Att tappa orken.

IMG_20151022_151824-1

Återhämtningsdag i dag.
Så ser det ut. Varje dag efter min samtalstid hos PsykologPhilip så är mitt sinne som i en dimma. Försöker sortera alla tankar och känslor som sjudit inom så länge. Den timmen hos PP, det är den timmen där jag berättar. Erkänner. Inser. Analyserar. Funderar. Tystnar. Andas. Känner.Och samtidigt försöker att hantera allt som kommer fram. På bästa möjliga sätt.
Något som i sig är en utmaning.
För det är ju som så att när jag befinner mig hos PP så får jag alltid lite support och pepp. Han ser, känner av och lyssnar. Och så mycket mer behövs inte. När jag tystnar. Då låter han det vara det. Tyst. Utan att det känns konstigt. När jag sedan, till slut, sänker axlarna en aning. Då kommer det en fråga eller tanke från hans sida. I bland blir det bara ett mmm…
Så jag har insett att det inte är under själva terapin som det är som jobbigast. Nej det är jobbigt. Det är det. Men det är när jag kliver ut genom dörren som allt liksom ramlar över mig. Den riktiga utmaningen tar vid. För där inne är det meningen att jag ska fokusera på mig själv, något som jag aldrig annars gör. Jag är inte bekväm med det. Så när tiden tagit slut, då känner jag mig så ensam. För att jag då måste hantera allt detta utan att tynga ner någon i min omgivning. Så jag slåss mot mina tankar. På egen hand. I den mån jag orkar. Och på vägen hem. Någonstans på vägen. Där tar orken slut.
Kraften försvinner.

Oftast är det bäst att bara stanna bilen. Lyssna på en låt. Eller gå ut i friska luften för att ta djupa andetag. Om och om igen. Den lilla stunden för mig själv brukar åtminstone ge mig lite kraft att orka ta mig hem.
Till tryggheten och stöket.

I går fanns inte den tiden då jag efteråt hade ett åtagande, varvid det blev stress. Väldigt mycket stress. Men som alltid så får jag på mig ansiktet. Det går som lättast under press. Mitt pokerface appliceras och allt går med ett leende. Dock kände jag i slutet av kvällen att jag nästintill höll på att ge upp. Ville bara sätta mig ner och gråta en skvätt. Lätta på trycket. Minska ångestklumpen som jag dagligen bär inom mig. Om så bara för en liten stund. Få trycket i bröstet att lätta lite. Andas lättare.
Jag höll i hop det. Jag klarade det. Tills det att jag satt i bilen på väg hem. Då brast det. Orkade inte riktigt med mig själv längre. Jag kunde inte gråta. Men jag kändes ångesten banka i bröstet. Åkte hem och lade locket på. Jag kunde inte hantera det på något annat sätt. Inte den här gången. Men. Förhoppningsvis nästa. Nästa gång är det min tur.
Min tur att vara stark nog.

Nu ska jag fortsätta kurera min terapibaksmälla.
Klockan är: Lugnet före stormen(dvs. Buse kommer snart hem).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.