte riktigt beredd på att hamna i underläge igen och efter en vecka med minimalt med sömn, mängder av intryck och en ständigt fight med mig själv inombords om att sänka kraven på mig själv, ja då fanns inte orken inom mig att kämpa för att hålla näsan ovan ytan. Och det blev så här. En planerat rolig helg som slutade i ett totalt blaha blaha-fiasko. Visst, det kommer fler helger. Det är jag väl medveten om. Men när jag vet att jag verkligen behöver den där återhämtningen som jag vet att familjeliv, solsken, snö och frisk luft kan ge, då blir sorgen över det förlorade så stor. Märkbar. Tårarna var mig hela tiden närvarande. Och tyngden i mitt bröst kändes som att den ökat från några ynka kilo till en vikt på minst 2 ton. En vikt jag helt klart inte är kapabel att bära på. Åtminstone inte i den usla form(både fysiska och psykiska) jag befinner mig i just nu. Och så har gjort ett bra tag. Suck. Det som nu spär på min sorg är alla dessa snubbelben jag samtidigt utsätter mig själv för om och om igen.

Tack och lov går det att göra om och göra rätt.
Så det är mitt mission från och med i morgon. Att åter kliva upp på stigen och försöka återfå lite kontroll över mitt liv.

Men först måste jag återhämta mig någotsånär från denna helgens djupdykning. För det tar så enormt på krafterna och framförallt så totalgrusas tron på en själv vilket gör att gamla tvivel återkommer och nya föds.

013Och i dag, måndag, ja då har det varit VAB på min agenda då Buse åkt på en riktig dunderförkylning. Dagen har haft en stående fras; ”Det rinner min näsa. Mamma torka”. Så det har jag gjort. Varvat med att ligga här på sängen och mysa tillsammans. Eller ja, jag passade på att mysa då Buse snusade tungt på mitt bröst. Men i morgon så är det dags för mig att återgå till arbete och Tobbe får stanna hemma med sjuklingen och torka snor.

Processed with VSCO with m5 preset

Så.
Ett veckoslut bestående av en total krasch, apatiskt tillstånd, sorg, tårar, ”tillbaka-på-ruta-ett-feeling” och denna vecka som startade med VAB.
Ja, det blir sannerligen intressant att se vad kommande dagar bjuder Fröken Hagström på för utmaningar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.